Jämlikhetsrapport från medelhavet
När vi pratar jämställdhet pratar vi oftast om jämställdhet inom Sveriges gränser. Kanske gör vi en jämförelse med ett annat nordiskt land men att göra en jämförelse med ett land som Italien känns långt borta. Kanske är detta på grund av det mediebrus, som likt en surrande fluga, kommer därifrån. Vi hör om Berlusconis fadäser, om ”Ciao bella” som ropas på gatorna och machokulturen med fotboll och avklädda kvinnor i TV. Jag tycker dock inte att en alltid behöver göra jämförelser mellan länder, ibland kan det vara intressant att se på (och förstå) företeelser i sin kulturella kontext.
Italien är ett land präglat av romartidens ideal om kejsare i form av äregiriga, hemvändande militärer som tillsammans med sina underordnade soldater utför påtryckningar och statskupper. Maffian är ett resultat av denna blodiga historia som landet tillskrivs, likaså den svågerpolitik som härskar ända in i varenda vrå. Ett antikt minne. Det finns dock ljusglimtar i detta kontrastrika, korrumperade land men kanske är det inte ofta just detta som når våra frostbitna, medvetna öron i nord. Förutom en hel del modiga människor, varmhjärtade och kärleksfulla som jag själv träffat på under mina resor och vistelser i Italien, sker det även framsteg i folks och beslutsfattares engagemang i viktiga frågor. En av dessa frågor är HBTQ-rättigheter och tanken kring jämställdhet men även Vatikanens nya öppenhet.
I somras gick den tjugonde Prideparaden av stapeln i Rom, ett antikens och konstens näste. I år deltog över 200 000 personer i manifestationen och jag läste reportage om paraden samtidigt som den pågick över mitt morgonkaffe i Toscana, i en oberoende, självständig tidning. Paraden växer ständigt och nästa år har de satt datumet parallellt med huvudstaden Belgrad, på så sätt firar de tillsammans över både nationella och kulturella gränser. Även i Milano sker en stor Pridefestival varje år och min önskan är att det fortsätter växa och spridas runt om i landet samt att de blir hörda.
I mitten av Toscana finns det en stad som heter Grosseto, en ganska liten och tråkig stad fast nära hav och olivlundar. I staden finns en kvinnorörelse som växt från att ha varit en grupp pensionerade, irriterade lärarinnor till att en bokhandel med bara kvinnliga författare har öppnats samt till att ett parti med jämställdhetsfrågor i fokus grundats. Liknande rörelser finns även i Bologna, Florens och i Milano.
Italien är även ett katolskt land. I dess mitt hägrar Vatikanstaten med överhuvudet påven, en av de mest inflytelserika personerna i hela världen. Den nuvarande Franciscus (Jorge Mario Bergoglio) är mer liberal och öppen i sitt ämbete än vad någon någonsin varit tidigare. Det diskuteras och problematiseras kring pedofili bland katolska präster, om vem som är välkommen till kyrkan (alla är nu uttalat välkomna, oavsett sexuell läggning) och att vi måste hjälpa våra romer, inte kasta ut dem till vidare fattigdom på en ny plats. Vad får detta för resultat, inte bara i Italien men världen över?
Det sker saker i faggorna, i bakgrunden och mitt framför oss turistande svenskar som köar för att glo på taket i Sixtinska kapellet. Jag hoppas det är fler som intresserar sig för hur jämställdhet och rättvisa utvecklas i andra länder. Detta sker över hela världen men kanske i en annan fart och med helt andra förutsättningar än vad vi har här i Sverige, men det gör det inte mindre intressant, mindre viktigt eller mindre värt för det.
Slänger din organisation pengar i sjön?
Jag har nyss avslutat en studie i hur jämställdhetsstrateger inom kommuner arbetar kommunikativt inom respektive organisationer. Det var en studie som gav intressanta resultat på flera plan. Något som redan visats av DO och SCB är att lagstadgad dokumentation ofta brister i organisationer. Men utöver detta visade min studie bland annat på följande:
I samtliga fall saknas en strategisk plan för hur jämställdhets- och mångfaldsarbetet ska implementeras i organisationen. Det är helt upp till jämställdhetsstrategens egen kompetens att se till att detta blir gjort – något det ofta saknas utbildning för.
Forskning visar att för att ett jämställdhets- och mångfaldsarbete ska bli lyckat måste det ske genom engagemang hos medarbetare på alla nivåer och genom en känsla av delaktighet och inkludering. Dessutom krävs en ledning som är positivt inställd och ger arbetet sitt fulla stöd och även ekonomiska resurser. Här brister tyvärr ofta jämställdhets- och mångfaldsarbetet. Det finns inte tid och resurser till att säkerställa effektiviteten och kvaliteten på implementering.
Min studie visar att efter att lagstadgade dokument har upprättats – eller helst samtidigt med denna process – behöver resurser också läggas på att engagera medarbetare, bygga upp nätverk i organisationen och göra dessa delaktiga i processen. Om detta inte sker är mycket av de ekonomiska och tidsmässiga resurser som läggs ner på dokumentation utan större verkan.
Jämställdhets- och mångfaldsarbete inom organisationer behöver alltså kompletteras med en strategisk kommunikativ process, för att säkerställa goda effekter. Den kommunikativa aspekten i jämställdhets- och mångfaldsarbete är ett område jag är övertygad om kommer att växa och bli aktuellt ju längre organisationer kommer i processerna kring detta område.
När du i din organisation upprättar dokument för ett jämlikt samhälle – glöm inte att engagera de människor som omfattas av ditt arbete. Du har mycket att vinna på att inkludera alla medarbetare, redan från start.
