”#Stoppamachokulturen” – når inte ändra fram
Byggnads och Byggcheferna har sin kampanj #stoppamachokulturen just nu. Den har mött stark kritik tidigare, till och med anklagats för att vara sexistisk – trots att det är det den ska motverka. Jag har också kritik att framföra.
För det första: Ett normkritiskt fokus som inte räcker hela vägen är mycket riskabelt. Det är mycket bra att deras kampanj inte handlar om att kvinnor ska ändra på sig för att passa in. Den hade lika gärna kunnat göra det eftersom så ser det ofta ut. Många företag satsar på kvinnliga nätverk – där man skickar kvinnorna på läger så att de ska lära sig mer för att passa in. (Resultatet kan till och med bli att de sticker till en annan organisation men det är en annan historia.) Så de fokuserar ändå på normen inom branschen: ”en grabbig jargong”. De vill att den ska stoppas, denna machokultur. Men det blir ju tyvärr så att de fokuserar på normen men klarar inte av att hela vägen uppbringa det kritiska förhållningssättet. Ett mer framgångsrikt normkritiskt förhållningssätt hade varit att ifrågasätta bilden av byggarbetaren och branschen som ”macho”. Nu förstärker de istället den bilden genom en påkostad kampanj. Alla både killar, tjejer och trans som inte identifierar sig som macho, eller för den delen tolkar ”grabbig jargong” som rå men hjärtlig, ser dessa affischer och tänker: ”oj då det där verkar jobbigt, kanske ska välja en annan karriär ändå?” Var det verkligen så de ville att det skulle bli?
För det andra: Bakgrundsfaktan är underligt insamlad. Undersökningen som kampanjen bygger på är gjord av TNS Sifo. Jag tar ut de frågor som redovisas i den debattartikel som i DN lanserade kampanjen:
”Två undersökningar har gjorts bland sammanlagt 2100 respondenter i bygg- och fastighetsbranschen. Parallellt har TNS Sifo ställt följande frågor till 1167 deltids- och heltidsarbetande svenskar:
• Tycker du att du arbetar på en jämställd arbetsplats, det vill säga att kvinnor och män behandlas i huvudsak lika?
• Förekommer det sexistiskt eller könsdiskriminerande språk på din arbetsplats?”
Ur de två utvalda frågorna kan man utläsa följande:
a. De vet inte vad jämställdhet är, att kvinnor och män ska behandlas lika är en underlig definition på jämställdhet. Om frågan hade varit ställd så här: ”vad betyder jämställdhet för dig” antingen med val eller med öppna alternativ. Då kan man få en bild av vad jämställdhet betyder för de som svarar och sedan arbeta vidare med de andra svaren. Det allra bästa dock är att fråga: ”Anser du att män och kvinnor i följande situationer behandlas likvärdigt:” för att sedan rada upp olika branschspecifika exempel. Lektion ett som jämställdhetsexpert är att om du inte ger exempel så kan du inte lita på svaren för när man säger saker som ”lika” eller ”jämställdhet” finns det en tolkning för varje svarande. Lektion två handlar om att inte fråga folk om kvinnor och män behandlas lika i en kontext där vittnesmål och befintlig statistik så uppenbart visar att så inte är fallet. Byggnads har inte gått sina lektioner.
b. De tror att ”sexistiskt” är detsamma som ”sexuellt”. Det är ganska vanligt att man blandar ihop detta på grund av att ”sexism” innehåller ordet ”sex” (dålig översättning från början). Om de inte trodde det skulle de inte ha ”sexistisk” OCH ”könsdiskriminerande språk” i en och samma fråga. Det är som att fråga: ”Förekommer det trappor och trappsteg i ditt tvåvåningshus?”. Så jag tolkar det som att de egentligen vill fråga om det förekommer sexuellt och könsstereotypt (dvs sexistiskt) språk?
När jag startade och drev jämställdhetsgruppen på mitt gymnasium var vår första insikt: skriver vi en fråga i en enkät där vi frågar ”har du utsatts för sexuella trakasserier” svarade i stort sett alla nej. Frågade vi istället: ”har du upplevt någon av följande händelser under din tid som elev på denna skola?” För att sedan radda upp konkreta exempel på både sexistiskt agerande (det vill säga könsstereotypt agerande såsom om vi tar ett exempel man kan ställa inom byggbranschen ”att du som yrkesperson har blivit ombedd att bytas ut mot en kollega av motsatt kön baserat på föreställningar om vad du klarar av i relation till din könstillhörighet?”) och på sexuella trakasserier (det vill säga branschrelaterat: ”har någon av dina kollegor ovälkommen anspelat på sexuellt umgänge i era samtal” eller liknande) så upptäckte vi genast de exempel som vi faktiskt ville komma åt. Och som i sin tur skadade flickor och pojkars arbetsmiljö varje dag på skolan.
Att använda ”könsdiskriminerande” är också en svår växel att lägga i för det tunnar ut betydelsen av just könsdiskriminering – där kön är en av diskrimineringsgrunderna i Sverige, medan sexistisk jargong kan och ska tolkas mycket bredare.
För det tredje: Jämställdhet blir lätt könsbinärt och heterosexuellt. Även om de i kampanjen nämner HBTQ så lyckas den inte leverera hela vägen gällande att inkludera transpersoner och stjärnfamiljer.
Med andra ord så når Byggnads och Byggchefernas kampanj #stoppamachokulturen inte hela vägen. Mest är jag missnöjd för att när en undersökning har sådana kunskapsluckor så gör det att den förlorar trovärdighet. De kallar sin fakta-sida för ”hårda fakta” vilket säkert kommer av krav på ”svart på vitt” som många efterfrågar för att ”gå med på att förändra sig”. Men allt det tragiska som att branschens könsrepresentation är 92 % män och 8 % kvinnor – en extremt könssegregerad miljö, att 99 % av Byggnads medlemmar är män, att 9 av 10 anger att de sett andra må dåligt av kulturen som finns idag… allt det ifrågasätts lätt om de andra frågorna är underligt formulerade. Då blir det inte hårda fakta: det riskerar istället att blir en hård ton mot de som driver frågan om förändring. Exempelvis så är har kampanjen blivit omdebatterat på den antifeministiska sidan Genusdebatten (som jag med viss ovilja länkar till eftersom det är lite som att länka till Darth Vader för en genusvetare – men okej då).
Grunden till kampanjen är enormt viktig. Jag kan inte nog understryka detta. Läs bland annat om vittnesmålen från branschen i den senaste artikeln om kampanjen i DN. Natalie Westmark är branschaktiv och intervjuas i artikeln:
”– Tyvärr är det också väldigt sällan de manliga kollegerna står upp för oss och säger ifrån. Många unga killar som från början är schysta formas på ett negativt sätt av äldre manliga arbetskamrater. Dessutom vågar många unga inte prata om det här, av rädsla för att uppfattas som jobbiga och få dåliga referenser.”
Här har vi en nyckel till hur kampanjen hade kunnat bli det där lilla extra. Normkritik hade varit att inkludera de som har upplevelser av diskriminering (både kvinnor, män och transpersoner) och de som kämpar för förändring, samt att låta dem få tolkningsföreträde – utan att kräva av dem att det är deras ansvar att stoppa något eller berätta sin historia. Kanske en kampanj mer i riktning mot: #vågavägramacho hade varit ett bättre alternativ? Då tror jag att den där som står på perrongen, läser kampanjens budskap, och inte orkar stoppa någon machostämning i resten av sin karriär mer hade tänkt: ”Vad spännande, det händer saker inom bygg, jag kanske ska välja den karriären ändå, och vara delaktig i denna förändring? Jag kan definitivt våga vägra macho!”
Förändring handlar om att ge kraft åt de som har bestämt sig för att förändra, det som de har makten att förändra. Det är svårt att stoppa något som man själv inte är delaktig i. Det är lättare att våga något som man inte vågar om inte andra stöttar en. Låt oss hylla dem inom byggbranschen, av alla kön, som idag vågar vägra macho!
