Inlägg i kvoteringsdebatten i bolagsstyrelser
Vi strävar efter ett jämställt samhälle där kvinnor och män fördelar makt och inflytande på ett rättvist sätt. Jag förespråkar att lagstiftning bör användas för att påskynda beteenden som för oss i riktning mot det samhället. Att tillämpa argument för en rättvis maktfördelning hjälper inte. Att hänvisa till lönsammare bolag fungerar inte. Herregud, vi vet ju att forskning visar att ledningsgrupper på lite längre sikt är mer effektiva och innovativa om de är heterogent sammansatta. Ja, det här vet vi nu, alla är överens. Men varför kavlar inte näringslivet upp ärmarna? för att låna Pernillas frågeställning i en artikel på Nyheter24.
Att ägarna skulle vara orolig för den svajiga första tiden med en jämställd ledning är väl inte orsaken? Jag tvivlar på att ägarna lutar sig mot denna forskning när valet av styrelse nalkas. Nej då, det handlar om makt, och maktdelning. Många bolagsstyrelser förespråkar status quo när det kommer till maktdelning. Om bolaget på längre sikt skulle göra bättre ifrån sig är av underordnad betydelse för Herr Makt, om han riskerar att bli maktlös på kuppen.
Ägare och styrelse har i många bolag en stark koppling till varandra. De är styrelseledamöter i varandras bolag, är både ägare och styrelseledamot och det handlar mycket om nätverk, styrelseproffs och … konservatism.
Skillnaden i sammansättningen av styrelser mellan statliga bolag och privata stavas ägardirektiv. Styrelser för statliga bolag väljs av staten, där finns ett målmedvetet arbete från ägaren att fler kvinnor ska in i styrelser. Den offentliga sektorn och de statliga bolagen ska driva på utvecklingen mot mer jämställdhet genom att vara goda förebilder. (För ett år sedan var, enligt Finansdepartementet, 49% av styrelseledamöterna kvinnor i statligt helägda bolag jämfört med 24% i börsbolagen.)
I börsbolagen tas i bästa fall en styrelseprofil fram som beskriver den önskade kompetensen för de närmaste åren. Sedan är det upp till valberedningen (som representerar ägaren) att ta fram kandidater till styrelsen. Finns kravet från ägaren att styrelsens sammansättning ska vara könsbalanserad, kan en lita på att så också kommer att ske.
Men i många privata bolag finns inget sådant krav för att det skulle innebära en maktförskjutning från den som tidigare ägt makten till någon annan. Från han till hon.
Att sålunda vara för en könsbalanserad styrelsevärld men mot lagstiftad könskvotering som medel för målet, är att ha en naiv övertro på att dagens ägare och bolagsstyrelser frivilligt skulle ge ifrån sig makt. För så är det, ska en grupp erhålla makt, måste en annan ge ifrån sig densamma. Det har, om inte annat, historien lärt oss.
Svenskt Näringsliv curlar medlemsföretagen
Igår så skrev jag om en debattartikel i DN av Nyamko Sabuni (FP), läs den gärna! Kortfattat gick den ut på att jämställdhetspolitiken föreslås stramas åt, att höga politiker oavsett blocktillhörighet är beredda att tala om både strukturella förändringar och lagstiftande, tvingande jämställdhetspolitik.
Detta är ett stort steg, ett större steg än vad många som inte är aktiva i ämnet kan föreställa sig. Det här är stort!
Självklart får stora grejer stort genomslag. Debattartikeln har fått många blogghänvisningar och de flesta verkar arga, förvånade, chockade. Jag har många åsikter men är mest glad att det äntligen börjar röra på sig på allvar. Jag tycker Sabunis debattartikeln är mycket bra och genomtänkt även om jag anser att just börsbolag inte berör så många kvinnor och män. Jag är dock kapabel att göra flera saker samtidigt, så varför skulle politikerna inte också vara det?
Nu till det intressanta i bakvattnet av detta. I Aftonbladet kan vi läsa om att Svenskt Näringsliv går till motattack. De kan självklart inte acceptera detta. De tycker att man istället ska ”prata med företagen” och hänvisar till deras statistik som visar att det ”görs mycket”. Så här skriver Aftonbladet:
Enligt Svenskt Näringslivs statistik jobbas det aktivt med jämställdhetsfrågor ute på företagen. Svenskt Näringsliv föredrar att prata med företagen framför åtgärder som dem som Sabuni föreslår.
– När jag pratar med företagen visar de tydligt att dessa frågor är viktiga för dem. De vill vara attraktiva arbetsgivare och detta är en högaktuell fråga, säger Carina Lindfelt.
Nu ska vi se… Lindfelt hänvisar till Svenskt Näringslivs rapport från 2012: Kampen om kompetensen lyfter jämställdheten. Här har vi några slutsatser direkt tagna ur rapporten, som jag tycker hänger tydligast ihop med Lindfelts resonemang. Deras skrivelser är i kursivt och mina anteckningar kommer direkt efter varje punkt.
Exempel på målsättningar för ökad mångfald och jämställdhet:
- 30 procent av chefspositionerna inom företaget år 2015 ska innehas av
kvinnor (SAAB Group).
Bra med ett mätbart och tidssatt mål! Förutom faktumet att vi alltid rekommenderar att man också nämner män som variabel.
- Fördelningen kvinnor / män på chefsnivå ska vara densamma som fördelningen
kvinnor / män bland de anställda i landet (Tele2).
Bra! Här ser vi att Tele2, som är en av Add Genders referenskunder också nämner män i målsättningen. Sätt dit en tid så är det toppenbra!
- Inför varje chefsrekrytering ska det finnas lika många kvinnor som män bland
kandidaterna (Tele2).
Tele2 igen, bra!
Som ni ser är jag inte negativ, jag tycker att Svenskt Näringsliv ska vara stolta över medlemsföretagen som gör massa saker för jämställdhet och mångfald. Det Sabuni säger är inte det, hon säger att det går för långsamt. Detta är någonting som jag håller med om till hundra procent. Kapaciteten för att öka takten och skapa resultat snabbare är mycket större inom bolagen, kraven som redan finns från lagstiftningen möts inte upp! De håller en maklig takt, med undantag då från SAAB Group som faktiskt satt ett tidssatt mål, men jag har lyssnat själv på Håkan Buskhe, VD på SAAB Group, och jag är helt säker på att han själv skulle säga att de kan göra mer och har ännu högre ambitioner.
Men låt oss dissekera detta ytterligare.
Enligt Svenskt Näringslivs statistik jobbas det aktivt med jämställdhetsfrågor ute på företagen.
Svenskt Näringslivs rapport innehåller ingen som helst statistik som visar att företagen jobbar aktivt. Inte ”antal företag som har en jämställdhetsplan” inte ”antal företag som har ett tidssatt och mätbart mål”. Inte ”antal företag som har en handlingsplan mot kränkningar och trakasserier.” Den enda statistik som redovisas är ”antal kvinnor”. Det är inte jämställdhet!
Så här står det i Svenskt Näringslivs rapport om själva arbetet och inte enbart ”antal kvinnor”:
En viktig trend, som sannolikt kommer att snabba på utvecklingen, är att många ledande börsbolag idag formulerar tydliga mål för mångfald och jämställdhet på företagsledningsnivå som följs upp genom löpande rapportering till styrelsen.
”Många ledande börsföretag”… De verkar ha glömt att Diskrimineringslagen kräver ett ”aktivt och målinriktat arbete”. ”Många…” det borde stå ”alla”. Skönt misstag av Svenskt Näringsliv att skriva in i deras egen rapport att några av deras medlemsföretag inte följer lagen.
Svenskt Näringsliv är en förälder som fortsätter upprepa att barnen faktiskt är bäst på piano, fastän fakta säger något helt annat. Dessutom verkar de bara curla sina döttrar och helt lämna sönerna utanför pianolektionen.
Det jag vet är att när vi ”pratar med företagen” varje dag i vårt arbete som jämställdhetsexperter så visar vår ”statistik” att det är alldeles för många som inte vill lägga resurser på ett strategiskt och affärsinriktat jämställdhetsarbete. Alldeles för många följer inte ens Diskrimineringslagen i dess enklaste form.
Diskriminieringsombudsmannen gjorde en granskning inom mediabranschen, hälften av företagen inkom inte ens med material i tid. Och en gransking av GS-facket visade att endast 1 av 5 företag hade upprättat en jämställdhetsplan och genomfört en lönekartläggning, vilket måste göras enligt lag (det förstnämnda vid minst 25 anställda).
Så kom igen nu Svenskt Näringsliv, kan man inte både vara stolt över sina medlemsföretag samtidigt som man faktiskt inte curlar fram dem inom jämställdhetsfrågan? Det tror jag att man kan!
Mer läsning: FP:s jämställdhetslag får kritik av allianskamrater, Aftonbladet
Jämställdhetspolitiken stramas åt
I DN idag kan man läsa Nyamko Sabunis (FP) debattartikel om jämställdhetspolitiken i Sverige, och då specifikt i relation till lednings- och ägarrepresentation i svenska börsbolag.
Ekonomisk makt är reell makt. Så länge kvinnor inte har ekonomisk makt, såväl offentlig som privat, på samma sätt som män kommer Sverige att fortsatt vara ett ojämställt land. Detta bör vi bryta.
Det ska vi göra med respekt för den äganderätt liberaler i många partier och i det svenska näringslivet alltid försvarat. Vi ska fortsätta respektera ägarnas rätt att utse styrelse och ledningsgrupper. Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens.
Meritokrati bör gälla fullt ut vid tillsättningar och utnämningar. Att meritokrati ska råda är det ingen som öppet ifrågasätter, ändå sorteras kompetenta kvinnor bort i processerna.
Skriver Sabuni och kritiserar även i debattartikeln EU-kommissionens lagstiftningsförslag för kvotering. Läs mitt tidigare inlägg om detta.
Här finner du debattartikeln.
Vad ska man egentligen tycka om könskvotering?
I går fick jag frågan: vad tycker du är den viktigaste frågan just nu inom jämställdhet? Jag svarade att det kanske inte är den viktigaste, men den frågan som alltid kommer upp i vilket forum man än är och vilket jämställdhetstema man än pratar om så är det just nu ”könskvotering i bolagsstyrelser”.
Häromveckan var jag på en konferens i Värmland, Karlstad, om jämställd tillväxt. PwC Sveriges VD, Hans Börsvik, var på plats och frågan om kvotering kom på tal. Han svarade på ett ungefär att han pendlade mycket i frågan och att han inte var för, men att ett hot om kvotering kanske kan vara bra? Igår, den 14:e november, deltog jag på Klara-K:s konferens ”The Female Effect” på Rival i Stockholm. Där hade jag äran att äntligen lyssna till AllBrights VD, Rebecca Lucander, vi har tidigare använt oss av deras rapporter i vårt arbete på Add Gender. Hon fick också frågan om kvotering och hon verkade mer intresserad av andra alternativ – om jag uppfattade henne rätt?
AllBright-rapporten för 2012 visar följande intressanta fakta: 40 procent av bolagen i Sverige inte har en enda kvinna i sina ledningsgrupper.
På konferensen ”The Female Effect” fick jag även ännu en gång lyssna på McKinseys representanter från deras projekt ”Women matter”, inom vilket de har presenterat flera rapporter. Deras rapporter visar att företag visar bättre resultat i alla olika dimensioner om de har minst tre kvinnor i den absoluta toppen i företaget. Lägg det faktumet till AllBrights fakta här ovan. ”40 procent av de svenska bolagen har inte en enda kvinna i sin ledning.” Inte bra för Sverige! Tyvärr ser det ut ungefär så här i de flesta länder i Europa… Ett Europa i kris… ett Europa där 60 procent av de som tar examen är kvinnor…
Därför har nu Viviane Reding, Vice-president på EU-kommissionen och EU:s komissionär för mänskliga rättigheter och medborgarskap, drivit igenom ett förslag om kvotering till bolagsstyrelser. EU-kommissionen har nu sagt ja till detta och det är ett stort steg i arbetet för kvotering. Det är dock inte säkert att det blir ett ja kring om detta kommer att bli en riktlinje eller lag i medlemsländerna. Målet är 40 procent till 2020.
Kvotera en tomtemor?
Nästan varje gång jag föreläser får jag frågan om vad jag som jämställdhetsexpert tycker om kvotering till bolagsstyrelser. Jag brukar svara lite olika. För att jag, precis som PwC:s VD, pendlar. Mitt vanligaste svar är att ”Pernillan” i mig är för, för hon är ung, driven, kvinna och trött på att det går så långsamt. Men entreprenören i mig är mer tveksam, till och med ett bestämt nej, det finns andra regleringar, bolagskoden som uppmanar till könsbalans i styrelserna, krav på jämställdhetsplan som om den sköts på rätt sätt möjliggör för kvinnors karriärsväg i företaget, balanserade styrkort, genusutbildningar med mera. MEN detta görs inte på företagen i tillräckligt väl utsträckning. Inte konstigt att det går långsamt!
Så, som jämställdhetsexpert och genusföretagare tycker jag att man istället bör införa sanktioner på om företagen inte följer redan existerande rekommendationer och lagar. VD:n och företagsgrundaren i mig är också tveksam. Styrelsen? Är det verkligen den viktigaste platsen? Är inte exempelvis valberedningen mer styrande i detta?
Men som sagt, bevisen är entydiga: kvinnors frånvaro är inte bra för någon. Jag ser också en film från EU-kommissionen om detta och blir berörd… Jag suckar och vrider mig i frågan om kvotering… Genusvetaren i mig är grymt skeptisk. Går det att bygga bort strukturella hinder med formella tvingande lagar? Ja det går, men det är svårstyrt, riskfullt. För varje lag vi skapar så gör vi nya attityder kring kön och den största risken med kvoteringslagstiftning är att vi förstärker attityden om kvinnors särart. Att man tror att kvinnor ska tillföra något speciellt ”kvinnligt” och det är det som är viktigt. Får exempelvis ofta höra argumentet att kvinnor tar ”mindre risker”. Undersökningar säger emot varandra där – självklart! Vissa undersökningar visar att kvinnor som tagit sit upp till bolagsstyrelser till och med tar mer risker.
Särarten är inte och bör inte vara drivkraften för kvotering. Däremot: så länge samhället ser olika ut från en kvinnoerfarenhet och en manserfarenhet (exempelvis ansvar för hem och familj) så kommer risken vara stor att någonting missas då kvinnor missas. Men är då det inte viktigare att det finns 40 procent män på våra förskolor? Det är ju där det börjar!
McKinseys studie visar också att kvinnor har en mer diversifierad ledarstil och att det är en av framgångsfaktorn. Ja det är klart att kvinnor generellt sett har det, det ingår i genus ”kvinnlig” att kunna vara både flickflicka, flicka och pojkflicka. Manligt genus är mer begränsat, att ”gå ner i statustrappan” är inte lika accepterat som att ”gå upp”. Av detta mer flexibla sätt att göra kön skapar kvinnor sig flera möjligheter till ledarskapsstil. Inte en enklare väg nödvändigtvis, för det kan vara både stressande och förvirrande att balansera på denna förvirrande ledarskapsväg.
Alla kvinnor har inte heller barn, alla kvinnor tar inte detta ansvar så vad händer om vi kvoterar och det endast bereder väg för kvinnor utan familj? AllBright-rapporten visar också att kvinnor rekryterar kvinnor och det är självklart att man rekryterar från sitt nätverk. Får vi in 40 procent kvinnor i bolagens nätverk så betyder inte det att vi efter 20 år har en styrelsepool i Europa som är mer diversifierad i ledarstilar än vad den är idag. Å andra sidan visar studier i Norge att efter kvoteringen så ökade kompetensen i styrelserna, och i Sveriges ”varannan damernas” inom politiken har både mäns och kvinnors totala kompetens ökat.
Sveriges Regeringsrepresentanter har också några av de stora skeptikerna hos sig, i dagens SvD kan man bland annat läsa om Annie Lööfs ställning i frågan som fortsatt är kritisk. Det här måste te sig konstigt i Europa, Sverige som anses vara ett sådant jämställt land.
Ja, ur led är tiden? Eller så är det bara så att vi har en annan väg att vandra då det gäller jämställdhet? Om alla företag där ute skulle anlita genuskompetenta, pedagogiska konsulter inom frågan och göra det som alla framgångsexempel visar: ”kompetensutveckla, mät och gör” så skulle det garanterat ge resultat – á la morot!
Övrig fakta:
Könskvotering är olagligt i Sverige, däremot får man som arbetsgivare använda sig av positiv särbehandling (dock enbart gällande kön), där man väljer det underrepresenterade könet av två likvärdiga kandidater.
