Add Gender + Mentimeter = EQmeter
Det finns inget bättre än förebilder! Förebilder som kan visa på allt det som är möjligt, som ger oss modet att våga drömma om det som tidigare kändes avlägset, eller kanske rentav omöjligt. Kvinnor som förebilder får tyvärr sällan det utrymme som motsvarar insatsen. Därför är det extra roligt när vår samarbetspartner Mentimeters egen marknads- och tillväxtchef Donna Hanafi inte bara listas av Veckans Affärer som en av 2015 års supertalanger utan även dyker upp i måndagens Dagens Nyheter. Mentimeter startades av fyra killar på Kungliga Tekniska Högskolan. Produkten programmerades fram på kvällar och helger för att idag vara ett företag med ett tiotal anställda och med modet att våga utmana och tänka nytt, både i det tekniska och gällande jämställdhet. Bland annat valde de att inte vara med på SthlmTechFest då de ansåg att evenemanget inte stämmer överens med deras värderingar (du kan läsa om det här). De jobbar aktivt för en jämställd representation i sin rekrytering. Vilka grundarna är är det svårt att ändra på men framtiden är ett oskrivet blad, och de tar ansvar för den.
Samarbetet mellan Add Gender och Mentimeter började på TechEq förra året. TechEq är ett initiativ där “IT- och teknikföretag går ihop för att göra något åt jämställdheten inom branschen”. Vår kollega Alice Marshall var med i en paneldebatt med bland annat dåvarande jämställdhetsminister Maria Arnholm och i publiken satt VD:n för start-up företaget Mentimeter, Johnny Warström. En sak som Alice sa slog rot hos Johnny, nämligen att när jämställdhet mäts, blir det gjort. Detta passade som handen i handsken med det som Mentimeter gör, nämligen att låta företag skapa frågor i en applikation som deltagare kan svara på, och se resultatet i realtid. Jämställdhet mötte teknikvärlden, jämställdhetsentreprenörer mötte teknikentreprenörer, och frukten av detta blev #EQmeter. Alice och jag själv tog fram frågor till Mentimeter och fyllde detta innovativa verktyg med Add Genders samlade kunskap om jämställdhet.
Sedan #EQmeter lanserades i juni 2014 har Add Gender hjälpt Mentimeter att ta fram #EQmeter 2.0, och flera stora företag använder sig nu av #EQmeter, bl.a. Tieto, UBER och FundedByMe. Företag som tror på och följer devisen att “When gender equality gets measured, it gets done.”
Inget politiskt statement – flash i Almedalen
Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.
Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!
Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.
Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.
Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.
Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.
Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).
Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.
Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…
Men om du skickar ut jämställdshetsosäkrad reklam kan det gå fel…
I Norrköpingsmagazinet kunde man idag se följande annons:
Många har upprörts över detta solklara exempel på hederskultur, där själva marknadsföringen inte bara bygger på kvinnors rädsla för att bli våldtagna men även reproducerar en idé om att kvinnors så kallade oskuld inte bara är något synnerligen skyddsvärt men även en familjeangelägenhet (pga det jobbiga med att bli våldtagen är förstås om man råkar ”förlora” sin oskuld, förstås). Kan ni tänka er omvänt scenario, där det värnas på detta vis om en pojkes oskuld? Nej. Det händer nämligen aldrig. Och när man väljer att på detta vis säga en sak så undlåter man samtidigt att säga något annat, och båda skapar normer.
Att tilltalet dessutom går över kvinnornas huvuden och enligt marknadskoordinatorn på Taxijakt själv är utformat utifrån ”hur pappor tänker” är bara ytterligare ett klassiskt könsrollstänkande, med aktiva män och passiva kvinnor, och ofta, som i detta fall, att män ska försvara kvinnor från andra män. Hjälten, skurken, och den värnlösa prinsessan.
Till råga på allt reproducerar den bilden av kvinnor som offer och män som förövare, trots att män i mycket högre grad än kvinnor riskerar våld i offentliga miljöer, att män också våldtas, och att kvinnor dessutom mycket oftare blir våldtagna av personer de känner, inte av främmande. Det vill säga både ett osynliggörande av faktiska brott och ett förstorande av brott som sker tämligen sällan.
Och utöver allt detta är den även insinuant rasistisk, när det i ovan länkade intervju framkommer att den ”osäkra taxin” skulle vara en svarttaxi – som ofta körs av människor med utomnordisk härkomst.
Reklamen har i skrivande stund blivit anmäld till reklamombudsmannen åtta gånger.
Men låt oss inte fastna i upprördhet utan istället göra något konstruktivt av detta och lära något av misstagen. Norrköpings-Magazinets ansvarige utgivare, Bengt Ingemarsson, säger nu att det var ett misstag att reklamen publicerades. Problemet är dock inte att den publicerades, men att den lyckades gå från idé till färdig produkt utan att någon reagerade på utformningen.
Medvetenhet är första steget. Nästa gång Taxijakt ska utforma sitt marknadsföringsmaterial vill vi föreslå dem att kontakta oss först, så kan vi hjälpa dem med den biten. Vårt marknadsföringspaket kan ni titta närmare på HÄR.
För med lite normkritik och lite känsla för vilka värderingar ens varumärke tjänar på att förknippas med, kan man exempelvis lyckas vara ett så föredömligt exempel som Halebop:
Men om du skickar ut jämställdshetsosäkrad reklam kan det gå fel…
Alla tycker om kön
Jag antar att det här är något som drabbar de flesta yrkesgrupper. Är du läkare får du kolla på folks konstiga prickar, är du komiker blir du beordrad att säga något ”kul” och är du hantverkare får ge tips och råd och förväntas hjälpa till långt under din vanliga taxa hos vänner och bekanta. Jag har hört så många historier om jämställdhet eller snarare ojämställdhet. Det spelar nästan ingen roll i vilket sammanhang så berättar människor historier från sina liv som antingen får en att nyfiket fråga mer eller får en att ge upp en aning.
Alla har en åsikt om jämställdhet och kön, mest för att alla måste förhålla sig till kön. Även om du kort utbrister att ”män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor” eller om du har en syn på människan som en helt och hållet social konstruktion snarare än en biologisk varelse.
#Prata om det, där människor outade mer eller mindre allvarliga (sexuella) övergrepp, blev en stor grej på twitter och det verkar finnas ett uppdämt behov att få prata om kön, könsroller, traditioner, framtiden, jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Just nu diskuteras vems ansvaret är för det som sägs i kommentarsfälten på internet och hur kvinnor blir mer påhoppade i media och utsätts för systematiska hot. Ofta om våldtäkt. Även män som uttalar sig offentligt blir såklart påhoppade och ifrågasatta. Om än mer för det de säger än för dem de är. Tidningen Feministiskt Perspektivs scoop om innebandytränaren som använde sexistiska exempel vid taktikgenomgångar ledde till att tränaren stängdes av tillfälligt. Trollen frodas och lever på sexism och Anders Behring Breivik skriver i sitt manifest om att feminister är svikare som bör avrättas. Det är mycket känslor som är kopplat till vårt expertområde och alla dessa finns i periferin även när man arbetar praktiskt och går igenom strategier för företag.
Det har hänt mer än en gång att workshops om jämställdhetspolicys och jämställdhetsplaner leder in på berättelser om vem som diskar hemma och hur leksaker och barnkläder könas och självklart slutar inte dina värderingar när du färdas mellan arbetsplats och hem. Kön skaver och människor behöver prata om det. Som jämställdhetskonsult måste du ha förståelse och kompetens att hantera detta.
Tidningen Ny Teknik har öppnat en anonym tjänst för visselblåsare de kallar techleaks där du anonymt och krypterat kan lämna tips och dokument om skandaler inom teknikvärlden. Jag frågar mig om det inte borde finnas en (in)equalityleaks för att fånga upp människors erfarenheter av ojämlikhet? När vi pratade enskilt med skogshuggare på skogsmässan 2011 så berättade de att de var rädda, hade ont i kroppen och inte vågade be om hjälp utan hellre arbetade med stora risker, något de inte erkände i sitt huggarlag eller i grupp. Skulle en samlad bild av (anonyma) människors erfarenheter berika oss i vårt arbete? Eller skulle vi bara ge upp en aning?