Jag har alltid gillat samarbeten i olika former. Redan i grundskolan märkte jag att min hjärna kunde imponera på mig – men alltid bara om den slogs ihop med andras. Ofta verkade den vara extra användbar i de mest otippade sammanslagningar och konstellationer som jag normalt sett inte hade valt själv.

Ju mindre jag kunde påverka valet av samarbetspartner, desto mer upplevde jag att min hjärna lyckades förvåna. Naturligtvis inser jag att det är väldigt kopplat till uppbyggda förväntningar kring situationen. Om man blir besviken över en tilldelad samarbetspartner, men ändå lyckas åstadkomma något extraordinärt – klart man upplever att man flyter ovanpå.

Men jag misstänker att det är inte bara handlar om förväntningarna.

Jag tror det är olikheten. Spänningen som uppstår mellan det som står långt bort och det som ligger nära. I mitten av det där utsträckta gummibandet är kraften som mest märkbar. Där står det inte stilla. Där är det rörligt på ett odefinierbart sätt. Det händer alltid något för det går inte att stoppa.

Jag tror det kan kallas… kreativitet?

Jag tror på delat ledarskap – i samarbete åstadkomma förändring. Jag tror på kvinnor, män, människor. Mixen. Olika kulturella bakgrunder och erfarenheter, brett och smalt, högljutt och tystlåtet, hårt och mjukt, rått och överkokt.

Spänningen. Det är den som skapar nytt. Det är där det gnistrar.

Jag tror på att det som vid första anblick kan verka som två motkrafter, istället kan ge dubbel effekt framåt. Jag tror på att fler kan åstadkomma mer än en och att om fler utmanar varandras tankar tror jag att det kan växa till något mycket större än en dagdröm.

Men det kräver ansträngning. Det kräver förmodligen att vi går emot den första instinktiva spärren för det annorlunda och okända. Det kräver öppenhet för andra tankesätt och det krävs modiga människor.

Sen delar vi alla på den energin som skapas i det delade ledarskapet.

För poängen är att det skapas så mycket att den räcker till många.