Tillsammans får vi de vildaste idéerna
Den här sommaren var jag inte ledig när jag var ledig. Jag och min särbo körde istället arbetsläger på det lilla torprucklet of mine.
Det började egentligen redan i våras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle få Ernst att kyssa våra fötter och skola om sig. Målbilden var så extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.
Men det har vi inte gjort än. Det vill jag lova. Processen går numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-
Ett gemensamt projekt av den här digniteten kräver sitt teamwork – särskilt när det ska sjösättas, drivas och genomföras av två överentusiastiska kontorsråttor. Uttrycket ”Hur svårt kan det vara?” har många gånger kombinerats med ”Vänta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man måste tydligen ha en…”. Och sen fick vi åka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lärt oss massor. Tillsammans.
Vid sådana här tillfällen (det är inte första gången vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivåer, viljor och tempo.
Och jämställdhet.
För vad enkelt det är att bli passiv och kliva tillbaka från situationer som inte känns helt igenom bekväma. Att inte välja att testa nytt, att istället välja gamla mönster, undvika att utmana sig själv och varandra. Det är så mycket bekvämare att stanna i de trygga invanda positionerna.
Så. Oerhört. Förutsägbart. Och långtråkigt. Jag vill bryta mig loss, såga, spika, borra, vidga mig, beräkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behärska! Jag vill inte kliva åt sidan. Jag vill känna kompetensruset, bli hög på det. Men jag vågar inte alltid hela vägen av en ganska enkel anledning: det här inte mina hoods.
Så därför pratar vi oss genom bygget, för säkerhets skull. Följs åt. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar är det nämligen påtagligt mycket svårare att komma undan. Ibland åker jag snålskjuts på hans mod, ibland måste han pusha mig att kliva in, ibland får jag hybris… och han med för den delen. Men vi är ett team där en ibland kliver åt sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt båda håll. Vi växer båda. Och när vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idéerna och de knäppaste detaljerna. Allt det där som kommer göra vår veranda till vår gemensamma prestation.
Mången annan veranda får en annan historia berättad, den om mannens fantastiska bygge och inte så mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det där trista som inte syns men som måste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sämre eller bättre, men ofta med lite orättvisare återgivning av prestationer kanske.
Vi vill ha en gemensam berättelse. Och, ja. Vi är olika. Vi har tränats och uppmuntrats att göra olika hela våra liv. Vi har levt i ett samhälle som tillskriver oss olika egenskaper på grund av våra kön och vi på olika sätt förhållit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och färdigheter, vi är olika individer och personligheter. Inget – hör och häpna – av det har tagits ifrån oss längs vägen. En sak som dock förenar oss med all tänkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.
Nästa sommar sitter vi med varsin i handen. Och skålar för att vi gjort ett grymt jobb.
Tillsammans.
För jämställdhet är inte en kvinnofråga
Mallorca, juni, 2014. Min väninna och jag sitter på hotellbalkongen och lyssnar på ett samtal som förs på svenska några balkonger bort. Det är tre män, bröder, 60+, som sitter och pratar. Om ensamhet, om före detta fruar, om gemenskapen de har tillsammans.
Vi träffar dem dagen efter, börjar snacka med varandra, så som människor som delar språk har för vana att göra när de befinner sig i minoritet, som på en liten semesterort på en spansk ö.
Vi äter middag ihop, all-inclusive, tar en kaffe med konjak till efterrätt. Ja, varför inte, tänker min väninna och jag, låt oss dricka kaffe på äldre mäns vis. Vi börjar prata politik. Vi pratar jämställdhet. Alla älskar jämställdhet. Några ”älskar kvinnor”. Men vad jämställdhet egentligen innebär, det är ändå inte helt solklart.
”Kan du inte förklara det för mig då, du som är ung och vet?” frågar mig en av bröderna. Jag tar honom under armen och stöttar honom ut på terrassen så han kan röka medan jag förklarar.
Och jag berättar hur könsrollssamhället fungerar – hur det delar upp människor, arbeten, sysslor, sfärer, till och med färger, kläder, intressen och egenskaper, efter kön. Hur detta får konsekvenser för både män och kvinnor. Hur män blir förlorare på så många punkter i livet, tack vare detta. Hur deras värde mäts i prestation, hur de förlorar närhet med sina barn eftersom de förväntas försörja dem men inte vara med dem, hur barnen i Kamratpostens undersökning uppgav att de hellre talar med ’ingen’ än med pappa om de har problem, hur uppfattningarna om mäns sexualitet gör att vi knappt kan föreställa oss att en man skulle kunna bli våldtagen, hur män skadas och dör i arbetslivet, hur män drar sig för att söka hjälp hos läkare, hur män är så extremt överrepresenterade i självmordsstatistiken, hur mäns sociala liv ofta upprätthålls via en partner och hur ensamma de står efter en skilsmässa eller när deras fru dör, hur äldre män ofta saknar både umgänge med familj och nära vänner…
Någonstans här avbryter han mig, med misstänkt blanka ögon, harklar sig, och säger ”Ja, men det är väl inte helt bra för kvinnor heller, det här systemet?”.
Och det är det såklart inte. För varje punkt som en man har en fördel, har en kvinna en nackdel. Och tvärtom. Och ännu oftare är de inte ens motsatser utan bara en förlängning av varandra.
Men det går inte att förklara hela den samhälleliga jämställdhetsproblematiken, med alla aspekter av tvåkönsmodellen, genussystemet, de patriarkala traditionerna, det globala perspektivet, heteronormativiteten eller för den delen konsekvenserna för transpersoner, över en kaffe med konjak på Mallorca.
Där och då kan det räcka med det perspektiv som ligger närmast den man pratar med. För sanningen är ju att jämställdhet inte är någon kvinnofråga. Alla gynnas av jämställdhet. Och då kan man från gång till gång mycket väl nöja sig med att skåla för äldre bröder som varje år åker på en semesterresa ihop och talar om sina liv och sina känslor med varandra.
Och bara glädjas åt det.
Medierepresentation av Lundsberg – maskulinitetsideal och flickor som gråter
Den senaste veckan har medierapporteringen handlat väldigt mycket om stängningen av internatskolan Lundsberg. Vi har kunnat se bilder av och reportage om gråtande och chockade elever och upprörda föräldrar. Två bilder av skolan har växt fram: för det första, skolan där kränkningar och övergrepp begås strukturerat och där en skolledning ser mellan fingrarna med detta, varför elevers trygghet inte kan garanteras. Den andra bilden är av en skola som älskas av eleverna, där de finner trygghet och där de känner att de hör hemma.
Hur kan två så vitt skilda framställningar stå mot varandra om en och samma skola? Analyserna som gjorts är många och skilda. Men jag saknar analyser med genusperspektiv. Genom att granska medierapporteringen och de övergrepp och kränkningar som skett ur ett genusperspektiv kan vi få klarhet kring de skilda bilderna av skolan. Lundsberg är inte bara en skola – det är dessutom ett hem för eleverna. Här erbjuds elevhem som är såväl könssegregerade som könsintegrerade. Eleverna tillbringar i princip hela sina liv under flera år på skolan. Därför uppstår det ofrånkomligt strukturer och olika mer eller mindre framträdande organisationskulturer – formella och informella.
De nuvarande och före detta elever från Lundsberg som har fått utrymme i medier den gångna veckan för att försvara sin skola är i stort sett alla flickor. Det är flickor som gråter, som vill stanna på sin skola, som inte alls känner igen sig i att det förekommer pennalism på skolan. Men var är pojkarna i dessa reportage? Inte en enda pojke har vi hört som talar sig varm om skolan eller som visar sig upprörd över att behöva åka därifrån. Det är intressant att medier väljer denna framställning och en relevant analys skulle vara att undersöka hur detta urval av intervjupersoner har gått till och vad som är syftet med urvalet. För oss mottagare gör detta urval att vi får uppfattningen att flertalet flickor på internatet sörjer stängningen av Lundsberg – hur många av det kvinnliga könet som har motsatt uppfattning kan vi inte veta, då de inte ges utrymme i medierna. Och det samma gäller elever av manligt kön, som inte är representerade alls. Detta är däremot något ledningen på Lundsberg har möjlighet – och skyldighet – att ta reda på.
De flesta övergrepp som kommit till allmänhetens kännedom, som har utförts på Lundsberg, har utförts av pojkar mot pojkar. Kan det vara så att olika kulturer har utvecklats för respektive kön på internatet på Lundsberg? Det är inte alls omöjligt. Ideal kring maskulinitet och femininitet kan se mycket olika ut. Vad det troligtvis rör sig om på Lundsberg är hegemonisk maskulinitet. Det verkar ha utvecklats en kultur hos pojkarna där vikten av makt och dominans över andra pojkar leder till en aggressiv maskulinitetskultur och pennalism. Detta maskulinitetsideal och den hets detta ideal innebär skulle kunna skilja sig mycket från den kultur som råder bland elever av kvinnligt kön. Och därför sker kränkningar och övergrepp främst just hos pojkar. Vilket skulle kunna förklara den skilda uppfattning om sin skola som flickor och pojkar på Lundsberg verkar ha.
Det är anmärkningsvärt att Lundsberg inte har något jämställdhetsarbete för att ledningen ska kunna upptäcka skillnader i psykosocial hälsa mellan elever av olika kön och därigenom arbeta för samtliga elevers välmående. Vad Lundsberg behöver är en kartläggning utifrån genusperspektiv, kopplat till andra parametrar som ålder, boende på vilket elevhem, hur lång tid individen bott på skolan och så vidare. Utifrån denna kartläggning kan frågor ställas som gör att problemen kan angripas på rätt sätt: av vilka begås övergreppen? Vilka blir drabbade? Är det någon skillnad på hur flickor och pojkar mår på internatet? Var begås övergreppen, på vilka elevhem? Genom en kartläggning ur genusperspektiv skulle rektor och ledning på Lundsberg kunna gräva djupare i problematiken och förhoppningsvis på ett effektivt sätt kunna arbeta mot kränkningar, mobbing och pennalism. För att kunna rätta till strukturer som växt fram under lång tid måste dessa strukturer erkännas, kartläggas och analyseras. Först då möjliggörs effektiva åtgärder som kan leda till en tryggare skola för alla.
Förväntningens magi
Visst har du hört begreppet självuppfyllande profetia? Säkert också hört Oprah på TV säga sitt klassiska ”people rise to expectations”, ungefär människor matchar förväntningarna. Det är viktigt att fundera på vilka fördomar och förväntningar vi har på människor. Forskning har visat att kvinnor preseterar bättre på matematikprov om de först får höra att det inte finns könsskillnader för fallenhet för matematik, detsamma har nu testats på barn. Forskning & Framsteg skriver om hur redan små barn har klart för sig att pojkar är sämre i skolan. Men samma sak gäller för dem, om pojkar innan test får höra att de är lika duktiga som tjejer så preseterar de bättre på testen.
Är det inte fantastiskt? Vi kan få människor att prestera bättre och förmodligen höja deras självförtroende bara genom att förvänta oss det! Så fundera ett extra varv på vad du förväntar dig av dina medmänniskor och hur det påverkar dem.
Själv kan jag både byta däck, baka, brodera, borra, driva företag och rida för att jag fick möjlighet att testa med en förväntan om att jag skulle klara av det.
