Några tankar inför internationella kvinnodagen: Var är brudarna?
Jag har en dröm, för den 8:e mars. Jag tror att den uppkom efter det att jag först såg Add Genders initiativ ”Stötta manligt företagande”. Tillsammans med Genusfotografen vänder vi helt sonika på perspektiven och skapar en motbild till vad vi är vana vid gällande kvinnor och män som är entreprenörer. Samma frågor som kvinnor brukar få ställs nu till männen. Med detta enkla grepp känns frågorna plötsligt oseriösa och tidigare sanningar känns konstiga.
Därför är min dröm att medier; tidningar, radio och tv, den 8:e mars skulle vända på mediasteken. Antalet artiklar som brukar handla om män skulle nu handla om kvinnor och tvärt om. Artiklar och debattinlägg skrivna av kvinnor respektive män skulle få byta antal. Vilka bilder som publiceras, med och av vem, det skulle också få byta plats på denna dag.
Varför önskar jag något sådant? För att på ett effektivt sätt få folk att se hur, vad och vem som syns i medierna, både bakom och framför. Medierna målar den världsbild som vi ska förhålla oss till och den är inte jämställd. The Gobal Media Monitoring Project jobbar bland annat med att belysa kvinnor i media. Deras forskning visar att kvinnliga reportrar oftare utmanar stereotyper än män. För egen del tror jag inte det har att göra med att den ena skulle vara bättre än den andre, utan snarare att reportrarna som är kvinnor i större utsträckning har sett vad det innebär att skildras stereotypt och är mer benägna att bryta det mönstret. Ett sådant exempel är bland annat att kvinnor globalt porträtteras som offer dubbelt så ofta som män. Den globala statistiken visar också att av de som syns, hörs eller skrivs om var bara 24 procent kvinnor år 2010 (bild finns här). I Sverige var den siffran 32 procent och låg då på samma nivå som Norge och Filippinerna men sämre än bland annat Peru. Även om kvinnor och män deltar i produktionen av medier i samma utsträckning i Sverige så ges män traditionellt större utrymme i de olika medierna (läs artikel här eller rapporten här)
Mer om detta med Megan Kamerick i en tio-minuter lång föreläsning på Ted.com om jämställdhet och alternativa, mer jämställda, sätt att rapportera om våra vanliga och ovanliga nyheter.
Om svenska medier hoppar på mitt experiment får vi se, men jag hoppas kanske ännu mer att det inte kommer att behövas. Tills dess kan du sätta på dig dina genusglasögon när du följer med i nyheterna framöver.
Några tankar inför internationella kvinnodagen: The Girl Effect
Så på söndag är det dags och ämnet för årets internationella kvinnodag i Europaparlamentet är “att stärka kvinnor och flickor genom utbildning”. Vi vet alla vilken makt utbildning har, kunskap är något som aldrig kan tas ifrån en. Det möjliggör att makten över sitt liv och att forma sin framtid själv. Detta gör utbildning till något som kan uppfattas som hotfullt av vissa, vilket blev extra tydligt när talibanerna sköt Malala Yousafzai. Hon om någon har visat på utbildningens förmåga till förändring.
På hemsidan girleffect.org berättar organisationen om hur och varför de arbetar för att ge flickor verktyg för att själva kunna förändra sin framtid genom just utbildning. I en kort animerad film får vi veta hur verkligheten ser ut för många flickor runtom i världen, men där förtvivlan byts till hopp när vi får se vad utbildningen ger för effekter för varje enskild flicka. Får en flicka gå i skolan till 18 års ålder istället för att sluta vid 12 års ålder förändras hennes förutsättningar drastiskt. Hon slipper gifta sig som barn, och behöver inte bli gravid vid 15 års ålder eller riskera en komplicerad förlossning. Hon får färre barn med bättre hälsa och hennes barn i sin tur har en bättre chans till utbildning.
För verkligheten är den att i utvecklingsländer väljer fattiga familjer bort flickors möjlighet till utbildning, är det ont om pengar så är det pojkars utbildning som går först. 31 miljoner av världens flickor i grundskoleålder går inte i skolan och 17 miljoner av dem kommer aldrig att göra det heller. Länder som inte satsar på flickors utbildning får betala med att landet utvecklas långsammare och att intäkterna blir mindre (girleffect.org). Inte heller nås flickor i lika stor utsträckning av de satsningar som görs av olika organisationer, fokus ligger oftare på barn under fem år, på pojkar eller på äldre grupper än tonårsflickor som är extra utsatta. Kostnaderna för detta är enorma, bland annat beräknar girleffect.org att tonårsgraviditeter i Indien (som resultat av barnäktenskap) kostar $10 miljarder i förlorade intäkter. En flickas möjlighet till utbildning ger med andra ord ringar på vattnet och förändrar inte bara ett livsöde utan ett helt samhälle.
Som Malalaa Yousafzai så väl uttrycker det: ”We cannot succeed when half of us are held back.”
Se den inspirerande filmen här!
Vill du veta mer om vikten av flickors utbildning och deras kamp för denna rättighet rekommenderas även ‘Girl Rising‘.
Add Gender + Mentimeter = EQmeter
Det finns inget bättre än förebilder! Förebilder som kan visa på allt det som är möjligt, som ger oss modet att våga drömma om det som tidigare kändes avlägset, eller kanske rentav omöjligt. Kvinnor som förebilder får tyvärr sällan det utrymme som motsvarar insatsen. Därför är det extra roligt när vår samarbetspartner Mentimeters egen marknads- och tillväxtchef Donna Hanafi inte bara listas av Veckans Affärer som en av 2015 års supertalanger utan även dyker upp i måndagens Dagens Nyheter. Mentimeter startades av fyra killar på Kungliga Tekniska Högskolan. Produkten programmerades fram på kvällar och helger för att idag vara ett företag med ett tiotal anställda och med modet att våga utmana och tänka nytt, både i det tekniska och gällande jämställdhet. Bland annat valde de att inte vara med på SthlmTechFest då de ansåg att evenemanget inte stämmer överens med deras värderingar (du kan läsa om det här). De jobbar aktivt för en jämställd representation i sin rekrytering. Vilka grundarna är är det svårt att ändra på men framtiden är ett oskrivet blad, och de tar ansvar för den.
Samarbetet mellan Add Gender och Mentimeter började på TechEq förra året. TechEq är ett initiativ där “IT- och teknikföretag går ihop för att göra något åt jämställdheten inom branschen”. Vår kollega Alice Marshall var med i en paneldebatt med bland annat dåvarande jämställdhetsminister Maria Arnholm och i publiken satt VD:n för start-up företaget Mentimeter, Johnny Warström. En sak som Alice sa slog rot hos Johnny, nämligen att när jämställdhet mäts, blir det gjort. Detta passade som handen i handsken med det som Mentimeter gör, nämligen att låta företag skapa frågor i en applikation som deltagare kan svara på, och se resultatet i realtid. Jämställdhet mötte teknikvärlden, jämställdhetsentreprenörer mötte teknikentreprenörer, och frukten av detta blev #EQmeter. Alice och jag själv tog fram frågor till Mentimeter och fyllde detta innovativa verktyg med Add Genders samlade kunskap om jämställdhet.
Sedan #EQmeter lanserades i juni 2014 har Add Gender hjälpt Mentimeter att ta fram #EQmeter 2.0, och flera stora företag använder sig nu av #EQmeter, bl.a. Tieto, UBER och FundedByMe. Företag som tror på och följer devisen att “When gender equality gets measured, it gets done.”
Vi är nästa generation
I september förra året höll jag en föreläsning om jämställdhet och entreprenörskap för ett gäng studenter i Växjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer väntade på mig med viss förväntan. Jag började med att prata om att jämställdhet inte kommer av sig självt, att förändringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förändring. Eller som Gandhi lär ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.
En bit in i föreläsningen visade jag dem en film om jämställd snöröjning, en film som vi på Add Gender har visat vid flera tillfällen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den här). Den påvisar att jämställdhet (eller ojämställdhet) kan finnas överallt på ett oväntat sätt.
Efter filmen frågade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förväntat mig; “Det finns väl viktigare saker att fokusera på än hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pågick så tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jämställt när vi blir äldre. När vi går ut i arbetslivet så kommer det att ändras för vi är så medvetna om jämställdhet. Vi gör ingen skillnad på kvinnor och män”.
Till slut bröt deras lärare in och hon försökte, förgäves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jämställd. Att de skulle få vara med om förändringen som skulle lämna ojämställdheten bakom sig. Studenterna såg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.
För det är så, vad vi än vill tro eller hoppas på, inget kommer av sig självt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nämnde, “Det kommer med nästa generation”? Eller, “Förändring tar tid, stressa inte!” Men när har förändring skett utan jobb, strävan, diskussioner, lobbying, utbildning?
Förändring sker när vi vågar utmana våra invanda mönster och beteenden. När vi vågar ifrågasätta våra tankar och idéer och öppna oss för något nytt. Det kommer inte av att vänta. Det bästa exemplet på detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berättar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treåriga projektet lyckas man bryta en tusenårig tradition, tre år mot tusen, tre år av aktivt och målmedvetet arbete mot tusen år av, “såhär har vi alltid gjort”! Tre år av utbildning, verktyg och ägandet av förändringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit så framgångsrikt att kvinnlig könsstympning beräknas vara utplånad inom några år i Senegal.
Om denna förändring kan ske där 61 procent av kvinnor och 38 procent av män inte kan läsa (UNESCO). Där utbildning, information och nyheter inte är lika lättillgängliga som i Sverige, där kan riktig, påtaglig och livsavgörande förändring ske på tre år. Vad är vår ursäkt för att inte skapa förändring och bygga ett jämställt samhälle?
Inget politiskt statement – flash i Almedalen
Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.
Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!
Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.
Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.
Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.
Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.
Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).
Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.
Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…
