De vänsterhäntas dag
”Åh är du vänsterhänt? Det måste ha varit jobbigt när du gick i skolan”.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra detta, fler gånger än vad jag kan räkna till i alla fall. Varje gång jag ska skriva under ett papper, skriva på tavlan eller anteckna så kommer frågorna. Det är ju inte så att de är jobbiga. Men det är fascinerande. När jag växte upp på 90-talet så var detta med att vara vänsterhänt ingen större grej. Min pappa fick lära sig skriva med båda händerna, men han var å andra sidan uppvuxen på 1960-talet.
Igår var det Vänsterhäntas dag, en dag som lätt passerar under radarn. Vi vänsterhänta har inga insamlingsgalor, inga band att bära på kavajen eller någon ombudsman. Vi går likt fantomen på gatorna som vanliga män eller kvinnor som bara ibland får framträda med vår hemliga superkraft att skriva med vänsterhand. Annars är det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vänstersaxar eller liknande. Det enda är att jag håller pennan med en galen fattning (anser alla lärare) och täcker över det jag skrivit med handen och min handstil är lika oläslig som en läkares.
Men, det här inlägget handlar inte om min handstil, utan om människors förmåga att peka ut det avvikande. Naturligtvis är det ingen som vill mig illa genom att ställa frågor om hur det är att vara vänsterhänt, antagligen är de bara nyfikna, eller välvilliga. Men problemet är att varje gång vi påpekar att någon är avvikande så skapar vi själva avvikandet. Jag är inte avvikande förrän du påpekar det. Positionen som den avvikande uppstår först när den som inte avviker påpekar den.
Är det då fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag är mer än vänsterhänt. Jag är gift, medelklass, akademiker, glasögonbärare och homosexuell också. Att vara vänsterhänt är inte direkt något jag identifierar mig med, det är inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa områden). Det är sällan folk pekar på mig och säger ”du bär glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av våra karaktärsdrag är helt enkelt bara det.
Vi på Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi människor är mer än en sak, och har vi förståelse för det kan vi komma längre med att arbeta med inkludering i vår närmiljö.
Till sist, du får såklart fråga mig om hur det var att vara vänsterhänt när jag var liten. Det är okej att fråga, men det är också okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vänsterhänt säger väldigt lite om hur det varit för vänsterhänta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lära sig skriva med höger hand. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och ingens erfarenhet är värd mer än någon annans, men när erfarenheterna blir mer än personliga öden och bildar en gemensam berättelse, då uppstår en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vänsterhänta har som tur är upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt äktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag är vänsterhänt, men där är vi inte riktigt än.
Det här med DO:s flytt
Det känns ibland som att ”Diskrimineringsombudsmannen” är lite felkodat från början. Världens svåraste ord att skriva – och så ”mannen” och så en slags bloggikon för ”individ utan bild/identitet” som logga. Sen föreslår en politiker att de ska flytta ut myndigheten till Rinkeby eller Tensta för att ”öka integrationen”. Jag förstår inte? För att politikerna förutsätter att de är diskriminerade i Tensta – och därför får hjälp av att myndigheten är nära? Fy, är det verkligen så de menar? Eller menar de att just om en myndighet ”flyttar ut” (blir så arg på det uttrycket också – bor man i Tensta flyttas ju inget ut, det är som att alla reportrar bor i innerstan och råkar säga fel) och det är så många vita välutbildade som jobbar där – så att deras blotta närvaro ökar integrationen? Är det så de menar? Jag förstår verkligen inte och varje gång jag försöker förstå blir det bara konstigare… jag blir helt snurrig i huvudet!
Mitt förslag: Ändra namnet till ”Myndigheten för Likabehandling” och sätt dem vid bilinfarten till en förort där det bor många höga chefer på de stora huvudkontoren i Stockholms innerstad. Där kan deras logga och myndighetsnamn sitta på fasaden och påminna cheferna varje dag (då de åker till och från sin arbetsplats) om att denna myndighet finns och är en viktig part att ha koll på. Det skulle vara en strategis placering för just DO – att sätta dem hos dem som diskriminerar.
Sammanfattningsvis så är jag helt överens om att fler arbetsplatser och myndigheter behöver komma bort från innerstan – men min undran är helt enkelt. Varför just DO? Flytta någon annan myndighet till Tensta eller Rinkeby. Förslagsvis Tillväxtverket eller Vinnova istället. För mig skulle det vara mycket mer logiskt för ökad integration.
Uppfinn inte hjulet igen
Det var bara en tidsfråga innan svensk maskulinitetsforskning skulle ge sig till känna med anledning av regeringens tillsättning av en jämställdhetsutredning med fokus på män. I en debattartikel på SvD:s hemsida talar de om för PM Nilsson att de existerar och har gjort så under lång tid. Och direkt positionerar de sig i dagens debatter om män och jämställdhet:
En av de utmaningar vi maskulinitetsforskare återkommer till är hur vi kan förstå enskilda mäns erfarenheter av maktlöshet samtidigt som vi behåller fokus på de samhälleliga strukturer där män som grupp privilegieras på bekostnad av kvinnor. På samma sätt som kvinnor inte ensidigt kan förstås som offer och maktlösa kan inte heller män förstås som enbart offer.
I mitt tidigare inlägg, som handlade om den nya jämställdhetsutredningen, undrade jag om upplevelsen att det nu är männen som är diskriminerade, egentligen hänförde sig till att det manliga utrymmet inte längre är så stort som man är van vid. I debattartikeln får vi ett svar på om den svenske mannen av idag är diskriminerad.
På senare tid har röster höjts i samhällsdebatten som menar att den svenska jämställdhetspolitiken osynliggjort och i vissa fall till och med missgynnat män. Inom den existerande forskningen finns dock inget som tyder på detta.
Det är definitivt spännande tider vi lever i!
