Vi jobbar mycket med trötthet min lilla familj, sömnproblem since… forever. Sen äldsta ungen föddes för snart elva år sen har det pågått. Den paniska rädslan för att somna har alltid funnits där. Sova. Aldrig förenat med paus eller avkoppling. Alltid en kamp. Jag har hört att jag var likadan som barn. Nu sover jag överallt och var som helst och har inga krav på bekvämlighet. Gissningsvis en ren överlevnadspryl.

Han är inte där än. Han har en kamp. Ett inre krig.

Jag håller om. Ligger bredvid. Blir galen. Blir tokig. Lugnar ner mig. Tar beslut. Håller fast vid dem. I säkert fyra minuter. Blir galen igen. Håller om. Säger förlåt. Är pedagogisk. Är klok. Blir gråtfärdig. Kommer tillbaka. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir galen. Är förstående. Blir… är…

… mänsklig?

Och ligger där. Håller om. Stryker över ett spikrakt hår, en lugg som hela tiden faller ner mot madrassen. En benig axel. En nacke.

- Jag vill inte säga vad det är eller hur jag tänker… Du kommer bara blir orolig, mamma.

Nu har kampen blivit min. Nu är den min. Och jag kramar så hårt jag har möjlighet att göra.

Han vill inte prata med mig och jag vill skrika. Jag vill ropa på min mamma. Hjälp mig! Jag har inga ord. Hur gör man? Hur gör ni andra? Här är vi, båda två, så fysiskt nära och jag… vet… inte… vad… jag… ska… säga.

Ett djupt, djupt andetag som suger in hela universum och vardagen – på samma gång. Vi tittar på varandra. Hans tårar trillar. Snyftningarna.

Jag ser in i de där ögonen som är så lika mina. De där ögonen som lär mig så mycket, som lär mig att se ungen i mig själv och samtidigt ett barn – mitt barn – som är på väg mot vuxenheten. Här ligger jag och ser mig själv på distans och honom som han är här och nu.

Svaret.

- Älskling. Det du säger kommer aldrig att oroa mig. Det du säger blir något jag kan försöka göra något åt. Tillsammans kan vi hitta en lösning. Det är det du INTE säger som gör mig orolig. Kom ihåg det. Så kommer det alltid vara. Så prata.

Och vi pratade.

Om döden. Om alltings meningslöshet. Och meningsfullhet. Om hur svårt det är och hur enkelt det kan vara. Rymden, storheten, litenheten, ensamheten. Det vi vet och det vi inte har en aning om. Om kärleken och smärtan och bergochdalbanan.

Klockan slog kanske 01.00. Kanske 02.00. Vad vet jag? Och jag tänker att det är så med allt. Klockan slår hela tiden och det står aldrig stilla. Och det vi inte säger är det som oroar mest av allt.

Pratet. Samtalet. Förmågan att sätta ord på det innersta. Det går över alla mänskliga gränser. Orden och känslorna tillhör oss alla – oavsett kön.

Sluta aldrig prata med ungarna. Både med han och hon och hen.

De förtjänar tillgång till orden.