Äktenskap är mer än en ring och att älska i nöd och lust.
För lite över en vecka sedan gifte jag mig. Jag önskar jag kunde säga att det var en enkel och okomplicerad historia, men det skulle inte vara helt sant. För det första är jag gift med en man, vilket sticker i en del ögon. Dels valde vi att gifta oss som en överraskning, som avslutning på Kärleksparaden, Linköpings motsvarighet till Prideparaden i Stockholm. När vi gjorde det inledde jag det hela med att prata om världspolitiken och om att det var en politisk manifestation, jag tänkte nu utveckla varför.
För det första. Allt vi gör är politiskt, allt vi gör påverkar andra människor och skapar normeringar i samhället. Varje val du gör sipprar ner och påverkar andra, det finns ingen fri vilja i den mening att ingenting du gör kommer aldrig vara utan konsekvenser för andra människor. Att gifta sig är inte bara en förening av kärlek, det är en manifestation av något. I grund och botten är äktenskapet en juridisk överenskommelse mellan två parter, men har i vår kultur blivit något mer. Äktenskapet har blivit ett ideal, och som ideal är det följt av en uppsättning normer.
Jag är fortfarande kritisk till äktenskapet som samhällsinstitution. Det är djupt problematiskt att ett juridiskt avtal har fått så stor samhällelig betydelse. Vad som skulle kunna vara ett papper som skickas in till Skatteverket har blivit ett helt paket med riter och myter som ska pareras. Framförallt har det blivit en industri som byggt upp en paradox där giftermålet blivit mer centralt än äktenskapet.
Men tillbaka till platsen för giftermålet, Tages Hörna den 6:e september 2014. Tages Hörna har för övrigt fått sitt namn från Tage Danielsson, Linköpings och Sveriges stora humanist. Det jag pratade om innan vi avslöjade meningen med den ”manifestation för allas rätt att älska sig själv och allas rätt till kärlek” var just situationen vi ser i världen. Vi har Ryssland där du inte får prata om att homosexualitet existerar. Vi har Nigeria, Rwanda och Uganda där regelrätta förföljelser görs av homosexuella. Vi har Iran där homosexuella män avrättas. När Frankrike införde samkönade äktenskap blev det upplopp. Det tredje största partiet i Sverige anser att homosexuella inte ska kunna gifta sig eller skapa familjer.
Att jag är gift är en liten grej men som har politisk betydelse. Det bidrar till en normalisering i en orolig värld. Det finns såklart mycket mer som kan och bör göras. Men som trädet i Pochahontas sa när hen doppade en av sina grenar i vattnet så att det bildades ringar ”någon måste ju börja”. Alla kan vi inte göra allt, men alla kan vi göra något.
Homosexuella pingviner och nästan-kärlek i Big Brother
För ett par veckor var den stora nyheten i sociala medier att homosexuella pingviner i Bergen, Norge, hade blivit föräldrar. Det är ju alltid kul att folk gillar oväntade familjekonstellationer, men retoriken svensk media använder kring det hela ger mig en sur eftersmak. Jag skulle nämligen vilja hävda att Herman Piele och Pondus inte alls är homosexuella pingviner. Jag skulle säga att de är två pingvinhannar som lever tillsammans – och uppfostrar ett barn.
För att klargöra detta måste vi titta lite på begreppet homosexuell. Begreppet uppstår sent 1800-tal i Ungern, och blir en förklaringsmodell av samkönat begär. Innan fanns Pederastin i antika Grekland, synden Sodomi och så det lite ålderdomliga ordet homofil. Skillnaden är att homosexuell (homo = samma, sex, infinitiv sexus= kön) är att det inte är endast ett begrepp för samkönat begär, eller en samkönad praktik för den delen, utan är kulturell betingat och kommer med identitetsmarkörer. Med andra ord, du kan som man vara sexuellt attraherad, romantiskt intresserad eller utöva en sexuell praktik med män utan att nödvändigtvis vara homosexuell.
Min andra invändning är den disneyfiering som djurriket får dras med, en moderniserad version av fablernas värld där förses med mänskliga beteenden och begrepp. Alltså, homosexualitet är ett kulturell betingat begrepp för människor. Herman Piele och Pondus är pingviner, visserligen boendes i en av människan skapad djurpark men likafullt är de djur. Djur är inte homosexuella, de har en samkönad praktik.
Ungefär samtidigt kom nyheten om Zankie, en så kallad ”showmance” (en romans i en show) i den amerikanska versionen av Big Brother, i engelskspråkiga medier. Zankie består av den heterosexuella Zach Rance och den homosexuella Frankie Grande. Zach säger att han betraktar Frankie som sin pojkvän, eftersom bandet mellan dem är så pass djupt och ärligt, trots att Zach är noga med att poängtera att han är hetero. Zankie kan ses laga mat, gosa och lyfta vikter tillsammans och ha en extrem närhet till varandra, utan att det för den skull blir sexuellt. Detta utmanar en hel del föreställningar om relationer mellan män, och mellan homosexuella och heterosexuella sådana speciellt.
Med retoriken som användes av svenska medier kring Herman Piele och Pondus är jag rädd för hur de skulle skriva om Zankie. Rubriker som ”gayromans i Big Brother-huset” är inte långt borta. På samma sätt som tidningar kan skriva homopingviner, gaybröllop eller homofrågor skulle de kunna göra en oklara slutsatsen att Zankie skulle vara en fråga om en homosexuell romans istället för att se det för vad det är, ett queert förhållande som bryter gränser för vad vi förväntar oss.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ords olika betydelse. Eftersom den som använder ord har makt. Ord är normerande och genom att slarvigt använda fel sorts begrepp utifrån normativa föreställningar sprids detta vidare. Det är dags nu, 2014, att svensk media blir normmedvetna och lär sig använda begreppen rätt.
Homofobi i OS och AB
Så var OS i Sotji avslutat. Vi kan säga mycket om situationen för HBTQ-personer i Ryssland och vad som kommer att hända nu när världens uppmärksamhet försvinner. Men jag vill istället lägga fokus på ett mer lösningsfokuserat förhållningssätt på hemmaplan.
En vanlig föreställning jag möts av är att homofobi bara existerar i länder som Ryssland eller sker i form av hatbrott. Att det kan finnas homofobi i vardagen är något som inte verkar föresväva rätt många. Grejen är den att vardagshomofobin i många fall är värre, eftersom den sker i det fördolda och handlar om vem som kan säga vad i fikarummet, när det krävs att någon kommer ut är det i sig ett tecken på att arbetsplatsen har problem med sin attityd. Förra våren kom en undersökning från Linnéuniversitet där nationalekonomer slog fast att homosexuella personer diskrimineras på arbetsmarknaden. Detta konstaterades bland annat genom att samma ansökan skickades på en jobbannons, med en fiktiv heterosexuell person och en fiktiv person som listade engagemang i RFSL och liknande organisationer. Trots identiska meriter så blev den heterosexuella personen kallad till intervju oftare än den homosexuella. Det fanns även indikationer på att homosexuella inte anställdes eftersom att arbetsgivaren var orolig för att det skulle bli problem i arbetsgruppen eller att kunderna skulle ha åsikter. Det framkom även att homosexuella män blev utsatta för detta i högre grad ju mer manligt kodat en bransch var och vise versa.
Så, för att skapa en mer inkluderande arbetsplats kommer här ett antal standardtips:
* I mötet med en ny person, fundera över vilka frågor du ställer och hur du formulerar dem. Kanske är det bättre att fråga om personen lever med någon istället för att utgå från att det är en person av motsatt kön.
* Vad för slags dialog har ni på er arbetsplats, har ni er jargong som är svår att komma in i för nya eller som går ut på att skämta om vissa grupper?
* Hur ser era rekryteringsprocesser ut? Det kan vara bra att fundera över om ni har en tendens att vara likriktade i er rekrytering och hur det kommer sig. Är anonyma ansökningar något ni borde använda? Hur arbetar rekryteringsfirman ni använt?
Jag har inte sett framtiden – Jag lever i framtiden
Rätt ofta när jag är ute och utbildar så kommer jag inte ifrån känslan av att lever i framtiden och ska tala om för dåtidsmänniskorna hur det kommer att bli. Detta beror på att det finns ett glapp mellan oss med kunskaper och de som vill inhämta det. På samma sätt som att majoritetssamhället nu börjar säga HBTQ istället för HBT så börjar man nu inom HBTQ-rörelsen titta på andra förkortningar och så smått börjar en ny diskussion om hur vida det egentligen är så att det finns ett kollektiv att tala om dyka upp. När vi pratar om normsamverkan så vill beställaren ha en trevlig föreläsning om skillnaden på jämställdhet och jämlikhet ”gärna med några fyra hörnsövningar där får ta ställning till olika frågor”. När vi pratar om privilegier och makt vill beställaren ha en föreläsning om kvinnors och mäns förutsättningar. Vi är helt enkelt på en annan nivå, vi är tjugo steg fram och försöker få de bakom oss att helt enkelt ta ett steg fram. Vi utvecklar nya metoder och tillvägagångssätt, diskuterar nya förhållningssätt och utgångspunkter, men de vi utbildar är kvar i det vi diskuterade för fem år sedan. Det här är så det ska vara, innovationer är något som tar tid innan det sätter sig och blir något etablerat. Jag tror dock att det är viktigt att komma ihåg det här ibland, och att kunna ha en dialog där du kan mötas i ett upplägg som funkar för alla.
En kollega till mig föreslog att vi skulle ta fram ett ”mosspaket”, och det kanske är det vi borde göra. Eller nej, det borde vi inte. Till och börja kan vi inte kalla något för mosspaket eftersom det inte är så positivt laddat. Sedan måste vi inse detta: att jobba med jämställdhet och inkludering är en process som tar tid och ingenting som görs på en dag. Vi är inte magiker, vi är pragmatiker som lär ut verktyg och förhållningssätt men också att det inte finns några färdiga lösningar. Att utmana normer är svårt och jobbigt men värt det i slutändan. Vi försöker göra det här arbetet lättare och roligare, inte svårare än vad det behöver vara. Jag tror på tydlighet, och även om utbildning ska vara roligt så måste den också flytta fram positioner och gränser. Det är endast tillsammans vi kan komma framåt, men det behöver nog finnas en ömsesidig förståelse för vilka positioner vi har att utgå ifrån.
Vithetsreflektioner
I torsdags morse gick jag upp tidigt för att åka till Göteborg och bokmässan. Jag kom till stationen så pass tidigt att jag tog ett tidigare tåg, för mitt eget var inställt och det skulle bli problem med mitt byte. Jag gick in till SJ och fick en ny biljett till ett tidigare tåg, utan att visa vare sig biljetten eller id-kort. Väl på tåget så insåg jag att det gick ett tidigare tåg från stationen jag skulle mellanlanda på, som skulle gå samtidigt som tåget jag satt på skulle komma in. Jag vågade därför inte boka om biljetten utan förberedde mig på att få sitta i en timme på stationen. Väl framme så blev det så att det andra tåget kom in på samma perrong som mitt tåg exakt samtidigt. Jag skyndade mig fram till konduktören och frågade om jag kunde boka om och åka med det tåget. Han tittade på min biljett och bad mig sätta mig i bistron så länge så skulle han återkomma om var det fanns lediga platser. Väl i bistron så återkom han flera gånger med upplysningar. Inte en enda gång fick jag visa id-kort och en plats fick jag.
Väl i Göteborg så träffade jag en kompis som berättade hur han hade burit sin låsta cykel genom centrala Göteborg på väg från jobbet. Ingen hade ens reagerat.Varför berättar jag det här? Jo, för att vi båda är vita. För att ingen av oss bryter. För att vi är födda i Sverige av svenska föräldrar. Vi är akademiker och kan tala för vår sak. Om vi inte hade varit det, är jag osäker på om det här hade gått så smärtfritt. Hade jag pratat med bruten svenska hade kanske konduktören inte släppt på mig så lättvindigt. Hade min kompis haft en annan hudfärg eller inte varit klädd i kostym, hade kanske han blivit stoppad.
Jag vet inte, jag bara spekulerar nu. Men att jag ens ska behöva ha de här tankebanorna gör mig orolig för vad för samhälle vi har. Ett samhälle där vi behandlas olika när vi åker tåg utifrån vår hudfärg och vårt språk, är ett samhälle som har strukturella problem. Problem som inte kommer gå över av sig själva eller är en fråga om enskilda individer som blir utsatta. En gång är en gång för mycket, två gånger är ett samhällsproblem.
