Antar att ingen missat de senaste dagarnas artiklar om VM och antigaylagen i Ryssland. Många är det som uttalat sig, bland annat ryska stavhopperskan Jelena Isinbajeva som stöder lagen och är besviken på Emma Green som inte respekterar landets lagar. Emma målade sina naglar i regnbågsfärger under höjdhoppskvalet. Något som även Moa Hjelmer sedan hoppade på. Isinbajeva som ska vara OS-ambassadör och borgmästare för de aktivas by i Sotji, sa bland annat ”Alla är välkomna att tävla, men självklart, om de marknadsför såna här relationer ute på gatan, är det inte respektfullt mot våra medborgare”. Alla svenska tävlande stöder dock inte Emmas protest, Abeba Aregawi säger att hon personligen inte stödjer det på grund av att hennes tro inte tillåter det. Andra, som Marcus Hellner är upprörda och menar att det inte är de aktiva idrottarna som ska protestera utan att det är upp till IOK att ställa krav på Ryssland så att alla tävlande på OS känner sig trygga.
Det som intresserar mig mest i denna diskussion är hur många talar om att idrott och politik inte borde blandas ihop. Johan Esk oroar sig i DN för hur Emma kommer att bemötas av publiken under finalen. Han frågar sig om Emma klarar en final med buande publik. Jag tycker Johan (som håller med Emma i sak) ska låta Emma fatta sina egna beslut och lita på att en elitidrottare som hon klarar av att prestera under press. Esk funderar även om Isinbajeva kan behålla sin roll som OS-ambassadör efter sitt uttalande. Är det så att hon inte kan det så kanske det är till det bättre om hon inte kan respektera alla tävlande? ”Jag hoppas bara att fler svenska idrottare vågar vara lika modiga som Emma Green Tregaro” skriver Marcus Leifby i en text om att han är besviken på den enkät gjord bland svenska ishockeyspelare om vad de ansåg om Rysslands antigaylag. Några valde att inte kommetnera och någon svarade: jag är ingen politiker. Hur skiljer man människan från politiken? Hur skiljer man idrotten från människan? Idrotten är inte en ö, avskild från resten av världen skriver Simon Bank idag (apropå homosexualitet och idrott) på Aftonbladets kultursidor.
För mig blir det svårt när vissa människor anses vara politisk propaganda bara genom att vara sig själva.
Uppdatering: Isinbajeva säger sig blivit missförstådd.
Här är lite ledsam läsning om hur det ser ut med lagstiftning och sexualitet i världen.
Tags: Antigaylag, Emma Green, Idrott, Marcus Hellner, Moa Hjelmer, politik, Pride, Ryssland
Tycker det är intressant att Johan Esk som har skrivit krystade sportkrönikor i DN sedan tidernas begynnelse fortfarande inte har förstått att Idrott är högst Politiskt. Det irriterar mig. Hur skulle idrott kunna vara opolitiskt? Kanske om man skapade en ”idrottsstat” på någon random Ö där alla evenemang hålls. På det sättet slipper vi också allt tjafs om vem som får vilket idrottsevenemang, och alla kan komma dit utan att behöva känna sig förtryckta.
Idrott är absolut politiskt, men det är många som tycker att det centrala borde vara det mest kraftfulla politiska budskapet av alla: att var och en, oavsett ras, religion eller bakgrund, skall få vara med och tävla på samma villkor som alla andra. Bland de 10 främsta länderna i medaljligan på friidrotts-VM hittar vi fattiga Kenya, Jamaika och Etiopien, för att inte tala om Saint Kitts and Nevis, rankat 181 i världen i BNP, som tagit hela 5 VM-medaljer.
Visst, exekveringen av denna vision är långt ifrån perfekt, men vi kan t.ex. notera att de 206 nationer som deltagit i Friidrotts-VM är fler än de 193 medlemsstater som FN har.
Att den första saudiarabiska kvinnan någonsin var med och tävlade i friidrott i OS 2012 var naturligtvis oerhört ‘politiskt’, men exakt i den anda som idrotten är bäst på.
När vi försöker bedöma värdet av politiska markeringar i idrottssammanhang är det kanske inte främst Emma Greens naglar som borde diskuteras, utan till exempel diskussionen om huruvida USA skall bojkotta de olympiska vinterspelen p.g.a. att Ryssland beviljade Snowden asyl (och även pga antigaylagen). Vi som var med då kan minnas hur politiska bojkotter under 70- och 80-talen höll på att för gott förstöra idén om öppna internationella tävlingar i en anda av fred och brödraskap.
The last U.S. boycott, in 1980, suggests that refusing to participate will accomplish nothing of value. It was a protest of the 1979 Soviet invasion of Afghanistan. But the Soviets stayed there until 1989.
What the protest did achieve was to punish blameless athletes who had trained for years for the chance to compete in the ultimate contest. Many of them lost the chance forever. The same thing happened in 1984, when the Soviets and their satellite states paid us back by spurning the Los Angeles Games. They had no more effect on our government’s policies than we had on theirs.
…
Will the Games make an important contribution toward expanding gay rights and human rights in Putin’s Russia? No. But that’s not their purpose. Their purpose is to showcase athletic excellence, honest striving and peaceful competition across national boundaries. It’s not everything, but it’s enough.
Nu tycker jag att du är lite orättvis mot Hellner.
Den intervjun gjordes långt innan Emmas protest och det han säger är ju inte att individer inte ska protestera utan att även IOK ska agera.
Hej Jens!
Tack för att du läser bloggen! Jag hade säkert kunnat formulera mig lite bättre. Det Hellner säger är: – Det är ju upp till IOK att sätta krav och det vet jag inte hur mycket man gör. Det är ju dom som förlägger OS och tillåter att ett visst land arrangerar. Det är dom som säljer sin produkt, de måste värna om det, trycka på rätt grejer. Det är kanske inte vi aktiva som ska ta den fajten.
/Jenny