En mamma med skägg och en utan
Min dotter yttrade nyligen några ord som fick mig att fundera över könade ord och begrepp. Hon sa såhär till sin bonuspappa: ”N.N., du är som en mamma…med skägg.”
Barnet ifråga växer upp med mig som ensam vårdnadshavare och med en relativt frånvarande biologisk pappa. Utöver detta finns en människa i hennes liv som en gång var min sambo men som fortfarande har rollen som min dotters bonuspappa, där hon bor varannan helg och vissa lovdagar. Hon har alltid haft ett problematiskt förhållande till begreppet pappa – en pappa för henne är en frånvarande person. Hon har inte riktigt velat kalla sin bonuspappa vid denna titel utan har fortsatt använda hans förnamn. Nu har hon dock konstruerat en passande titel för honom – mamma.
Detta upplever jag vara en intressant aspekt. För min dotter är orden mamma och pappa inte i första hand könade utan kopplade till emotionell närhet, där en mamma är en närmare och mer primärt omhändertagande person än en pappa. För att uttrycka sin kärlek och tillit till sin icke-biologiska förälder omtalar hon honom som mamma. Detta är en förhandling och utveckling av språket för att kunna använda språkliga begrepp så att de passar in i hennes subjektiva kontext.
Jag ser likheter i detta sätt att betrakta föräldrabegreppen med andra från början könade ord, som efterhand blivit könsneutrala – som exempelvis sjuksköterska och tjänsteman. Jag tror att alternativa familjekonstellationer än kärnfamiljen kan få barn att utmana synen på föräldraskap och på titlarna pappa och mamma, till exempel genom att minska ordens köande betydelse och istället ge dem olika betydelse för närhet och tillit – som i fallet med min dotter.
Är min dotters uppfattning och förhandling med språket och föräldrabegreppen något som fler än jag har snappat upp? Går vi mot mindre könade begrepp kring föräldraskap och mer närhetsinriktade? Hur viktiga är egentligen begreppen mamma och pappa? Vad innebär detta för synen på familj? Det ska bli spännande att se forskning utvecklas kring språkliga föräldrabegrepp och alternativa familjekonstellationer. Tills vidare känner jag att det är en intressant aspekt att uppmärksamma och prata kring. Språk är inte något statiskt – det är i allra högsta grad dynamiskt och under konstant utveckling. Detta kan alltså bland annat visa sig i att ett en gång könat uttryck kan utvecklas till något könsöverskridande – helt enkelt mänskligt.
Pappa blues?
Att kvinnor i samband med att de får barn kan uppleva olika former av depressioner är relativt känt. Den stora livsomställningen det innebär att få ett barn, kombinerat med den cocktail av hormoner som släpps lös i kroppen efter en förlossning leder ofta till att nyblivna mammor upplever allt annat än de rosa moln som man ofta förväntar sig när den efterlängtade bebisen kommer. Det här var något jag själv fick känna av när jag och min sambo fick vår dotter i våras, och jag känner många som upplevt detta om än i olika grad.
Som kvinna får du ofta redan under de regelbundna besöken hos barnmorskan innan förlossningen höra om fenomen som ”förlossningsdepression”, ”babyblues” och ”tredagarsgråten” så du är relativt förberedd. Du får även informationsfoldrar och telefonnummer till vart du ska vända dig om du skulle må dåligt. Ingen nämner någonsin att pappan också kan må dåligt! Jag kan tänka mig att det är ungefär samma för samkönade par, men jag kan ha fel där.
Nyligen har en studie från Karolinska Institutet klargjort att depression bland nyblivna pappor är nästan lika vanligt. Det går att läsa som studien bland annat här. Förvånande siffror för många, inklusive mig själv. Tills jag började fundera. Varför är det så konstigt egentligen? Pappan får ju ett barn precis lika mycket som mamman, får sitt liv upp och ner vänt precis som mamman, sömnbrist precis som mamman. Sedan tycker jag att kvinnan verkligen drar det tyngre lasset rent fysiskt med graviditeten, förlossningen och amningen även om det troligtvis inte är en picknick att ”sitta bredvid” heller under en förlossning. Det vore även intressant att se en studie över samkönade par och hur partnern som inte föder barnet mår den första tiden!
I vårt relativt jämställda land predikar vi ofta och mycket att båda föräldrarna är lika viktiga för barnet, att det är problematiskt att kvinnor tar ut den mesta föräldraledigheten och att mammorna ofta tar ett större ansvar för barnen. Det känns komplext att vi under graviditet och efter förlossningen nonchalerar papporna totalt. De förväntas vara de starka när familjen kommer hem från BB, hålla ställningarna när mamman får babyblues och mjölkstockning. De förväntas även utan knorr att gå tillbaka till arbetet två veckor efter att barnet är fött. Två veckor efter att hela livet förändrats totalt!
Nej, något står inte rätt till med detta. Jag välkomnar verkligen den här studien och hoppas att den leder till en ändring gällande stödet för nyblivna pappor.
