Att kvinnor i samband med att de får barn kan uppleva olika former av depressioner är relativt känt. Den stora livsomställningen det innebär att få ett barn, kombinerat med den cocktail av hormoner som släpps lös i kroppen efter en förlossning leder ofta till att nyblivna mammor upplever allt annat än de rosa moln som man ofta förväntar sig när den efterlängtade bebisen kommer. Det här var något jag själv fick känna av när jag och min sambo fick vår dotter i våras, och jag känner många som upplevt detta om än i olika grad.

Som kvinna får du ofta redan under de regelbundna besöken hos barnmorskan innan förlossningen höra om fenomen som ”förlossningsdepression”, ”babyblues” och ”tredagarsgråten” så du är relativt förberedd. Du får även informationsfoldrar och telefonnummer till vart du ska vända dig om du skulle må dåligt. Ingen nämner någonsin att pappan också kan må dåligt! Jag kan tänka mig att det är ungefär samma för samkönade par, men jag kan ha fel där.

Nyligen har en studie från Karolinska Institutet klargjort att depression bland nyblivna pappor är nästan lika vanligt. Det går att läsa som studien bland annat här. Förvånande siffror för många, inklusive mig själv. Tills jag började fundera. Varför är det så konstigt egentligen? Pappan får ju ett barn precis lika mycket som mamman, får sitt liv upp och ner vänt precis som mamman, sömnbrist precis som mamman. Sedan tycker jag att kvinnan verkligen drar det tyngre lasset rent fysiskt med graviditeten, förlossningen och amningen även om det troligtvis inte är en picknick att ”sitta bredvid” heller under en förlossning.  Det vore även intressant att se en studie över samkönade par och hur partnern som inte föder barnet mår den första tiden!

I vårt relativt jämställda land predikar vi ofta och mycket att båda föräldrarna är lika viktiga för barnet, att det är problematiskt att kvinnor tar ut den mesta föräldraledigheten och att mammorna ofta tar ett större ansvar för barnen. Det känns komplext att vi under graviditet och efter förlossningen nonchalerar papporna totalt. De förväntas vara de starka när familjen kommer hem från BB, hålla ställningarna när mamman får babyblues och mjölkstockning.  De förväntas även utan knorr att gå tillbaka till arbetet två veckor efter att barnet är fött. Två veckor efter att hela livet förändrats totalt!

Nej, något står inte rätt till med detta. Jag välkomnar verkligen den här studien och hoppas att den leder till en ändring gällande stödet för nyblivna pappor.