Min dotter yttrade nyligen några ord som fick mig att fundera över könade ord och begrepp. Hon sa såhär till sin bonuspappa: ”N.N., du är som en mamma…med skägg.”

Barnet ifråga växer upp med mig som ensam vårdnadshavare och med en relativt frånvarande biologisk pappa. Utöver detta finns en människa i hennes liv som en gång var min sambo men som fortfarande har rollen som min dotters bonuspappa, där hon bor varannan helg och vissa lovdagar. Hon har alltid haft ett problematiskt förhållande till begreppet pappa – en pappa för henne är en frånvarande person. Hon har inte riktigt velat kalla sin bonuspappa vid denna titel utan har fortsatt använda hans förnamn. Nu har hon dock konstruerat en passande titel för honom – mamma.

Detta upplever jag vara en intressant aspekt. För min dotter är orden mamma och pappa inte i första hand könade utan kopplade till emotionell närhet, där en mamma är en närmare och mer primärt omhändertagande person än en pappa. För att uttrycka sin kärlek och tillit till sin icke-biologiska förälder omtalar hon honom som mamma. Detta är en förhandling och utveckling av språket för att kunna använda språkliga begrepp så att de passar in i hennes subjektiva kontext.

Jag ser likheter i detta sätt att betrakta föräldrabegreppen med andra från början könade ord, som efterhand blivit könsneutrala – som exempelvis sjuksköterska och tjänsteman. Jag tror att alternativa familjekonstellationer än kärnfamiljen kan få barn att utmana synen på föräldraskap och på titlarna pappa och mamma, till exempel genom att minska ordens köande betydelse och istället ge dem olika betydelse för närhet och tillit – som i fallet med min dotter.

Är min dotters uppfattning och förhandling med språket och föräldrabegreppen något som fler än jag har snappat upp? Går vi mot mindre könade begrepp kring föräldraskap och mer närhetsinriktade? Hur viktiga är egentligen begreppen mamma och pappa? Vad innebär detta för synen på familj? Det ska bli spännande att se forskning utvecklas kring språkliga föräldrabegrepp och alternativa familjekonstellationer. Tills vidare känner jag att det är en intressant aspekt att uppmärksamma och prata kring. Språk är inte något statiskt – det är i allra högsta grad dynamiskt och under konstant utveckling. Detta kan alltså bland annat visa sig i att ett en gång könat uttryck kan utvecklas till något könsöverskridande – helt enkelt mänskligt.