Könade genier
Hamnade häromdagen i en diskussion om män och kvinnor och deras olika förutsättningar. Ja, jag hamnar ganska ofta i sådana diskussioner. Den här gången handlade det om genier.
”Det finns inga kvinnliga genier! Det, om något, är väl ett bevis på att män har ett bättre abstrakt tänkande än vad kvinnor har!?”
”OK. Vad kännetecknar ett geni, förutom att det är en man, tycker du?”
”En person som på egen hand kommer på smarta saker som för mänskligheten framåt eller vidgar mänsklighetens vyer.”
”Vad krävs för att komma på sådana idéer?”
”Ett briljant intellekt.”
”Är det något man föds med?”
”Ja.”
”Så en sådan person kan man alltså sätta ut i skogen vid späd ålder, utan kontakt med andra människor, och den personen kommer att komma på briljanta saker och bli ett geni?”
”Nej, såklart inte! Det upptäcks ju under personens uppväxt och han får den stimulans han behöver och kräver för att nära intellektet.”
”Såå, det är alltså i interaktionen med andra människor som personen blir ett geni?”
”Mja, på sätt och vis.”
”Sedan säger du ’han’. Jag bad om kännetecken som inte hade med kön att göra.”
”OK, OK. En person som får den stimulans den personen behöver.”
”Vilken typ av stimulans behövs då?”
”Utbildning, böcker och inspirerande människor.”
”För att tillgodogöra sig det här som du räknar upp, behövs ytterligare en sak.”
”?”
”Tid.”
”Ja, tid. Men det är ju självklart!”
”Om vi tittar bakåt i historien kan vi konstatera att de flesta– för att inte säga alla – som kallas för genier är män. Det de har haft gemensamt är att de i de flesta fall har haft gott om tid. Varför då? Jo, det har alltid funnits kvinnor eller andra personer, som har gjort alla de sysslor som behöver utföras för att man ska kunna överleva; införskaffa råvaror till mat, laga mat, ta hand om disk, ta hand om barn, ta hand om familj, det vill säga allt det som hör till hemmet och den privata sfären. Att kunna utveckla genialiska tankar kräver tid. Tid att låta tankarna gro, tid att låta tankar få fäste.”
”Men männen är ju de som införskaffar råvaror genom jakt och så vidare!”
”I jägarsamhället var det säkert så till viss del. Men kan du nämna några genier från jägarsamhället?”
”Öh, nej…”
”De flesta vi kallar för genier är oftast män i vad vi brukar kalla den västerländska traditionen från de senaste 2000-3000 åren.”
”Fair enough.”
”Enligt den tradition, den kultur och det samhälle vi har haft så förväntas det inte – och ibland är det inte heller önskvärt – att kvinnor ska kunna bli genier, eller ens vara intelligenta. Om du tittar på det du räknat upp – det vill säga böcker, utbildning, inspirerande människor – finns det något i det som inte skulle kunna skapa ett kvinnligt geni?”
”Ja, intellektet hos kvinnor är inte som hos män. Det abstrakta tänkandet är bättre hos män.”
”Ja, det finns forskning som visar på att det spatiala tänkandet är mer utvecklat hos män som grupp. Men de individuella skillnaderna är större än de generella. Men du sa ju också att det är de uppräknade sakerna som hjälper till att skapa ett geni. Får känslan av ett cirkelresonemang här.”
”Det måste ju finnas ett intellekt som är mottagligt och det ligger i arvet.”
”Jo, men utifrån det du räknade upp, finns det där något som inte skulle hjälpa ett vasst intellekt hos en kvinna att bli ett geni?”
”Nej, egentligen inte…”
”Men…?”
”Det är ju det här med det spatiala tänkandet.”
”Så du tycker att män är smartare än kvinnor.”
”Nej, det säger jag inte. Män och kvinnor kan väl vara bra på olika saker.”
”Jo, så kan det ju vara. Men det du säger är att kvinnor inte kan vara eller bli genier.”
”Nej, det kan de ju liksom inte…”
”Låt mig då fråga dig så här: var Nelson Mandela ett geni?”
”Nej, det tycker jag inte.”
”Var Mahatma Gandhi ett geni?”
”Nej. Båda var väldigt karismatiska ledare, men det är en annan sak”
”Men båda personerna bidrog till att föra mänskligheten framåt och vidga våra vyer. Är de inte genier då?”
”Det var kanske inte riktigt så jag menade…”
Ojämlika förutsättningar både ur köns- och etnicitetssynpunkt; och allt rymdes i en kort diskussion om vem som är ett geni. Vad tycker du?
Att lägga genusvetenskapliga pussel
När jag är ute och föreläser om jämställdhet, kön och genus så möter jag olika attityder till det jag berättar. För en del är genusteorin den teori som bäst beskriver deras verklighet. För andra förklarar genusteorin inte deras verklighet. För den senare kategorin personer så är vi djur och precis som djur har vi drifter och instinkter som vi har nedärvda i våra gener sedan hundratusentals år tillbaka.
Personligen håller jag med om att genusteorin är den teori som bäst fångar den verklighet vi lever i. Jag tror, utifrån det jag har studerat, att vi är både påverkade av vår miljö och av vårt genetiska arv. Därmed inte sagt att jag tror att det genetiska arvet saknar betydelse.
Men detta är inte oproblematiskt. Mer än en gång jag har fått höra:
”Du har gått på jämställdhetsbluffen!”
”Du är hjärntvättad!”
”Genusvetenskap? Det är ingen vetenskap! Det är kvasivetenskap som inte har något existensberättigande!”
”En kurs i biologi borde vara obligatoriskt för genusvetare!”
”Det vore bättre om de här genusvetarna jobbade lite innan de börjar uttala sig!”
Det finns en vits med att arbeta innan man studerar, det kan jag definitivt hålla med om. Men jag har nästan bara hört det argumentet i kombination med genusvetenskap. Varför det just måste vara genusvetare som ska arbeta först och sedan utbilda sig vet jag inte riktigt. Kan tänka mig fler yrken som skulle behöva den ordningen.
Jag arbetade i 18 år innan jag läste genusvetenskap. Det blev några år som postiljon, några år som kontorsnisse och en hel del fler år som ljudtekniker. Jag hade inga teorier om hur det stod till mellan män och kvinnor. Jag försökte förklara saker och ting för mig själv, antingen genom diskussion med andra eller genom att läsa mig till kunskap. I diskussioner med andra hamnade jag lätt i något slags biologistiskt resonemang kring vad det innebar att vara man eller kvinna.
”Det kanske är så att kvinnan på grund av sitt bredare bäcken och därmed sämre förmåga att springa, blev lämnad hemma vid lägerelden. Därför har kvinnan blivit den som är hemma och tar hand om barnen och hushållet.”
Och där stannade också diskussionerna. Vi kom inte vidare. Men någonting skavde.
Det var året innan jag började plugga igen. Tjänsten jag innehade var en ny typ av tjänst. Det fanns fyra sådana tjänster och jag hade fått en av dem – i sällskap av tre andra män. Nu var det inte så att det saknades kvinnor på den här arbetsplatsen. Numerärt så var det ganska nära 50-50, som jag kommer ihåg det. Ändå var det fyra män som hade fått tjänsterna. Det blev ganska upprörda diskussioner om varför det var bara män som hade tillsatts på de här tjänsterna. Jag tyckte att det var jobbigt, för plötsligt var det mitt kön som ifrågasattes. Inte helt sant kanske, men det ifrågasattes i alla fall huruvida det var de fyra bäst lämpade personerna som hade tillsatts på de fyra platserna och varför de fyra personerna råkade vara män. Den som var ansvarig för tillsättandet av tjänsterna sa att det inte hade med kön att göra, utan det handlade om kompetens. För min chef var det ett resonemang som stämde och var logiskt. Jag var desto mer tveksam, eftersom jag tyckte att det fanns kvinnor på min arbetsplats som hade lika eller bättre kompetens än jag.
Vid ett tillfälle satt jag och pratade med en kollega från en annan avdelning. Vi pratade om ditt och datt och kom slutligen in på min tjänst. Jag berättade för honom att jag inte kände mig helt bekväm med att det var fyra män som hade fått tjänsterna och att jag inte tyckte att kompetensresonemanget höll hela vägen.
”För mig handlar det här om kön” sa han utan att blinka ”det handlar om den västerländske, vita mannens primat.”
”??”
”Jo, det vill säga att den västerländske mannen är norm. Normen som bestämmer vad som är avvikande. Den som har valt ut er har antagligen gjort det med övertygelsen att han har gjort urvalet utifrån kompetens. MEN han har förmodligen inte funderat på vad som är kompetens för honom. En fråga han kunde ha börjat med är ’Har kunskap ett kön?’ Många blir förvånade när de börjar nysta i det där och kommer fram till vad de faktiskt tycker.”
Det här samtalet var det som fick mig att läsa genusvetenskap.
På genusvetenskapen så föll bitarna på plats för mig. Jag kunde relatera det mesta av det jag läste till mitt yrkesliv. Dessutom stämde det nästan till punkt och pricka in på det jag hade upplevt under mitt liv. Jag har kunnat titta tillbaka på tidigare yrkeserfarenheter och händelser och kunnat se vad det har varit för strukturer och fördomar som satt igång vid olika tidpunkter. Jag har skaffat mig ett perspektiv och ett verktyg som jag idag kan stödja mig på när jag hjälper andra att nå långt i resan mot jämställdhet.
Bessie Coleman – the herstory of a sheroe
Jag har tidigare skrivit om Harriet Quimby och Rosalind Franklin, båda vita kvinnor som levde förhållandevis gott. Den här gången ska jag presentera er för Elizabeth ”Bessie” Coleman. Hon var en flygare i början av 1920-talet. Det speciella med henne var inte bara att hon var kvinna, hon var afroamerikan och dessutom från en väldigt fattig familj. Bessie var det tolfte barnet av tretton i familjen Coleman. Mamman var afroamerikan, född som slav och hennes pappa var ¼ afroamerikan och ¾ indian. I staden Waxahachie, Texas fick Bessie uppleva segregation, politisk diskriminering och rasistiskt våld.
1915 hade hon fått nog av det rasistiska Texas och flyttade till Chicago och flyttade in hos en av sina bröder som hade flyttat dit. Hon utbildade sig till manikyrist och fick jobb på en frisersalong. Där fick hon höra historier om djärva flygningar och spännande luftstrider från piloterna som kom tillbaka från första världskriget. Hon läste om Blanche Stuart Scott som 1910 blev den första kvinnan som flög ett flygplan, och hon läste om nämnda Harriet Quimby. Hon sökte till ett antal flygskolor men blev nekad tillträde av två anledningar: hon var kvinna och färgad.
Bessie fick rådet av en av sina kunder att söka sig till Frankrike eftersom man hade en liberalare syn på rasfrågorna. Hon slutade som manikyrist och skaffade sig ett bättre betalt jobb och lärde sig franska på en kvällskurs. Efter en kortare misslyckad sejour i Frankrike 1919 åkte hon tillbaka dit i november året därpå. Som första icke-vita elev skrevs hon in vid ”Ecole D’Aviation des Frères Caudron” i Le Cretoy. 1 juni 1921 utexaminerades hon, efter sju månaders utbildning. När hon återvände till USA i september samma år, var hon en förstasidesnyhet. Afroamerikan och kvinna som dessutom kunde flyga!
Bessie ville starta en flygskola för afroamerikanska kvinnor. För att lyckas med detta var hon tvungen att ägna sig åt den svåra och farliga konstflygningen. Hon behövde vidareutbilda sig och trots att hon nu hade flygcertifikat och bevisligen kunde flyga blev hon inte antagen i de amerikanska flygskolorna. Hon fick åter bege sig till Europa och Frankrike, men även Holland och Tyskland.
I september 1922 var hon tillbaka i USA och gjorde sin första uppvisning och turnerade sedan landet runt. Men 30 april 1926 var ödet emot henne. Hon och hennes mekaniker gjorde en provtur inför en uppvisning som var planerad dagen efter. En kvarglömd skiftnyckel föll ned och träffade styrstaget, planet accelererade och råkade i spinn som de inte kunde häva. Båda dog omedelbart. Några år tidigare hade hon varit en anonym manikyrist på en frisersalong i Chicago. Nu hedrade flera tusen människor henne på hennes begravning.
Varje år på årsdagen av Bessie Colemans död flyger medlemmar ur ”Bessie Coleman Aviators Club” och andra organisationer, lågt över hennes grav på Lincoln Cemetery och kastar ner blommor.
När kommer pappa hem?
I början av juli släppte SIFO en undersökning om åsikterna om föräldraledigheten i Sverige. Tidningar och web-kanaler sammanfattade resultatet av undersökningen med följande rubriker: ”Majoritet emot delad föräldraledighet” , ”Svenskarna: nej till delad föräldraledighet”.
Samma dag som nyheten spreds var jag på ett av Almedalens seminarier. Det var Pappa Magazine som i sitt tält anordnade seminariet ”Föräldraförsäkringen – vem bär ansvaret för att pappor tar ut fler månader?”. I beskrivningen av evenemanget gick det att läsa: ”Pappans roll i barnens uppväxt har diskuterats i decennier. Frågan är mer aktuell än någonsin sedan diskussionen om föräldraförsäkringen hamnat på politikernas bord. Vem bär ansvaret för att pappor tar ut fler månader? Är det staten, arbetsgivarna eller papporna själva?”
Det var ett mycket välbesökt seminarium och många som var där och lyssnade fick stå utanför tältet och lyssna. En eloge ska ges till upplägget av seminariet; det var pedagogiskt upplagt. Seminariet började med en historisk genomgång av föräldraförsäkringen – när försäkringen infördes, när stora förändringar hade skett och hur de förändringarna hade påverkat uttaget av föräldrapenningen.
Denna genomgång gjordes på ett mycket tydligt sätt av Niklas Löfgren (1), familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan. Efter denna genomgång var manegen krattad för debatt. Debattens/seminariets moderator, Malin Ericsson (2), chefredaktör Egoboost Magazine, presenterade därefter de fyra inbjudna politikerna som skulle prata pappornas roll och ansvaret för ett ökat uttag av föräldrapenningen bland män. Politikerna var Charlie Weimers (3) Kristdemokraterna, politiskt sakkunnig Socialdepartementet, Johan Forssell (4) Moderaterna, riksdagsledamot, Anders Wallner (5) Miljöpartiet, partisekreterare och Ardalan Shekarabi (6) Socialdemokraterna, riksdagsledamot.
Det började med att politikerna fick prata om sitt föräldraskap och hur de såg på papparollen. I Charlie Weimars fall handlade det om hans blivande papparoll, eftersom hans första barn inte föds förrän senare under hösten. Sammanfattningsvis var upplevelsen att vara med sitt barn något de inte ville vara utan. Det diskuterades hur det hade gått att vara pappalediga i sin yrkesroll, och över lag verkade det inte ha varit några problem. Fattas bara annat i politiska partier…
Men sedan började skillnaderna att märkas. För även om man är överens om att det är en ynnest att få vara hemma med sina barn så är man inte helt överens om vägen till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Kristdemokraterna vill ta bort de lagstadgade pappadagarna vi har idag; två vuxna individer ska själva kunna bestämma hur man vill dela upp tiden sinsemellan. Moderaterna vill inte öka antalet pappadagar utan det är bra som det är. Johan Forssell tyckte dock att det gick lite för långsamt. Om det var ett uttryck för hans egen åsikt eller om det är moderaternas linje, låter jag vara osagt. Miljöpartiet och socialdemokraterna är överens om att tredela föräldraförsäkringen; 1/3 av dagarna ska mamman ta ut, 1/3 ska pappan ta ut och 1/3 ska de kunna bestämma över själva hur de vill fördela.
Här pratade Anders Wallner (MP) om sin egen situation och vidgade de flestas vyer med sitt perspektiv. Han lever i en så kallad regnbågsfamilj, de är tre pappor och en mamma. Familjen väntar nu sitt andra barn. Men det är bara den biologiska pappan och mamman som får ta ut föräldrapenning, inte de två andra papporna. Idag finns det ingen möjlighet att överlåta dagar till någon annan. Han önskar sig en ännu flexiblare föräldraförsäkring som inte fastnar i den tvåsamhetsnorm som råder idag.
Det hettade faktiskt till lite grand i debatten när det talades om fördelningen av dagarna, eftersom de två borgerliga partierna inte alls tycker om den statliga inblandningen. Charlie Weimers (KD) tyckte att det hade hänt så mycket de senaste 30-40 åren och att det skulle komma att lösa sig självt. Även om Johan Forssell (M) tyckte att det gick lite långsamt, var han ändå av åsikten att det hände väldigt mycket just nu. Både Anders Wallner och Ardalan Shekarabi tyckte båda att det gick alldeles för långsamt och var bestämda på att en tredelning vore det bästa för jämställdheten.
Jag tycker att det är oroande och nedslående att två partier tycker att det har hänt mycket. Ser man på vad som har hänt från 1974, då föräldraförsäkringen infördes, fram till och med 2011 så är det ganska beklämmande. 1974 togs 99,5 % av tiden ut av kvinnor och endast 0,5 % av män. 2011, 37 år senare, visar siffrorna att 76 % av tiden tas ut av kvinnor och 24 % av männen. Fortsätter det att öka i denna takt så kommer vi att nå 50 % om 78 år.
Seminariet förlängdes två gånger för att det var så mycket frågor och åsikter från publiken. Ämnet engagerar verkligen. Sista ordet från publiken var från en man som hade varit pappaledig under 90-talet med sina barn. Han beskrev det som den roligaste tiden i sitt liv för han hade ju fått hänga med så mycket morsor. Och så hade han ju förstås fått vara med sina barn. Hans slutsats var att det handlar om att männen måste ta beslutet själva. Ingen annan kan göra det åt männen, de måste göra det själva.
Med undersökningen från SIFO och statistiken om föräldraförsäkringen från SCB som fond så blir det för mig uppenbart att det inte räcker med att vänta in männens beslut. Eller att vänta på att det ”sunda förnuftet” ska göra sitt till. Jämställdhet är inte en åsiktsfråga eller en fråga om sunt förnuft, det är en kunskapsfråga. Vi behöver öka kunskapen om jämställdhet, vad jämställdhet innebär och vad som krävs för att nå jämställdhet. Kunskapen och expertisen finns här. Hör av dig!
Rosalind Franklin’s herstory
Tack vare Google har jag idag blivit uppmärksammad på att det är Rosalind Franklins födelsedag idag. Historien kring hennes upptäckter och hur de hanterades av hennes kollegor är ett svekfullt drama där verkligheten överträffar dikten.
Rosalind Franklin var en brittisk fysiker, känd för sina studier om molekyler och kristaller. Mest känd är hon dock för sitt bidrag till bestämmelsen av DNA-molekylens uppbyggnad. Denna upptäckt hjälpte hennes medarbetare att förstå hur genetisk information överförs från föräldrar till barn. Franklin kom också på vissa virus uppbyggnader och hon förde även forskningen om kristaller framåt.
Historien kring hennes upptäckter och hur de hanterades av hennes kollegor är ett svekfullt drama där verkligheten överträffar dikten.
Utifrån våra erfarenheter av internet och blixtsnabba informationsinhämtningar ter det sig nog märkligt att hon inte fick det erkännande hon förtjänade. Men i en tid när information trycktes och först därefter var ”sann” och i en tid när bilden av vetenskapsmän såg ut så här
så var det nog inte lätt för henne att hävda rätten till ett erkännande för det hon faktiskt hade kommit fram till.
Att de kollegor som var snabbare än Rosalind Franklin att publicera sina alster, fick Nobelpriset för sina ”upptäckter” fyra år efter hennes död, känns som en historiens grymma ironi. Att hon idag får mer och mer erkännande för sina upptäckter känns ändå som en slags rättvisans seger, även om det är något sent för hennes del.
Erkänner villigt att jag tar parti för Franklin utan att exakt veta historien kring turerna runt upptäckterna. Med mina genushistoriska kunskaper i bagaget vågar jag påstå att min tolkning av skeendet är relevant och förmodligen ligger nära ”sanningen”.
