Jag blev ombedd att klura lite på förebilder inför det här inlägget. Så det har jag gjort. Jag har dissekerat stora namn, idoler. Gått igenom politiker, företagsledare, kvinnor, män (ett och annat djur har passerat också… Lassie? Lejonet Elsa?) Jag har till och med funderat på filmer som förebilder. Rollfigurer, böcker.

Till slut mynnade det mer ut i vad som faktiskt ÄR en förebild… Allt var väldigt hopplöst där ett tag. Tills det blev glasklart. Det var kanske inte så konstigt att det var svårt att se, för det var så nära och så uppenbart. Det är ingen stor person. Det är inte ens EN person. Det är två. Och de är inte alls så stora.

Mina söner.

De som än så länge är tämligen oförstörda. De som ständigt påminner mig om att alla människor kan lika mycket och vill lika mycket – att vi är mer lika än olika. De som rättar mig när jag slentrianmässigt säger ”han” om en läkare jag inte ens träffat. De som inte har samma preferenser som jag när det gäller relationer. De som undrar varför det är så få tjejer i deras dataspel och använder ”hen” som en tillgång och inte ett hot. De som med nyfikenhet applicerar den nya kunskapen – Bechdeltestet – på alla filmer vi ser. De som vill fortsätta prata, fundera, fråga, vända på sunkiga attityder och insnöade normer. De som genuint undrar: ”Men vaddå… varför är det så?”… när jag berättar att det är vanligt att två personer tjänar olika fast de gör exakt samma saker på jobbet. De som inte låter sig begränsas av vuxenvärldens syn på vad som är en flicka och en pojke.  Med självklara svar som gör att jag måste vända bort blicken, kväva rörda tårar och dölja mitt flin på samma gång – ”Jag är ett barn”.

De är ”tämligen oförstörda”, säger jag. Ungefär som att jag tror att de snart kommer att pulveriseras i samhällsapparaten och komma ut som små sockerbitar, identiska med oss alla andra. Fyrkantiga byggstenar.

Men nej. Det är det jag tror att den här generationen inte kommer att göra. Jag tror de är som små fröer, små växter som behöver annan, betydligt mer gödslad jord för att gro. En mångfaldsjord, en ofattig och sammansatt – en jord vi vågat komplicera. Och alla vet ju hur maskrosor funkar i asfalt? Behöver inte ens dra mer på den metaforen.

Och om mitt inre resonemang inledningsvis handlade om vad en förebild faktiskt ÄR… så blev även den delen rätt glasklart för mig. Det är den eller dem som bär med sig något in i framtiden. Som förändrar och gör avtryck.

Så hej, nästa generation! Ni är min förebild. Kör på bara. Rakt in i framtiden. Vi andra lovar att harva och gödsla och ha oss så att ni kan syssla med det ni är bäst på. Växa, förändra, ifrågasätta.

Ser ni vad grönt det är? Där borta i horisonten…