Tack vare Google har jag idag blivit uppmärksammad på att det är Rosalind Franklins födelsedag idag. Historien kring hennes upptäckter och hur de hanterades av hennes kollegor är ett svekfullt drama där verkligheten överträffar dikten.

Rosalind Franklin var en brittisk fysiker, känd för sina studier om molekyler och kristaller. Mest känd är hon dock för sitt bidrag till bestämmelsen av DNA-molekylens uppbyggnad. Denna upptäckt hjälpte hennes medarbetare att förstå hur genetisk information överförs från föräldrar till barn. Franklin kom också på vissa virus uppbyggnader och hon förde även forskningen om kristaller framåt.

Historien kring hennes upptäckter och hur de hanterades av hennes kollegor är ett svekfullt drama där verkligheten överträffar dikten.

Utifrån våra erfarenheter av internet och blixtsnabba informationsinhämtningar ter det sig nog märkligt att hon inte fick det erkännande hon förtjänade. Men i en tid när information trycktes och först därefter var ”sann” och i en tid när bilden av vetenskapsmän såg ut så här så var det nog inte lätt för henne att hävda rätten till ett erkännande för det hon faktiskt hade kommit fram till.

Att de kollegor som var snabbare än Rosalind Franklin att publicera sina alster, fick Nobelpriset för sina ”upptäckter” fyra år efter hennes död, känns som en historiens grymma ironi. Att hon idag får mer och mer erkännande för sina upptäckter känns ändå som en slags rättvisans seger, även om det är något sent för hennes del.

Erkänner villigt att jag tar parti för Franklin utan att exakt veta historien kring turerna runt upptäckterna. Med mina genushistoriska kunskaper i bagaget vågar jag påstå att min tolkning av skeendet är relevant och förmodligen ligger nära ”sanningen”.