Jag är fyra år igen. Jag fryser, är gråtarg och har ont överallt. Fingrarna har tappat känseln och är kolsvarta av rost och olja och annan obestämd skit. På marken ligger handskarna, symboliskt kastade – båda två. Ilskan växer plötsligt hastigt och blir fullständigt okontrollerbar. Jag riktar ett antal välplacerade sparkar, varav den sista träffar mitt i… mitten… av… kan det heta fälgen?”

Lika mycket som jag älskar min bil, avskyr jag att byta däck. Två sidor av samma mynt.

Fram tills för ett par år sen undvek jag det in i det längsta – jag ringde till snälla pappa varje säsong. Men när jag började närma mig 40-strecket (och han 70…) så kände jag att det var dags att växa upp och ta hela ansvaret för bilen. Den är ju ändå min liksom… Och bara tanken på att stå ensam och handlingsförlamad vid vägkanten med två ungar gör mig provocerad.

Däckbytet – denna symbolhandling och vattendelare. Jag var livrädd första gången. Min särbo höll mig i handen, förklarade pedagogiskt och tålmodigt varje moment, jag lyssnade, härmade och noterade. Första gången tog det över en halv dag. Andra gången tre timmar. Några år senare är jag nog nere på en dryg timme – en väldigt dryg timme…

När jag hade sparkat klart på fälgen förra söndagen drabbades jag av en omedelbar och underbar insikt: jag kan det här nu. Jag hatar det – men jag kan det. Lättnaden blev nästan fysisk när jag vände mig till min särbo och konstaterade. ”I vår tänker jag inte göra den här skiten själv, för nu klarar jag det.”

Det var hit jag ville. Målet är nått. Jag ville ha makt över situationen och nu kan jag vända den ryggen – utan rädsla. Nu vet jag att jag har kompetensen om vi blir stående med platt däck mellan Strängnäs och Eskilstuna. Nu kan jag äntligen – rakryggad – betala för tjänsten att byta däck och älska min bil fullt ut. Hela den smårostiga, metallkalla, röda skrothögen som är min bil.

Ibland handlar det inte så mycket om att göra, utan mer om tryggheten i att veta vad man kan göra. För mig är det en viktig pusselbit i ett självständigt liv. Hur jag ser på mig själv som människa. Jag behövde tid för att inse skillnaden.