Familjeföretagandet blev under 1900-talet en stor möjlighet för många kvinnor i Sverige och ett viktigt nav för jämställdhetens utveckling inom entreprenörskap och företagande (läs mer om detta i ”Stråhattar och batterier”). År 1982 fick Antonia Ax:son Johnsson ta över makten i Axel Johnsson AB. Då var hon den fjärde generationen, men den första kvinnan. Igår, den 16:e september 2013 fick jag möjligheten att ta i hand med denna kvinna på Pontus Schultz pris för ett mänskligare näringsliv. Jag gav henne mitt visitkort och hon tog emot det med ett leende. Så spännande!
Israeliska författaren och debattören Amos Oz har skriven en essä ”Hur man botar en fanatiker” och Antonia Ax:son Johnsson hänvisar till ett citat ur denna i sitt ”Sommar i P1″ från 2008:
”Ingen människa är en ö men alla är vi halvöar kopplade till fastlandet och till hälften bundna till familj och vänner, kultur och tradition, land och nation, kön och språk och mycket annat och till hälften vända mot havet och ensamheten” Antonia fortsätter med egna ord i programmet: ”Vi kan aldrig kasta loss totalt även om vi inbillar oss att vi är helt fria vi behöver förstå våra bindningar och bevakar dom, det är bara av respekt för detta som vi kan undvika att tvinga andra att omformas efter vår modell. Vi får insikt, kan visa respekt och vi motar fanatikerna.”
En värdig pristagare på många sätt, och en förebild. Jag kände inte Pontus väl men han var en av de första jag mejlade efter att jag startat Add Gender våren 2008. Veckans Affärer hade haft sitt första nummer med inriktning på kvinnor i näringslivet och jag… hade förstås ett par åsikter. Jag letar upp mejlet, som jag skickat den 11:e september 2008 och hittar ett stycke i det som jag fnissar lite åt, min naivitet och transparens förstår jag att han måste ha uppskattat:
”Följande stycke är en lite mer kritisk läsning av materialet:
En första tanke som jag fick är att ni förhåller er på ett sätt som känns lite försvarsställning till frågan. Som att ni inleder med att förklara att det är hemskt att det fortfarande är viktigt. Många gör detta, bland annat jag, mot sin egen vilja. Speciellt då man ger sig in i en diskussion om jämställdhet med människor som man utgår från inte redan är övertygade. Det är inte så konstigt, men personligen så tycker jag att man kan gå igenom materialet eller sina egna argument och formulera om det från försvarsställning till ett mer självklart uttal. Annars börjar personen i fråga fundera över varför sändaren inte anser att jag redan borde anse att detta är viktigt och något som jag borde ta del av precis som allt annat.”
Han svarade glatt och berättade att jag var en av dem som han hade kämpat hårt för att vi ska upptäcka VA. Sedan dess träffades vi på många jämställdhetsmingel och alltid lika positiv, rakt på sak och ärlig var Pontus. Hans bortgång förra året var en stor sorg för oss alla.
Jag var dock inte enbart hård mot honom. Detta hittar jag också i mitt mejl från 2008:
”Följande stycke är en lite mer positiv läsning av materialet:
Artiklarna är verkligen intressanta och personporträtten är förstås mycket spännande och sätter en levande prägel på hela jämställdhetsfrågan inom näringslivet. Som att det inte bara är en fråga tagen ur luften, utan en fråga som människor där ute faktiskt arbetar med och blir berörda av i sitt arbetsliv och i sin person.”
Det här var viktigt för Pontus, att göra näringslivet till människor! Därför vet jag att Pontus verkligen skulle ha varit stolt över stiftelsens utsedda pristagare: ”För ett mänskligare näringsliv”.
Här kan du lyssna på intervjun med Antonia efter prisutdelningen.
Antonia Ax:son Johnson får pris för ett mänskligare näringsliv – P1-morgon | Sveriges Radio.
