Min far har det inte lätt. Två döttrar har han, en som brinner för miljöfrågan och tjatar på honom om giftig färg när han vill elda kartonger på gården och så jag, engagerad jämställdhetsexpert och feminist som ifrågasätter strukturer och praktiker. Över åren har det blivit en del diskussioner, särskilt då min far arbetar som chef. Jag ifrågasätter hur de arbetar med jämställdhetsplaner, hur rekryteringen går till och hur lönerna ser ut.
Ofta kan eller vill han inte gå in på detaljer men ibland så berättar han om hur kön och jämställdhet görs på hans arbetsplats. Jag minns hur bestört han blev när han fick veta att en kvinna fått uppmaning att inte skaffa fler barn eller se sig om efter ett nytt jobb. Att det fick honom att tänka till när fabrikens bästa svetsare inte ville flytta med till nya fabriken på en liten ort därför att hon var rädd att det skulle pratas om henne och hennes fru och att deras barn redan hade gått igenom den processen i nuvarande staden. Han är klok ibland min far, även om det oftast handlar om en inneboende känsla för rättvisa snarare än en förståelse för könsdiskriminerande strukturer. Han har nämligen också gett mig standardsvaren som ”vi har sökt kvinnor men det finns inga kvinnor med rätt kompetens”, ”kvinnor klarar inte vissa arbetsuppgifter, de är för noggranna”, ”vad ska man göra då när inga kvinnor söker tjänsten?”.
Min far har blivit marinerad i jämställdhetssnack i flera år och långsamt sker en framkallningsprocess. I somras berättade han om en fabrik i asien där det tillverkades elektronik. Ett stort antal produkter blev skadade och det upptäcktes att smink från de kvinnor som arbetade där hamnade i produkterna och skadade varorna. Lösningen blev inte att förbjuda smink utan fabriken gick igenom samtliga sminkvarumärken på marknaden och hittade några som inte skadade elektroniken. Kvinnor (och män) fick sedan endast använda dessa märken på fabriken. Vi diskuterade detta sätt att lösa problemet och min far sa att han trodde att i Sverige hade man bara förbjudit smink i den delen av processen och vi pratade om hur det hade påverkat de kvinnor och män som arbetat på den avdelningen.
För några veckor sedan besökte jag mina föräldrar över påsken och han pratade om en ledig chefstjänst och hur han hjälpt till att rekommendera personer för tjänsten. En av hans kontakter fick också tjänsten. Inget konstigt med detta, det är så rekrytering fungerar. Kontakter och nätverk. Den nya chefen var en man i min fars ålder med liknande bakgrund. Tankeställaren som min far fick och berättade om kom när en yngre anställd frågade honom om den nya chefen. En kort enkel fråga som blottade det underförstådda och visade ett så vanligt mönster.
”Vem är hon?”
