Jag tror det var någon gång i högstadiet som insikten på riktigt dök upp, att vi människor föds inte med samma förutsättningar. Vi har inte samma möjligheter i livet och vissa måste kämpa mer än andra för att lyckas. En så basal sak som nyansen på din hud, vilket modersmål eller vilken könstillhörighet du har kan avgöra om du får ett jobb eller inte. Om du får det där hyreskontraktet. Om du kommer in på krogen.

Ju äldre jag blir, desto argare har jag blivit på främst rasism och ju starkare känner jag att jag vill vara en del av lösningen.

När jag för första gången träffade Pernilla, grundaren av Add Gender så hade jag nyligen avslutat mina studier på Södertörns Högskola där jag läste IMER-programmet, internationell migration och etniska relationer. Jag arbetade för tillfället som volontär på Antidiskrimineringsbyrån Stockholm Syd och träffade Pernilla på en utbildningshelg med Botkyrka Tjejjour där jag är medlem.

Mötet med Pernilla innebar för mig en ögonöppnare. Jag visste inte att jag kunde använda min drivkraft, min passion att bekämpa orättvisor, rasism och diskriminering på det HÄR sättet. Plötsligt föll allt på plats. Jag som trodde att jag skulle hamna som handläggare på någon myndighet (inget fel med det, men inte min grej). Det fantastiska med mötet med Pernilla förutom att hon är himlans trevlig, var att jag ganska snabbt förstod att på Add Gender fick man tänka stort, vilt och framförallt nytt.

Jag vill förbättra världen och samtidigt ha roligt.  Jag tror att allt blir bättre om man brinner för det man gör och kan utnyttja sin passion. Jag vill framförallt vara med och påverka hur vi människor behandlar varandra utifrån våra fördomar.

När det kommer till rasism finns det inte en lösning, utan tusentals. Många processer behöver ske samtidigt. Vi behöver jobba med barnen i skolan, strukturer i arbetslivet, politiken, framställning av människor i media. Vi behöver säga ifrån när vi ser rasism och orättvisor ske… Listan kan göras lång och ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Häromdagen när jag åkte tunnelbana i rusningstrafik i Stockholm och slogs av den enorma mängd människor som stod som packade sillar tänkte jag, tänk om ALLA här inne skulle använda sin drivkraft och passion för att göra världen bättre. Hur skulle det se ut då? Jag tror i alla fall att de skulle se gladare ut.