På www.everydaysexism.com kan du läsa mer om ”The Everyday Sexism Project” som startats i England och spritt sig över världen. Här katalogiseras olika fall av sexism som kvinnor upplever på en daglig basis. De kan vara allvarliga eller mindre allvarliga, djupt kränkande eller en iakttagelse som påverkar din vardag negativt. Poängen med projektet är att detta, litet som stort, normaliseras som du inte ens känner att du kan protestera.
Uppmaningen från projektstartaren Laura är: ”Säg så mycket eller så lite du vill, använd ditt riktiga namn eller en pseudonym – det är upp till dig. Genom att dela din berättelse du visar världen att sexism existerar, det drabbar kvinnor varje dag och det är ett giltigt problem att diskutera.”
Detta gör du via hemsidan eller genom att Twittra till: @EverydaySexism eller #EverydaySexism. På svenska finns detta på: @vardagssexismen eller #vardagssexism.
Här kan du se en film om projektet och här kan du donera.
När vi ändå talar om kampanjer så skulle jag vilja slå ett slag för Crossing Boarders och Femtastics kampanj #FATTA. Här kan du genom att surfa in på crossingboarders.se/fatta. Syftet med projektet är att samla in människors berättelser om sex som inte skett på deras egna villkor. Kampanjen har två syften. ”Det första är att få människor att fundera över och fatta att sex handlar om samtycke. Det andra är att få politiker att fatta beslut och lagstifta så att ingen som våldtar går fri.”
Du hittar också mer info på facebook om #FATTA.
En annan medvetandegörande kampanj om sexism har under en längre tid varit spelindustrins #1reasonwhy. Den har den senaste veckan vaknat till liv igen efter att flera börjat twittra i samband med spelmässan E3. Här kan du läsa speljournalisten Tina Aminis artikel om mässan: ”The Creepy Side of E3″
”You might not have heard about the security guard that groped a journalist at this year’s E3. Or the writer who gave a PR woman his business card by slipping it in her dress. Or the women presumed to be booth babes simply because of the way they looked.” skriver Amini och kommentarerna haglar in.
Sammanfattningsvis: Sociala media gör något magiskt med jämställdhetsfrågan. De två problem jag kan se är att 1. min upplevelse är att det är svårare att få positiva kampanjer att rulla än sådana där man lyfter fram den mörka sidan av månen, så att säga. Inte för att det inte behövs talas om all sexism och de sexualbrott som sker alldeles för ofta men jag är ibland orolig för att jämställdhetsfrågan blir en fråga om symptom och inte diagnos. Utan att tala om diagnosen och även uppmärksamma det friska så blir det lätt så att de som verkligen behöver lyssna (för att skapa förändring) distansierar sig. Problem 2. är att det i många fall riktar sig till ”alla” eller till ”kvinnor och tjejer” men aldrig riktigt till män… Eller? Har du något exempel? Det vore givande att se och höra kampanjer som kompletterar med mäns berättelser om sexism och att de också får tala ut om frågan.
Men nu slutar jag oroa mig ett tag och lutar mig in i berättandet av mina egna historier, samt läser om då andra har upplevt sexism. Det är ändå så att ibland behöver man verkligen prata av sig, och som Laura säger på #EverydaySexism att om vi inte talar om det så normaliseras det. Så låt oss #prataomdet.
Tags: kampanjer, Sexism, Social media
Bra att du tog upp detta att män utesluts ur jämställdhetsdebatten. Att det blir så beror på är att folk ,inklusive feminister, har en väldigt traditionell syn på könsroller och framförallt på män.
Det anses nämligen inte vara manligt att beklaga sig och därför glöms männen bort och man tror inte att män drabbas. Dessutom är ju män är onda och kvinnor goda. Man vill inte ha något som motbevisar sin världsbild.
Jag tror det fanns en del män som deltog i #prataomdet, men i linje med vad jag beskrev ovan så ignorerades det. I fallet med Uppdrag gransknings reportage om hat mot kvinnliga journalister så visade riktiga undersökningar efteråt att män var värst drabbade. Detta togs inte upp i media. Tyvärr är den svenska debatten polariserad och hatisk och media har bara ett perspektiv, kvinnans.
Jag håller med dig, framgångsrika rörelser byggs på positiva ideer. I längden vinner man inte på mörker och hat.
Hej Calle, tack för att du engagerar dig, blir nyfiken på de riktiga undersökningar du hänvisar till. Kan du maila mig dem? jenny.claesson@addgender.se kanske kan vi blogga om dem?
Jag förstår vad du ser, att media har kvinnans perspektiv, dock vill jag tillägga att det vi ser är att mainstreammedia har mannen som norm och då när det ska bli ”tillägg” till detta så blir det kvinnans perspektiv som får läggas till som ”det andra”. En jämställd medierapportering visar både kvinnor och män som grupp då det är en relevant analys.
Förhoppningsvis ser vi detta: manlig norm till ingens fördel + kämpa kämpa addera kvinnor +kämpa kämpa addera män = neutral rapportering då det är relevant, könsanalys då det är relevant (oavsett kön).
Sen tillkommer andra maktaxlar som idag agerar som norm, såsom vithet och heterosexualitet exempelvis.