Nyligen vann Saga Becker pris för bästa kvinnliga huvudroll på Guldbaggegalan. Det gjorde mig väldigt glad, inte enbart för hennes fantastiska insats som skådespelare i Nånting måste gå sönder, utan även för att historia skrevs när hon mottog detta pris.

Saga Becker är nämligen den första transidentifierade personen som någonsin vunnit, eller ens blivit nominerad till, en Guldbagge. I och med detta har transpersoner på allvar tagit plats i det offentliga rummet – inte som några det skämtas kring eller som förlöjligas, utan som kompetenta, drivna människor som hyllas för sin yrkesroll. Detta är viktigt ur flera aspekter. Förhoppningsvis kan det exempelvis stärka självförtroendet hos många som inte vågar vara öppna med sin transidentitet och som mår psykiskt dåligt på grund av stigmatiseringen av denna grupp (även om jag här skriver om transpersoner som en grupp vill jag poängtera att transperson är ett paraplybegrepp för flera olika transidentiteter).

Det är väldigt bra att transpersoner nu äntligen på detta sätt synliggörs i det offentliga rummet – men det är i organisationers grundläggande jämställdhetsarbete som det stora jobbet behöver göras. Det är där den verkliga attitydförändringen kring kön kan, och bör, ske. I mitt arbete som jämställdhetskonsult märker jag att mycket jämställdhetsarbete främst är binärt. Vi delar in människor i två kön – kvinnor och män – och utför kvantitativa och kvalitativa analyser efter dessa premisser. Men på vilka grunder fastställer vi att vi enbart ska utföra våra analyser utifrån två kön? Det beror troligtvis på att det i Sverige idag enbart finns två juridiska kön (kvinna och man) – men detta är ju enbart en aspekt av vår könsidentitet.

Idag delas begreppet kön nämligen ofta upp i fyra olika kategorier: biologiskt (även kallat tilldelat kön), juridiskt, mentalt och socialt. Alla dessa könskategorier borde ingå i begreppet jämställdhet – och då går det inte längre att använda sig utav en tvåkönsmodell. En definition av jämställdhet lyder: ”Ett politiskt begrepp som definierar jämlikhet mellan könen.” Denna definition kan inkludera fler könspremisser än de två juridiska könen, exempelvis transpersoner som inte definierar sig som något av dessa.

Vad händer om vi som jobbar med jämställdhet fortsätter att exkludera transpersoner i våra kvantitativa och kvalitativa genusanalyser? Det innebär att personer som inte känner att de passar in i någon av grupperna man och kvinna, dvs icke-binära transpersoner, faller utanför – och vi bidrar därmed till stigmatiseringen och den psykiska ohälsa som är alarmerande hög hos transpersoner.

Det är svårt att säga hur många människor som innehar någon form av transidentitet, men Transföreningen FPES skriver såhär på sin hemsida: “Hur vanligt det är med transpersoner finns det ingen exakt kunskap om. Vår erfarenhet är att det är så pass vanligt att det är troligt att de flesta känner en eller flera transpersoner, kanske utan att veta om det.”

Det krävs en förändring i hur vi tänker kring begreppet jämställdhet. Jämställdhet handlar inte enbart om kvinnor och män – det handlar om oss alla! Det är därför hög tid att modernisera jämställdhetsarbetet och hela idén om vad jämställdhet innebär!

Jag tänker börja med mig själv bland annat genom att konsekvent utmana det binära jämställdhetstänkandet i mitt eget arbete samt lyfta denna exkludering i mina föreläsningar och i det vardagliga samtalet.

Hur tänker du göra?