Fler modiga samtal behövs
Vi satt och åt lunch och pratade litteratur. Så där som man gör. Mitt lunchsällskap hade läst Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade däremot läst hennes ”Egenmäktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till självbilden rejält.
Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsällskap var en man (i sextioårsåldern). Jag kände hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle få höra hur krångliga vi kvinnor är, hur känslomässigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekräftelsesökande vi är och hur vi hänger upp oss på småsaker och konstant övertolkar. Jag satt och inväntade den där beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta får utan att be om och som jag aldrig någonsin känt igen mig i.
Jag satt spänt och formulerade svar och motattack (reaktionen är helt integrerad i min ryggmärg i den här typen av situationer.) My bad.
Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsällskap för dagen gav mina fördomar en fet och rättvis uppercut.
Istället för att försvarstala så insiktsbombade han mig. Istället för att skjuta bort och enkelt avfärda det svåra samtalsämnet, omfamnade han det. Istället för att se sig som hotad och trängd, var han nyfiken och undrande.
Istället för att stänga om sig, så öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – på lika villkor. Med lika stora öron.
Han beskrev hur boken har fått honom att tänka tillbaka på sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans väg på olika sätt i relationer. Han var glad och tacksam för en välskriven bok som fördjupat hans förståelse och öppnat upp en möjlighet att se från en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kärleksrelationerna och hur hans beteende påverkat.
Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tänkte högt och klokt.
Och jag tänkte att han är modig. Inte för att han är en man som pratar om relationer, utan för att han vågar rikta den kritiska blicken inåt. Det är ingen enkel sak. Allt jag på rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgående som ett korthus och jag började lyssna. Istället för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfält.
På väg hem så tänkte jag på slagfältet. På mitt bidrag till det, på hans bidrag. På allas vårt bidrag. Tänk om vi kunde lägga ner våra vapen. Tänk vilka stordåd vi tillsammans skulle kunna åstadkomma.
Tänk om…
Bortom magkänsla och fördom
För några veckor sedan intervjuades doktoranden i organisationspsykologi Sofia Sjöberg i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1 som handlade om hennes avhandling om rekryteringsprocesser och magkänsla.
Gå på magkänslan, hur ofta har vi inte hört den meningen? Tro på det som känns bra i magen, låt dina känslor guida dig när du ska rekrytera, köpa yoghurt, välja färg på kavajen. Men hur bra är det egentligen? Diskussioner kring behovet av en bra process för att säkerställa att en rekrytering inte blir godtycklig och subjektiv har pågått ett tag. För utan väletablerade processer finns en tendens att rekrytera utifrån personliga preferenser snarare än objektiv fakta som grundas på väl genomtänkta jobbspecifikationer. För vi är ju inte mer än människor, och alla har vi fördomar, förutfattade meningar, och vi kan inte låta bli att tycka att personen framför oss ju verkar riktigt trevlig. Men magkänslan, visar det sig, är inget att lita på utan kan bli kostsam. För går en på magkänslan blir det ofta fel. Att ha en tydlig, genomtänkt, rak och jämställdhetsintergrerad process vid rekrytering gör att alla de inbyggda preferenser som vi har med oss med större sannolikhet kan minskas, och vi säkrar oss mot de fördomar som en som människa naturlig bär på så att processen blir mer objektiv. ”För företaget eller myndigheten, så innebär det att vi inte får in de som presterar bäst, vilket sänker den ekonomiska nyttan” säger Sofia Sjöberg (sr.se).
En kan ju inte rå för att det kanske det vore extra kul att jobba med någon som är lika galen i opera, eller hejar på samma fotbollslag som en själv, men betyder det att det är rätt person för jobbet? Istället visar forskning att det bästa sättet för att hitta rätt person för jobbet är genom begåvningstester med problemlösningstester. Detta i sin tur ”leder till mindre diskriminering och i vissa fall miljonbesparingar för myndigheten eller företaget, jämfört med i dag, när många rekryterare istället går på magkänslan.” (sr.se)
För många kan det vara obekvämt att prata om jämställdhet, det vanligt att känna sig osäker och åtskilliga kan vara oroliga för att prata om vad de tycker och tänker i rädsla för att kallas dum eller fördomsfull. Det är svårt, omöjligt till och med att komma ifrån att vi har fördomar, men kan de tas fram och diskuteras spricker de ofta som troll i solsken. Det är när en håller de gömda i mörkret som de kan växa till sig i sin ensamhet, frodas och bli farliga. Det är där Add Gender vill finnas och vara en hjälpande hand. Att ändra sitt synsätt och sina invanda tankar är en utmaning och kräver mycket mod. Add Gender är ett stöd och kan guida på den resan så att du kan hitta den bästa och rakaste vägen samt det färdsätt som är bäst anpassat för just din specifika verksamhet. Att misslyckas betyder i alla fall att man har försökt göra något, det är farligare att inte göra något alls.
Att gå ifrån magkänslan, och istället förlita sig på att företagets nyckelprocesser har jämställdhetsintergrerats är ett stort steg på vägen mot jämställdhet. Lyckas en med att säkerställa att företagets processer, och då inte enbart rekrytering utan även befordran, lönekartläggning, löneförhandlingar, resurstillsättning vid projekt, och mycket mer, så behöver inte jämställdhet bli ett projekt som tar för mycket tid eller oro, utan det byggs in i organisationens generella verksamhet. Och det är därför, kära vänner, som Add Gender finns här för er. Vi tror på Er!
Olika perspektiv berikar
Att jobba med Add Gender har sina sidor. Tänk dig att du arbetar med människor som är intelligenta, kunniga, professionella, har underbara personligheter och brinner för sin sak. Ord som ”dream-team” dyker upp, eller hur? Att finnas i en sådan miljö har helt klart sina fördelar. Det är oerhört inspirerande att vistas i denna kreativa miljö och diskussionerna är utmanande, roliga och många gånger medvetandegörande. Våra olika kompetenser berikar verkligen oss. Men jag tenderar ibland att glömma bort att alla miljöer jag vistas inte innebos av individer som har samma syn på samhället som jag.
I ett sammanhang så träffar jag en bekant som säger till mig:
”Jag tycker att det är jobbigt att låta mina barn växa upp här i Sverige.”
”Jaha, varför då?” undrar jag.
”Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och se homosexuella vara helt öppna med sin läggning.”
”…”
Jag har blivit så överrumplad av svaret att jag inte hinner gardera mig. Jag känner att det är försent; mitt ansiktsuttryck har avslöjat mig.
”Du blev besviken på mig nu, eller hur?”
”Förvånad är snarare ordet.” säger jag och inser att min lögn inte har varit helt övertygande.
Onödigt att säga kanske, men resten av vårt samtal – som definitivt inte kan kallas långt – blir stelt och obekvämt. Vi skiljs åt och pratar inte så mycket mer med varandra. I efterhand så kan jag bli besviken på mig själv; här fanns ett gyllene tillfälle att prata mer om varför min bekant tyckte som hen gjorde. Förstå lite mer på djupet och samtidigt berätta varför jag inte tycker som hen. Sådana händelser läggs dock i min erfarenhetsbank och gör mig mentalt mer förberedd för liknande situationer.
En sådan, liknande situation hamnar jag i lite senare när jag sitter och äter lunch med en annan bekant. Min bekant lutar sig fram mot mig och viskar:
”Du ser hon som går där.”
Försiktigt sneglar jag åt det håll mitt lunchsällskap nickar diskret.
”Det är inte en ’hon’ det är en ’han’!”
”OK.”
”Jag tycker det är sjukt! Vad är det som gör att man vill leva så där? Homosexualitet är också sjukt! Men det får man väl inte säga i det här landet längre. Det råder ingen åsiktsfrihet här längre, faktiskt!”
”Man får tycka vad man vill i det här landet, däremot kan man inte uttrycka alla åsikter hur som helst.”
”Borde väl ha förstått att jag inte skulle ha sagt det där till dig.”
”Tvärtom, för nu kan jag ju bemöta dina åsikter!”
Här följer en lång och mycket givande diskussion där vi kommer lite närmare varandra, men inte så mycket. Jag förstår inte hur hen kan tycka att det är sjukt att vara homosexuell och hen kan inte förstå vad jag tycker är så naturligt med densamma.
Ett litet genombrott kommer dock när vi kommer in på Pride-festivalen.
”Ok ok. Säg att jag nu accepterar homosexualitet. Men varför måste jag då också acceptera Pride? Måste de manifestera sin sexualitet? Det är ju inte så att jag manifesterar min heterosexualitet!”
”Det behöver du inte göra. Den manifesteras ändå 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.”
”Hur då?”
”Det är kärnfamiljer med heteropar i nästan alla annonser för resor och semestrar. I de annonser för förlovningsringar jag har sett är det bara heteropar. I TV, media, på film så är normen det heterosexuella paret.”
”Ja, men det är ju det naturliga!”
”Men homosexuella har inte valt sin läggning! När valde du att bli heterosexuell?”
”Men det har jag aldrig valt…”
Hen tystnar. Jag upplever ett ögonblick att det pågår något därinne. Jag sitter tyst och låter min bekant tänka. Efter en stund säger hen:
”Hm, jag är inte beredd att säga att du har rätt, för det tycker jag inte. Men du har gett mig något att fundera på.”
Ett litet steg för henom, men ett gigantiskt för mig.
Våra egna åsikter är de svåraste att ändra och våra egna fördomar är de svåraste att övervinna. Det är bara du själv som kan göra det, men vi kan hjälpa dig en bra bit på vägen genom att förse dig med verktyg och nya perspektiv.
Fina förväntningar
Alla har fördomar, det är en mänsklig egenskap. Utifrån tidigare erfarenheter drar hjärnan lite snabba slutsatser och fyller i de gap som saknas i den informationen vi har fått. Och det viktigaste är att vara medveten om detta snarare än att skuldbelägga detta fenomen. Du har säkert hört det förr och är redan medveten men vad kan hända med dessa förväntningar, om vi inte tänker på dem?
Förra året tog jag ett inrikesflyg i Frankrike med det lokala bolaget. Mina fördomar, erfarenheter och förväntningar säger mig att planet skulle bemannas av ett gäng flygvärdinnor som var kvinnor och piloter som var män. Men när jag steg på hälsade män i uniformer oss välkomna, och när det var dags för piloten att dra sitt vanliga välkomsttal så var det en kvinnlig pilot som hälsade oss välkomna på flyget, och under den korta restiden genom Frankrike så var det enbart manliga stewards som servade passagerarna. Jag blev riktigt glad över mina förväntningar inte uppfylldes, det blir jag alltid när något går mot allmänna förväntningar. Men samtidigt är det rätt tråkigt att något så enkelt kan göra mig så glad.
När jag var barn, innan skolan, i början av dagiskarriären som busig pratkvarn, brukade min mamma berätta att hon hade varit ett riktigt busfrö som barn, medan pappa hade varit snäll och lydig. Även då, redan så liten blev jag glad över att mamma och pappa inte hade spelat den roll som samhällets förväntningar hade gett dem. Alltså, redan vid den åldern visste jag att en pojke förväntades vara busig och en flicka snäll och lydig. Så är det även idag, små barn lär sig snabbt hur de bör vara utifrån sitt biologiska kön och anpassar sig efter de förväntningarna som samhället ställer på dem.
På Klara K-konferensen förra året pratade jag jämställdhet med en rekryterare på ett större rekryteringsföretag. Hur var det med könsfrågan när de skulle hjälpa sina kunder hitta rätt kandidat för jobbet? Det visade sig att många bolag brukade specificera, i lite kompisförtroende sådär, att de inte ville bli presenterade en kandidat som var kvinna och runt 30 år. Det är åldern som de kommer att välja att skaffa barn och så blir det många månader av föräldrarledighet, och sedan VAB (vård av barn). För det första är detta urval olagligt vilket rekryteraren brukade påpeka lite diplomatiskt och sa att de skulle presentera den kandidat som de ansåg var lämpligast för jobbet, oavsett ålder, kön och alla andra parametrar. Sedan kan inte rekryteringsföretaget besluta vem företaget skulle välja i slutänden. Men så har hon ett litet äss i rockärmen, en historia om hur ett förtetag hade uttryckt just de ovannämnda önskemål, och valt bort en bra kvinnlig kandidat runt 30 år och istället valt en man, i samma ålder, invaggade i en falsk trygghet att de hade kommit undan denna dåliga vana kvinnor i trettioårsåldern brukar ha, att skaffa barn. Så någon månad in i anställningen så kommer mannen i trettioårsåldern och säger tack och hej, nu drar jag på föräldraledighet, ses om sex månader. Som sig bör om det är så att han har barn. Men hur blev det med dessa förväntningar?
Låt inte dina förväntningar och förutfattade meningar bestämma vad någon annan kan göra. Lär känna dem och utmana dem. Det kan vara så att den 30-åriga kvinnan framför dig som du tror ska skaffa barn snart, kommer att försvinna iväg på föräldraledighet gånger tre och sedan massor av VAB (vård av barn) på innan ens bläcket på anställningskontraktet har torkat. Men kanske är det så att hon inte alls vill ha barn, eller att hon kanske inte ens kan få barn, hon kanske är singel, eller något annat av de tusentals individuella alternativ till varför en person inte får barn. Eller så vill hon ha barn, men tycker att det ska delas lika med sin partner. Hennes partner kanske är hemarbetande författare som på grund av ekonomin kommer vara den som är hemma mest och har bättre möjligheter att ta både VAB (vård av barn) och dagishämtning.
Hur situationen än ser ut så är det inte upp till dig att låta dina förväntningar bestämma någon annans möjligheter. Var öppen, inlyssnande och inkluderande och låt de runt omkring dig leva ut sina förmågor utan att vara blockerade av någon annans förväntningar.
Luften i din lunga
Jag peppar innan jag går in, ok, yes yes, nu kör jag!
Idag ska jag träffa en grupp jag inte vet något om. Vet inte varifrån de kommer eller vilka de är. Efter en kort presentationsrunda sätter jag igång workshopen. Vi ska gestalta härskartekniker och uppleva dem på riktigt. Det brukar räcka med två minuter för att folk ska fatta. Vi drar parallellen till att leva i detta en hel dag, en vecka, en månad, ett liv!
Vilka normer råder på din arbetsplats, i din klass, vilka attityder och jargonger lever hos dig? Finns det en god värdegrund och möjligheter för alla att utvecklas? Har alla samma värde och hur vet man det? Ja, den som utsätts för härskarteknik vet det garanterat. Det lär vi oss idag.
Just den här dagen är en av deltagarna mina fördomars fördom. Jisses, vilken hård blick du har, kan du skära glas med den? Jag ser att ord som jämställdhet, demokrati och allas lika värde inte uppskattas av dig, alls! Hela ditt väsen utsöndrar attack mot hela mitt. Ditt klara kroppsspråk suckar och frustar åt budskapet i en workshop som du absolut inte själv har valt! Jag försöker bemöta dig likvärdigt som alla andra, men det är svårt, riktigt svårt, man ska leva som man lär, eller? Här står jag och föreläser om att bemöta alla likvärdigt, men får kämpa, kämpa med mina tankar om vad dina svarta stövlar med vita snören, din bomberjacka, din välrakade hjässa och dina hårda och kalla ögon betyder för mig. Du är så tydlig du kan bli. När blicken sveper över deltagarna i gruppen reagerar dina ögon på mina, de skjuter öppna skott rakt genom salen och jag känner att du sitter för nära. Du tränger igenom ögongloben och borrar rakt ner genom hela köttet, kroppen VET att du är nära. Försöker fokusera på resten av gruppen och söker god energi, finner den och `tankar´ för att sedan kunna låta blicken svepa över alla igen. Du stirrar. Argt.
Det är dags för privelieged walk, en övning där alla får en varsin lapp med en fiktiv karaktär. Deltagarna får slumpmässigt en lapp och uppgiften är att bli karaktären, tänka sig in i dennes liv. Jag delar ut lapparna slumpmässigt, men ser att jag precis vid dig, har chansen att ge dig lappen ”jag är en utländsk kvinna som bor i förorten”, jag ger den till dig. Ser att du läser den i ögonvrån, en elektrisk stöt går genom min kropp, genom din också? Övningen börjar och alla står på ett långt led när jag läser upp påståenden. Tanken är att man är ”i roll” och tar ett steg när man som karaktär håller med om påståendet. Det kan låta så här: ”Min bakgrund ifrågasätts när jag söker jobb” eller ”människor lyssnar på mig när jag talar”.
Några rör sig framåt, några står kvar, du står kvar. Vid ett tillfälle tar du ett steg, jag minns inte när, men du stirrar inte på mig längre, du ser annorlunda ut än innan. Jag gissar tyst att du aldrig varit utländsk kvinna förut, nej jag vet, det är inte möjligt att byta skinn, men vi kan väl låtsas?
När några ”kommit i mål” stannar vi upp och tittar oss omkring och ser vilka som ”kommit långt” och alltså, enligt oss och våra fördomar, är fyllda av privilegier. Jag ber deltagarna tala om vilka karaktärer de varit.
När du läser din text hör jag din röst för första gången. ”Jag är en utländsk kvinna från förorten”. Tro mig, när du läser de raderna vill jag gråta, din röst är inte alls hård, kantig eller arg. Den är mjuk, nästintill svag. Det du utstrålar nu, dina uppkavlade ärmar, dina höga stövlar, din välrakade hjässa och dina ögon. Dina ögon tittar på mig med något nytt. Vad har hänt i dig? Jag undrar. Våra ögon möts och du borrar inte igenom mig längre, du ser på mig. Jag ser tillbaka. Vi kommer överens här och nu om något jag inte vet. Men vi samsas med blickarna.
Du, jag tror inte den här dagen förändrade ditt liv i stora drag, tror inte dina värderingar förändrats radikalt. Men, kanske var det så att vi sprängde ny luft i din lunga och öppnade nya valv i ditt sinne? Kanske förändras något litet efter detta? Det du gjorde var att du bytte liv i ett par minuter, och jag undrar fortfarande, liknade det ditt?
