Vithetsreflektioner

I torsdags morse gick jag upp tidigt för att åka till Göteborg och bokmässan. Jag kom till stationen så pass tidigt att jag tog ett tidigare tåg, för mitt eget var inställt och det skulle bli problem med mitt byte. Jag gick in till SJ och fick en ny biljett till ett tidigare tåg, utan att visa vare sig biljetten eller id-kort. Väl på tåget så insåg jag att det gick ett tidigare tåg från stationen jag skulle mellanlanda på, som skulle gå samtidigt som tåget jag satt på skulle komma in. Jag vågade därför inte boka om biljetten utan förberedde mig på att få sitta i en timme på stationen. Väl framme så blev det så att det andra tåget kom in på samma perrong som mitt tåg exakt samtidigt. Jag skyndade mig fram till konduktören och frågade om jag kunde boka om och åka med det tåget. Han tittade på min biljett och bad mig sätta mig i bistron så länge så skulle han återkomma om var det fanns lediga platser. Väl i bistron så återkom han flera gånger med upplysningar. Inte en enda gång fick jag visa id-kort och en plats fick jag.

Väl i Göteborg så träffade jag en kompis som berättade hur han hade burit sin låsta cykel genom centrala Göteborg på väg från jobbet. Ingen hade ens reagerat.Varför berättar jag det här? Jo, för att vi båda är vita. För att ingen av oss bryter. För att vi är födda i Sverige av svenska föräldrar. Vi är akademiker och kan tala för vår sak. Om vi inte hade varit det, är jag osäker på om det här hade gått så smärtfritt. Hade jag pratat med bruten svenska hade kanske konduktören inte släppt på mig så lättvindigt. Hade min kompis haft en annan hudfärg eller inte varit klädd i kostym, hade kanske han blivit stoppad.

Jag vet inte, jag bara spekulerar nu. Men att jag ens ska behöva ha de här tankebanorna gör mig orolig för vad för samhälle vi har. Ett samhälle där vi behandlas olika när vi åker tåg utifrån vår hudfärg och vårt språk, är ett samhälle som har strukturella problem. Problem som inte kommer gå över av sig själva eller är en fråga om enskilda individer som blir utsatta. En gång är en gång för mycket, två gånger är ett samhällsproblem.

Publicerad den 1 oktober, 2013 av Emil Akero
4 kommentarer
Emil Åkerö är samarbetspartner till Add Gender med spetskompetens inom HBTQ-frågor, normkritisk pedagogik och metod- och konceptutveckling. Emil håller utbildningar och workshops inom privat och offentlig sektor och gör analyser. Han har läst kulturvetarprogrammet vid Linköpings universitet varifrån han har en filosofie magister i konstvetenskap och visuell kommunikation. Emil har dessutom över 15 års erfarenhet från kulturbranschen där han arbetar med teater, som museipedagog och skribent.

4 svar

  1. Calle skriver:

    Är det så här den moderna debatten ska föras? Vi spekulerar lite hej vilt, sen drar vi slutsatser av det och kommer fram till att Sverige är ett rasistiskt land. Välkommen till flumsamhället!

  2. Patrik skriver:

    Om svenskar gång efter gång i undersökningar räknas som det mest toleranta och minst rasistiska folket i världen, hur kommer det sig då att rasismen (enligt vissa) ökar? Kan det vara så att de som mest tänker på ras är just de som kommer till Sverige från andra länder och kulturer? Och om det är så, vad gör vi åt det? Det är lätt att påpeka fel i samhället, men ni experter har säkert en lösning på hur vi gör något åt det?

  3. Emil Åkerö skriver:

    det jag är ute efter är att peka på vilka grupper som har fördelar i samhället i kontrast till andra. Och framförallt, hur sällan vi reflekterar över saker vi tar för givet. Det är ingen debatt, det är en reflektion. Självklart kan man inte bygga en debatt på anekdoter och patos-argument, men det jag vill göra är att sätta saker i ett sammanhang.

    Dessutom. Att prata om tolerans visar även det en strukturblindhet. Tolerans sker alltid på den överordnades villkor, bättre att prata om respekt. Att använda rasbegreppet är tveksamt i sig. Sedan är ju frågan vem som ser diskriminering i samhället eller inte, oftast är det inte den som slipper utsättas för den.

  4. Eva skriver:

    Bra reflektion! Har haft liknande tankar vid flera tillfällen. Som Malmöbo kan jag bara se till hur det var att bo i stan när Peter Mangs härjade runt. Det var helt enkelt ingen större skillnad mot hur det var innan han satte igång. Jag var inte rädd, kände mig aldrig hotad – men så är jag vit. Vet att många med annan hudfärg hade en helt annan tillvaro där de ständigt levde mer rädslan för att bli nästa offer.

Kommentera Emil Åkerö

© 2024 Jämställdhetsexperten