Just nu upplever vi en våg av initiativ för jämställdhet och mångfald. Det ser jag från min position som jämställdhetsexpert där jag sedan flera år bevakat frågorna dagligen. Kanske är det valet som är i antågande eller så är det en mer långsiktig vändning från en annars höstliknande debatt? Vi får se.

Det som dock uppstår i detta är att fler vill vara delaktiga – dra sitt strå till stacken. De vill diskutera frågan, ge utrymme, ta av sitt eget utrymme och lära sig mer om frågan. Förstå. Känna.

Kent Kullander, regionsamordnare på fackförbundet Vision i Linköping bestämde sig för att göra något åt ojämställda löner. Eller snarare: han hade säkerligen försökt ett tag med att adressera frågan i regionen men inte fått resultat. Han fick en bra idé: jag sänker min månadslön till ”kvinnolön” och ser vad det ger mig för insikter och om fler engagerar sig?

Visst blev det engagemang – men kanske inte som han hade tänkt sig? Bland annat fick han denna fantastiska satir i knät, från @HejBlekk ”Hon höjer sin lön till mansnivå”. Jag tycker också att det inte riktigt blev hundra procent bra, så att säga. Men en tanke gnager i mig efter de många negativa svaren…

Tanken är att det verkar vara svårt som privilegierad att göra nåt, att våga sticka ut näsan och skapa debatt, utan att få (med all rätt?) skuld och skam tillbaka. ”Du borde ha gjort så”, ”du borde förstå bättre”. Och det borde man. Men hur kommer man dit?

Genusfolket (Politism.se) skriver: PR-poser ger inga jämställda löner och i relation till det inlägget svarar Kent i kommentarsfältet:

Jag kan inte låta bli att vilja lyfta hatten för Kent ändå. För att han lyft rumpan.

Trots allt: Det spelar ingen roll hur många misstag en gör – en är fortfarande långt före de som aldrig försöker.

Däremot, nästa gång man känner för att lyfta rumpan, så kan man bolla med oss på Add Gender innan. För om man lyfter på rumpan på rätt sätt kan man nå effekten att hattar respektfullt lyfts av – istället för att blåsa av i en mediastorm.