Jag har börjat hålla föreläsningar om stresshantering, ibland ensam ibland har jag äran att få vara med min författarkollega Sanna Lilie. Föreläsningarna grundar sig i vår bok Brinntid och går igenom vad stress är och vad som orsakar stressjukdom, utmattningssyndrom och riskzonstassande. Föreläsningen går också igenom strategier, andra sidan väggen, att vara anhörig eller kollega till någon som blivit utbränd eller som är i riskzonen.

Dock finns det en baksida med dessa föreläsningar, och det är väl mest för den som föreläser… Alla dessa stresspåverkade åhörare, som kämpar med att få ihop livet under en arbetsbeskrivning som är rena rama ”mission impossible”. Det går inte att få förväntat resultat på antal presterade timmar. Då känner jag: Usch vad dåliga vi är på att ta hand om våra unga, engagerade människor. Det är kusligt!

I dag på föreläsningen frågade någon om vad det här kan bero på? Eller om det ens är annorlunda nu från förr?

Jag vet inte, det är så svårt att svara på. Vissa säger att vi har nått ”people’s peak”. Att vi kan inte krama ur mer prestation ur folk nu. Det räcker. Andra menar att det är det nya informationssamhället, vi får aldrig återhämta oss. En del hävdar att det är vår kost och alla tillsatser och snabbmat som sakta men säkert gör oss stressade och deprimerade. Kanske har det stora generationsskiftet med saken att göra?

Många tankar och få svar. Det enda jag vet just nu, strax innan läggdags efter en tänkvärd föreläsning, är att man har flera chanser och bara en enda hälsa.

Ta hand om dig!