Duvemåla eller Årsta – same same?
Igår släpade jag mig hem från Ica med två matkassar. Det gjorde jag i förrgår också. Och dagen innan dess. Veckan innan. Och kanske hela året. Eller vänta… de senaste tio åren. Tjugo. Trettio? Jag vet inte. Hur gammal är jag? Har det redan gått ett halvt liv?
Jag har släpat kassar i vad som känns ett varv runt jorden. Och jag har skrivit lika långa listor på vad dessa påsar ska innehålla – mjölk (ekologisk mellan, of course), äpplen, toapapper. Flingor, kaffe, kaviar. Glass (då får man gå extra raskt), tandkräm, Yes. No. Maybe. Jag har också släpat IKEA-kassar. Ibland med delar av hyllan Leffe. Ibland med skitig tvätt. Och ibland med tvåveckorspackning till landet. För att inte tala om datorn. Den släpar jag runt så slentrianmässigt numera att den mer är att betrakta som nån sorts utväxt på min rygg. Utväxt med potential.
När jag igår vandrade gatan fram och såg ut lite som en tyngdlyftare på luktsalt (röd, frustande och oerhört fokuserad på att härda ut de brinnande krampkänningarna fram till porten) slogs jag plötsligt av hur jag kände mig kanske som Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Inte så småländsk precis, men ni vet… det gjorde ont i kroppen, tankarna malde praktiska överlevnadsstrategier som berörde räkningar, logistik, planering – hur ska jag få ihop allting? Slasket runt fötterna kändes som en leråker. Håret hängde, blicken flackade och det lätta illamåendet vittnade om att jag nog glömde äta lunch. Det som låg i kassarna handlade om mat för dagen, överlevnad för barnen och det kändes (ja, då kändes det så, för det var synd om mig på nåt sorts extra-vis!) som att jag faktiskt hade grävt fram en hel stenbeströdd åker för att lyckas fylla kassarna med innehåll. Ständigt med blicken i fjärran – tänk att få dra från allt. Till ett paradis. Där oro och ångest är något man endast läser om i böcker. En bekymmersfri plats. Amerikat… (Eller bara typ en liten weekend i London).
Jag ställde ner påsarna på en bänk. Liknelsen var så slående och jag undrade väldigt intensivt – hur långt har vi egentligen kommit, rent historiskt? Här står vi och stampar, fast på en annan, lite mer urban, fläck och med lite andra dojjor på fötterna? Jag står inte med ett spett i en åker. Jag svälter inte. Men jag ägnar uppenbarligen mitt dagliga liv åt att få ihop den här samtidens vardag. Där det handlar om att ha råd att ge ungarna egna telefoner och semesterresor. SL-kort och vårjackor. Man kämpar på. På andra sätt självklart och med livet lite längre från överlevnad. Men. Är kampen densamma är det bara innehållet i den som skiljer sig över tid?
Tar med mig den svindlande tanken till tangentbordet samma kväll. Och bäst som jag sitter framför teven och skriver ner den här bloggen kör SVT en trailer om det kommande programmet Tidsjakten. ”Har du svårt att få ihop livspusslet? Ta hjälp av en tidscoach…” Och sanningen är att tid är en bristvara i många kvinnors liv. På samma sätt som Virginia Woolf skrev om drömmen om ett eget rum för eget skapande så drömmer många idag om tid att hinna skapa den fulländade såsen för att vinna kocktävlingen, tid för att engagera sig i styrelsearbete. Tid för att sortera ungarnas behov av regnkläder, matsäckar och allt vad det är för att skapa plats att tänka de stora tankarna. Att bli det geni du kan vara…
Här tror jag nog ändå att Kristina hade tittat lite förundrat (delvis för att det var första gången hon såg en platt-teve) och på klingande småländska undrat vad en ”cåch” kan göra åt saken?
Mitt svar hade nog blivit att det vet vi inte än. Men kom igen om drygt hundra år. När vi står på en annan fläck och med andra dojjor och stampar av någon annan anledning.
