Språkets makt och maktens språk
Add Gender och Retorikkonsult Sverige har inlett ett samarbete kring utbildningskonceptet makttekniker. I samband med detta gästbloggar retorikexpert Fredrik Söderquist om sitt intresse för språk, makt och retorik. Hur kan vi tillsammans bryta destruktiva maktstrukturer för att bli friare och mer jämställda i vardagen, på jobbet och i samhällslivet?
Alla har vi någon gång känt oss maktlösa, tystade eller oförmögna att komma till vår rätt. Att till fullo förstå vad det var som hände i situationen, varför och hur det gick till är svårare. Men för att förändra behöver vi förstå. Det har varit min åsikt, som tonåring, som student och allt mer idag som högskolelärare och konsult i mitt företag.
Låt mig ta ett exempel. Det är svensk högsommarvärme och jag sitter på tåget till Kristianstad. I min kupé sitter även en medelålders kvinna och pratar med sina två barn i tjugoårsåldern. Kvinnan är drivande i samtalet och ställer frågor, byter samtalsämnen och kommenterar entusiastiskt. Jag slutar läsa Raka spåret, och börjar lyssna istället. Kanske kan jag snappa upp roliga exempel till någon föreläsning, ursäktar jag mig.
Under samtalets gång märker jag hur kvinnans dotter Sanna blir tystare och allt mer ovillig att prata med sin mamma. Hon skruvar på sig, trummar irriterat med foten, tittar ned och svarar trotsigt. Svaren blir också kortare. Hennes bror Kalle däremot verkar trivas med konversationen. Han svarar utförligt, gör egna utvikningar och ställer motfrågor. Under samtalets gång förstärks dessa tendenser.
Har Sanna en dålig dag? Attitydproblem? Aversioner mot sin mor? Jag gör en snabbanalys och konstaterar att kvinnan ställer ungefär lika många frågor och följdfrågor till båda sina barn. Hon använder sig konsekvent av samtalsstödjande och bekräftande repliker och visar med röst och kroppsspråk att hon är genuint intresserad och välvilligt inställd till både Sanna och Kalle. Så hur kan de båda barnen uppfatta samtalet så olika?
Sannas beteende ringer en diskursanalytisk klocka inom mig, för det är den typen av motstånd som så ofta synliggör makutövning. För att förstå vad som sker i samtalet krävs en noggrannare granskning och andra typer av analysverktyg.
När jag tar hänsyn till växlingen mellan diskurser och det handlingsutrymme som de tilldelade subjektspositionerna möjliggör uppträder ett tydligt mönster och den skenbara likheten försvinner. I själva verket har Sanna och Kalle helt olika status i moderns parallellsamtal, och det beroende på vilka ämnen som introduceras och vilka positioner de båda barnen därmed kan tala utifrån.
Sanna får tala utifrån positionerna barn, flickvän, djurvårdare och turist. Fokus ligger på vad som varit, ett tydligt återberättande, såsom barndomens somrar på Öland. Sanna har sällan huvudrollen i de diskurser som betas av. Istället får hon berätta om hästar, sin kille Pierre och Spanien som turistland. Kalle å andra sidan får tala utifrån positionerna egenföretagare, elitidrottare, gitarrist och ekonomistudent. Fokus ligger på framtiden där han är såväl huvudrollsinnehavare som ett aktivt subjekt med friheten att kunna säga vad han själv vill.
Vad jag egentligen bevittnar är en maktuppvisning. Sannas möjligheter att agera kringskärs av det begränsade handlingsutrymme som hon tilldelas i konversationen.
Förmodligen är ingen av de tre personerna ens medveten om vad som händer i samtalet. Modern vet inte varför hennes dotter blir frustrerad, säkert inte heller Sanna själv, samtidigt som Kalle får vara i sitt esse. Jag får lust att säga något, men samma sociala normer som styr modern, Sanna och Kalle håller mig tillbaka.
Vad som däremot inte har hållit mig tillbaka är min vilja att fortsätta analysera hur vi utövar makt genom språket, för mitt exempel är långt ifrån unikt. Alla våra relationer bygger nämligen på maktförhållanden. Oavsett om relationerna är affärsmässiga eller privata så präglas de av ett dynamiskt växelspel, där vi byter positioner och samtalsämnen, vilket påverkar våra relationer och vårt handlingsutrymme. För att bemästra kommunikation måste vi lära oss att hantera detta växelspel. Annars blir vi lätt blinda för vår egen maktutövning, och får ett dåligt utgångsläge för att samtala, påverka och förändra.
Som ett svar har jag och min kollega Jonathan Hörnhagen utvecklat en modell för våra retorikutbildningar, som vi kallar makttekniker. Vårt syfte är inte bara att visa hur makt utövas genom språket, utan vi vill också lära ut strategier för hur denna maktutövning kan brytas. Våra utgångspunkter är bland annat Berit Ås härskartekniker, Foucaults maktrelationer och modern retorikforskning samt våra egna erfarenheter som retorikkonsulter och privatpersoner.
Vad har du för erfarenheter?
Men: shave and get drunk! Because you’re already brilliant!
Jag satt på ett möte häromdagen där vi diskuterade inställningen till jämställdhet. Vad vi var överens om var att när vi pratar om jämställdhet med andra – det må vara vänner, kollegor eller presumtiva kunder – är det få som är emot jämställdhet. Intellektuellt verkar de flesta vara överens om att det är viktigt. Men sedan när det kommer till handling händer det nästan ingenting. Det kan vara allt ifrån ”det passar inte just nu” via ”skulle gärna göra något men det finns inga kvinnor som är intresserad av det här jobbet” och ”men det handlar ju inte om kön, det handlar om kompetens” till ”det kommer nog att lösa sig, så småningom.”
Det är något med värderingen av det som kvinnor gör och det som kvinnor presterar som haltar i vårt stolta tal om den svenska jämställdheten. Genom några axplock av olika artiklar bland medierna på nätet vill jag visa på hur det direkt och indirekt är en skillnad i värderingen av manligt och kvinnligt.
I Svenska Dagbladet (SvD) står att läsa: ”Kvinnliga advokater inte delägare”. 6 av 10 som tar juristexamen är kvinnor och lika många får anställning som biträdande jurister Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, menar att eftersom det har hänt så mycket de senaste 10-15 åren så ”…får man ju förutsätta att andelen delägare på sikt också kommer att bli större.”
Amanda Lindholm tar upp problematiken med den manliga dominansen inom stå-uppscenen. En bra artikel där tillhörande kommentarfält gör detta till en bra spegling av samhällsklimatet i stort. Bragdguldet 2012 gick till Lisa Nordén. På SVT:s nyhetssite kunde man inte låta bli att, i bilden på Lisa, fälla in en bild på Zlatan, som inte vann Bragdguldet.
Svenska herrlandslaget i fotboll hade blivit nominerade för att de spelade oavgjort mot Tyskland i en VM-kvalmatch. I nyhetsrapporteringen i SvD om Stockholm Marathon så handlar det i första hand om Mustafa Mohamed, i andra hand om segraren och först i tredje hand om Isabellah Andersson – den kvinnliga marathonlöperskan som vann damklassen. Isabellah har tagit sin femte seger i marathonloppet och därmed blivit historisk; ingen annan har lika många segrar.
I rättvisans namn ska sägas att DN visar upp en betydligt mer jämställd bild av insatserna. För mig är det tydligt; det finns en värderingsskala som många inte tänker på.
Jag tycker det sammanfattas bra i sketchen från showen ”Mitchell and Webb Look”.
I’m not a robot!
I dagarna två pågick en konferens i Vilnius arrangerad av EIGE, European Institute for Gender Equality om hur vi kan göra jämställdhetsutbildningar mer effektiva. Konferensen innehöll många bra poänger även om jag som praktiker upplevde den väl teoretisk och på lite fel nivå. Att tala om i vilka fördrag jämställdhetsintegrering föreslogs och spikades känns lite fel för en publik som arbetar med jämställdhet, fokusera hellre på konkreta exempel.
Jag mötte massor av spännande människor och fick mycket nya tankar. Som vanligt var det mycket fokus på utmaningar och mindre på möjligheter, jag är övertygad om att om man endast diskuterar jämställdhet och jämställdhetsintegrering som ett problem så blir det också uppfatta som ett problem. Jag ser hellre att man diskuterar det som en möjlighet, särskilt när man ser på tillväxtpotentialen i jämställdhet och på de fina siffror som jämställda företag levererar. De konkurrerar ut branschgenomsnittet inom alla områden, det spelar alltså ingen roll om det är tjänsteföretag eller tung industri, med ett aktivt jämställdhetsarbete tjänar du mer pengar.
Trots mycket bra möten, nya tankar och nya vänner lämnar jag konferensen nedstämd. Detta på grund av en händelse på konferensmiddagen där jag talar med en ung person som utbildar sig inom genus och jämställdhet och som undersöker möjligheterna till praktik. En av personerna vid vårt bord erbjuder sig att fråga runt. Så långt allt väl. Det är när studenten börjar berätta om sig själv som det blir väldigt dålig stämning vid bordet. Studenten talar flera språk, har tydliga mål och är mycket ambitiös, jag blir inspirerad och berättar om Add Genders mål att bli Sveriges bästa leverantörer av jämställdhet till 2015 och Europas bästa till 2025 och vi förenas i våra framtidsutsikter.
Här tappar vi dock vår bordsgranne, som stirrar på oss och menar på att vi är stöddiga som skryter så mycket. Han är en medelålders man och vi är två unga kvinnor. Han säger att vi inte är kvinnor vi är robotar! Unga ambitiösa människor är tydligen väldigt provocerande (vi har lyssnat till hans berättelser om val han gjort i sin karriär). Studenten säger tydligt ifrån att det inte är skryt, hon har en framtidsplan och att det känns tråkigt att bli förlöjligad över den just på en sådan här konferens. Mannen lyssnar inte längre, upprepar bara att vi är robotar. Kanske läser jag in för mycket genusproblematik i situationen men jag känner igen den så väl. Det finns tusen sätt att tysta ambitiösa kvinnor. Förlöjliga dem, förtala dem, avfärda dem som ”duktiga flickor” eller förringa värdet på deras kompetens. Självklart är härskartekniker aldrig okej, mot någon människa, men just det här mönstret har jag sett en gång för mycket.
De två robotarna tackar för sig och går och lägger sig.
Lyssnartips för utsatta: I AM NOT A ROBOT!
P.S I hissen gratulerar vi varandra till målsättningarna och önskar varandra lycka till. D.S
