Män sätter Värmland på jämställdhetskartan
Region Värmland och Länsstyrelsen i Värmland har gjort en film. Den är en del, eller ett resultat av, en lång resa där jag har fått möjligheten att vara delaktig sedan 2012 då jag gjorde mitt första uppdrag med regionförbundet i Värmland. Jag vandrade runt i korridorerna och stack in huvudet lite här och var och frågade ”hur går det med jämställdheten?”. Jag gjorde andra saker också förstås, en genusanalys, kartläggningar och djupintervjuer. Men framförallt så stack jag in huvudet och ställde frågan. Ibland förutsätter vi för mycket saker i jämställdhetens namn. Vilka som är intresserade, vilka som är framgångsrika, vilka som är bromklossar och vilka som är mer eller mindre intresserade. Jag är mer för att ställa frågor och vara nyfiken.
I denna Värmländska produktion har de ställt just frågor. Till män. Det blev ett tolv minuter långt svar. En del av männens svar är just nyfikna frågor, förklädda till svar. En del är mer rakt på. Som ett stilla uppvaknande.
Fredrik Wass skriver på Resumés blogg ett par rader om denna långsamt reflekterande paus i en stressig vardag till film.
Jag kan inte annat än hålla med honom om att man först blir lite stressad, ”12 minuter lång – och så bara går de runt och funderar” men jag gillar den också, trots längden och sävligheten. Som ett inslag av hopp i en jämställdhetsdiskussion där vi liksom glömmer bort att aktivt synliggöra männens röster. Eller att männen inte tycker att det är upp till dem att synliggöra sig själva. Eller att de inte känner att de berör dem. Klokast av alla är barnet tycker jag, pojken. Alltid barnen! Tänk om de fick bestämma!
