De vänsterhäntas dag
”Åh är du vänsterhänt? Det måste ha varit jobbigt när du gick i skolan”.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra detta, fler gånger än vad jag kan räkna till i alla fall. Varje gång jag ska skriva under ett papper, skriva på tavlan eller anteckna så kommer frågorna. Det är ju inte så att de är jobbiga. Men det är fascinerande. När jag växte upp på 90-talet så var detta med att vara vänsterhänt ingen större grej. Min pappa fick lära sig skriva med båda händerna, men han var å andra sidan uppvuxen på 1960-talet.
Igår var det Vänsterhäntas dag, en dag som lätt passerar under radarn. Vi vänsterhänta har inga insamlingsgalor, inga band att bära på kavajen eller någon ombudsman. Vi går likt fantomen på gatorna som vanliga män eller kvinnor som bara ibland får framträda med vår hemliga superkraft att skriva med vänsterhand. Annars är det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vänstersaxar eller liknande. Det enda är att jag håller pennan med en galen fattning (anser alla lärare) och täcker över det jag skrivit med handen och min handstil är lika oläslig som en läkares.
Men, det här inlägget handlar inte om min handstil, utan om människors förmåga att peka ut det avvikande. Naturligtvis är det ingen som vill mig illa genom att ställa frågor om hur det är att vara vänsterhänt, antagligen är de bara nyfikna, eller välvilliga. Men problemet är att varje gång vi påpekar att någon är avvikande så skapar vi själva avvikandet. Jag är inte avvikande förrän du påpekar det. Positionen som den avvikande uppstår först när den som inte avviker påpekar den.
Är det då fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag är mer än vänsterhänt. Jag är gift, medelklass, akademiker, glasögonbärare och homosexuell också. Att vara vänsterhänt är inte direkt något jag identifierar mig med, det är inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa områden). Det är sällan folk pekar på mig och säger ”du bär glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av våra karaktärsdrag är helt enkelt bara det.
Vi på Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi människor är mer än en sak, och har vi förståelse för det kan vi komma längre med att arbeta med inkludering i vår närmiljö.
Till sist, du får såklart fråga mig om hur det var att vara vänsterhänt när jag var liten. Det är okej att fråga, men det är också okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vänsterhänt säger väldigt lite om hur det varit för vänsterhänta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lära sig skriva med höger hand. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och ingens erfarenhet är värd mer än någon annans, men när erfarenheterna blir mer än personliga öden och bildar en gemensam berättelse, då uppstår en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vänsterhänta har som tur är upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt äktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag är vänsterhänt, men där är vi inte riktigt än.
Men va? Är du vänsterhänt?!
Det finns vissa saker jag inte går omkring och tänker på och så finns det det jag tänker på rätt ofta. Ofta så tänker jag på frågor kring öppenhet, förbättra världen och om vi inte borde köpa ett nytt bord till hallen. Väldigt sällan tänker jag dock på att jag är vänsterhänt, vegetarian eller lever med en man. Detta är dock saker som andra gillar att påpeka för mig, i tid och otid. Eller ja, gillar är väl att ta i. Men de gör det. Varje gång jag ska skriva något för hand inför en främmande människa så får jag höra ”men va? Är du vänsterhänt?!” och så är det inget mer med det. Kanske lite frågor om hur det påverkat mig men de är ovanliga.
Faktum är att jag bara tänker på att jag är vänsterhänt när jag ska skriva saker på en whiteboard eller när jag ska försöka skilja på höger och vänster. Det är ingen stor sak för mig. Men ändå är det något som många påpekar. Likaså att jag inte äter kött, det är något som blir tydligt så fort jag är på restaurang och då får jag svara på frågor om allt ifrån kosttillskott till minkfarmar. Detta trots att jag inte frågar någon om deras köttkonsumtions koppling till växthuseffekten eller som en del av en struktur där djur blir produkter för att ätas och lever sina liv i fabriksliknande miljöer.
Lite så är det att vara homosexuell också, fast värre. Det är något som alla tydligen ska ha synpunkter om. Synpunkter om hur okej det är, om att det är helt okej för dem och att det minsann inte är någon grej längre. Men trots att det inte är en grej så får jag ideligen svara på hur (inte om) jag och min sambo ska skaffa barn. Roligast var kommentaren ”men ni måste ju skaffa barn. Ni är ju så söta tillsammans”. Huruvida det endast är söta par som får skaffa barn eller inte framgick inte, inte heller hur detta är relevant eftersom två biologiska män inte kan få biologiska barn tillsammans, men det är väldigt fascinerande. Oftast är dessa kommentarer en form av nyfikenhet som är svår att riktigt förhålla sig till. Jag gjorde själv misstaget att fråga ut en ny bekantskap om hennes skilsmässa häromdagen, för att nyfikenheten tog över.
Jag tror att vi måste acceptera nyfikenhet och funderingar, och jag tycker i sanningens namn att det är bättre att folk frågar mig än en förvirrad 16-åring. Trots det så önskar jag att det faktum att jag är homosexuell och lever med en annan man skulle kunna vara som att vara vänsterhänt. Något som vi lite snabbt kan konstatera och sedan gå vidare med det väsentliga. Frågan är också vem det är som ställer frågan och vem som aldrig får frågor. Om du aldrig får frågor om hur du lever ditt liv eller om hur något påverkar dig så kanske du ska fundera ett varv till innan du frågar någon annan.
