I torsdags förra veckan besökte jag Mångkulturellt Centrum för att gå på en föreläsning. Det var en föreläsning som var mer som ett samtal och temat var rasstereotyper i barnkulturen.

Det uttalande som fastnade mest hos mig kom från en av paneldeltagarna som arbetar inom förskolan. Hon menade att det antirasistiska agerandet måste sitta i ryggmärgen hos personalen i förskolan. Hon drog även paralleller till ”genustänket” inom förskolan och menade att på det området har förskolan kommit långt, men när det kommer till rasstereotyper är det en lång väg kvar att gå. Hon menade vidare att vi fortfarande reproducerar rasstereotyper i olika typer av media. I utställningen Varning för ras  (båda bilderna ovan är tagna från utställningen) såg jag tidigare under kvällen exempel från inredningstidningar från 2012 som på ett oerhört exotifierande sätt visade upp ”vild och djurisk inredning” från den afrikanska kontinenten. Tyvärr kan jag inte länka till reportaget då det togs bort, vilket säger en del. Även Stina Wirséns nu stoppade bok om Lilla Hjärtat var med som exempel från idag. Det var inte bara exempel på afrikanska rasstereotyper, men det dominerade helt klart.

Samtalet fortsatte under kvällen och även om de var för mig var otroligt givande och intressant, så kunde jag inte låta bli att tänka på alla som borde tagit del av det här samtalet. För, det går inte att sticka under stol med att de flesta som tagit sig tiden att komma ut till Mångkulturellt Centrum denna kväll redan var dels relativt insatta i problemet med rasstereotyper i barnkulturen, dels relativt insatta i rasistiska teorier och dels mer eller mindre vana att röra sig i liknande sammanhang (jag menar då debatter, samtal och diskussioner om antirasism).

Jag menar att inte att seminariet på något sätt var bortkastat för oss som var där, tvärtom. Men om vi ska komma närmare att det antirasisistiska agerandet  eller i det här fallet kanske medvetna agerandet, behöver det här nå ut till fler. Jag har inga barn själv, men har både syskonbarn, kusiner och vänner som har barn. Jag har precis som de flesta varit på otaliga barnkalas inför detta besökt någon bokhandel för att köpa en present. Och det är svårt, riktigt svårt att hitta  böcker  som inte handlar om vita/västerländska barn. Och då ska det nämnas att jag inte är en jäktande småbarnsförälder.  Jag har inte huvudet fullt av hämtning, lämning och packning av jumpapåsar. Jag har tvärt emot huvudet fullt av idéer kring vad jag skulle vilja att exempelvis mina syskonbarn ska läsa för böcker och ändå är det svårt.

Så jag tänkte bidra med några exempel på mer vettig barnlitteratur som kom upp under torsdagens samtal!

Det var bland annat paneldeltagaren Oivvio Polite som tipsade om några av nedanstående böcker. Några andra är förslag från övriga deltagare i publiken och några är mina egna förslag.

Pija Lindenbaums böcker om Gittan. Har inte själv läst denna men efter lite surfande så får jag reda på att boken tar upp ämnen som hur killar och tjejer förväntas vara, hur man hanterar att skämmas för något med mera.

Gunilla bergströms bok om Alfons Åberg.  Klassikern om den lilla killen som lever med sin pappa och växer upp i stadsmiljö håller fortfarande.

Eva Sussos böcker. På hennes hemsida går att läsa följande citat: ”Dessutom upptäckte jag den stora bristen på böcker om alla svenska barn som inte är födda av svennar. Jag kommer att fortsätta skriva om dem. Jag är också en”.

Johanna Rubin Drengers böcker om Nell. Nell är en tuff och självsäker tjej som funkar bra som förebild både för tjejer och killar.

Anna Andersson Utter & Jenny Claessons Styrkan sitter inuti- Anna kör skogsmaskin. Boken är Add Genders första barnbok och den utmanar bilden av vem som kan och ska vara ute och jobba med tunga maskiner i skogen.

Nu vet vi vad vi tar med oss på nästa barnkalas, eller hur?