De vÀnsterhÀntas dag
âĂ h Ă€r du vĂ€nsterhĂ€nt? Det mĂ„ste ha varit jobbigt nĂ€r du gick i skolanâ.
Jag vet inte hur mÄnga gÄnger jag har fÄtt höra detta, fler gÄnger Àn vad jag kan rÀkna till i alla fall. Varje gÄng jag ska skriva under ett papper, skriva pÄ tavlan eller anteckna sÄ kommer frÄgorna. Det Àr ju inte sÄ att de Àr jobbiga. Men det Àr fascinerande. NÀr jag vÀxte upp pÄ 90-talet sÄ var detta med att vara vÀnsterhÀnt ingen större grej. Min pappa fick lÀra sig skriva med bÄda hÀnderna, men han var Ä andra sidan uppvuxen pÄ 1960-talet.
IgÄr var det VÀnsterhÀntas dag, en dag som lÀtt passerar under radarn. Vi vÀnsterhÀnta har inga insamlingsgalor, inga band att bÀra pÄ kavajen eller nÄgon ombudsman. Vi gÄr likt fantomen pÄ gatorna som vanliga mÀn eller kvinnor som bara ibland fÄr framtrÀda med vÄr hemliga superkraft att skriva med vÀnsterhand. Annars Àr det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vÀnstersaxar eller liknande. Det enda Àr att jag hÄller pennan med en galen fattning (anser alla lÀrare) och tÀcker över det jag skrivit med handen och min handstil Àr lika olÀslig som en lÀkares.
Men, det hÀr inlÀgget handlar inte om min handstil, utan om mÀnniskors förmÄga att peka ut det avvikande. Naturligtvis Àr det ingen som vill mig illa genom att stÀlla frÄgor om hur det Àr att vara vÀnsterhÀnt, antagligen Àr de bara nyfikna, eller vÀlvilliga. Men problemet Àr att varje gÄng vi pÄpekar att nÄgon Àr avvikande sÄ skapar vi sjÀlva avvikandet. Jag Àr inte avvikande förrÀn du pÄpekar det. Positionen som den avvikande uppstÄr först nÀr den som inte avviker pÄpekar den.
Ăr det dĂ„ fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag Ă€r mer Ă€n vĂ€nsterhĂ€nt. Jag Ă€r gift, medelklass, akademiker, glasögonbĂ€rare och homosexuell ocksĂ„. Att vara vĂ€nsterhĂ€nt Ă€r inte direkt nĂ„got jag identifierar mig med, det Ă€r inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa omrĂ„den). Det Ă€r sĂ€llan folk pekar pĂ„ mig och sĂ€ger âdu bĂ€r glasögonâ och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av vĂ„ra karaktĂ€rsdrag Ă€r helt enkelt bara det.
Vi pÄ Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi mÀnniskor Àr mer Àn en sak, och har vi förstÄelse för det kan vi komma lÀngre med att arbeta med inkludering i vÄr nÀrmiljö.
Till sist, du fÄr sÄklart frÄga mig om hur det var att vara vÀnsterhÀnt nÀr jag var liten. Det Àr okej att frÄga, men det Àr ocksÄ okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vÀnsterhÀnt sÀger vÀldigt lite om hur det varit för vÀnsterhÀnta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lÀra sig skriva med höger hand. Vi bÀr alla pÄ vÄra egna erfarenheter och ingens erfarenhet Àr vÀrd mer Àn nÄgon annans, men nÀr erfarenheterna blir mer Àn personliga öden och bildar en gemensam berÀttelse, dÄ uppstÄr en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vÀnsterhÀnta har som tur Àr upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt Àktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag Àr vÀnsterhÀnt, men dÀr Àr vi inte riktigt Àn.