Inlägg taggade med ’fördomar’

Fler modiga samtal behövs

Vi satt och Ă„t lunch och pratade litteratur. SĂ„ dĂ€r som man gör. Mitt lunchsĂ€llskap hade lĂ€st Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade dĂ€remot lĂ€st hennes ”EgenmĂ€ktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till sjĂ€lvbilden rejĂ€lt.

Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsĂ€llskap var en man (i sextioĂ„rsĂ„ldern). Jag kĂ€nde hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle fĂ„ höra hur krĂ„ngliga vi kvinnor Ă€r, hur kĂ€nslomĂ€ssigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekrĂ€ftelsesökande vi Ă€r och hur vi hĂ€nger upp oss pĂ„ smĂ„saker och konstant övertolkar. Jag satt och invĂ€ntade den dĂ€r beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta fĂ„r utan att be om och som jag aldrig nĂ„gonsin kĂ€nt igen mig i.

Jag satt spÀnt och formulerade svar och motattack (reaktionen Àr helt integrerad i min ryggmÀrg i den hÀr typen av situationer.) My bad.

Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsÀllskap för dagen gav mina fördomar en fet och rÀttvis uppercut.

IstÀllet för att försvarstala sÄ insiktsbombade han mig. IstÀllet för att skjuta bort och enkelt avfÀrda det svÄra samtalsÀmnet, omfamnade han det. IstÀllet för att se sig som hotad och trÀngd, var han nyfiken och undrande.

IstĂ€llet för att stĂ€nga om sig, sĂ„ öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – pĂ„ lika villkor. Med lika stora öron.

Han beskrev hur boken har fÄtt honom att tÀnka tillbaka pÄ sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans vÀg pÄ olika sÀtt i relationer. Han var glad och tacksam för en vÀlskriven bok som fördjupat hans förstÄelse och öppnat upp en möjlighet att se frÄn en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kÀrleksrelationerna och hur hans beteende pÄverkat.

Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tÀnkte högt och klokt.

Och jag tĂ€nkte att han Ă€r modig. Inte för att han Ă€r en man som pratar om relationer, utan för att han vĂ„gar rikta den kritiska blicken inĂ„t. Det Ă€r ingen enkel sak. Allt jag pĂ„ rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgĂ„ende som ett korthus och jag började lyssna. IstĂ€llet för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfĂ€lt.

PÄ vÀg hem sÄ tÀnkte jag pÄ slagfÀltet. PÄ mitt bidrag till det, pÄ hans bidrag. PÄ allas vÄrt bidrag. TÀnk om vi kunde lÀgga ner vÄra vapen. TÀnk vilka stordÄd vi tillsammans skulle kunna Ästadkomma.

TĂ€nk om…
Publicerad den 16 februari, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Bortom magkÀnsla och fördom

För nÄgra veckor sedan intervjuades doktoranden i organisationspsykologi Sofia Sjöberg i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1 som handlade om hennes avhandling om rekryteringsprocesser och magkÀnsla.

GĂ„ pĂ„ magkĂ€nslan, hur ofta har vi inte hört den meningen? Tro pĂ„ det som kĂ€nns bra i magen, lĂ„t dina kĂ€nslor guida dig nĂ€r du ska rekrytera, köpa yoghurt, vĂ€lja fĂ€rg pĂ„ kavajen. Men hur bra Ă€r det egentligen? Diskussioner kring behovet av en bra process för att sĂ€kerstĂ€lla att en rekrytering inte blir godtycklig och subjektiv har pĂ„gĂ„tt ett tag. För utan vĂ€letablerade processer finns en tendens att rekrytera utifrĂ„n personliga preferenser snarare Ă€n objektiv fakta som grundas pĂ„ vĂ€l genomtĂ€nkta jobbspecifikationer. För vi Ă€r ju inte mer Ă€n mĂ€nniskor, och alla har vi fördomar, förutfattade meningar, och vi kan inte lĂ„ta bli att tycka att personen framför oss ju verkar riktigt trevlig. Men magkĂ€nslan, visar det sig, Ă€r inget att lita pĂ„ utan kan bli kostsam. För gĂ„r en pĂ„ magkĂ€nslan blir det ofta fel. Att ha en tydlig, genomtĂ€nkt, rak och jĂ€mstĂ€lldhetsintergrerad process vid rekrytering gör att alla de inbyggda preferenser som vi har med oss med större sannolikhet kan minskas, och vi sĂ€krar oss mot de fördomar som en som mĂ€nniska naturlig bĂ€r pĂ„ sĂ„ att processen blir mer objektiv. ”För företaget eller myndigheten, sĂ„ innebĂ€r det att vi inte fĂ„r in de som presterar bĂ€st, vilket sĂ€nker den ekonomiska nyttan” sĂ€ger Sofia Sjöberg (sr.se).

En kan ju inte rĂ„ för att det kanske det vore extra kul att jobba med nĂ„gon som Ă€r lika galen i opera, eller hejar pĂ„ samma fotbollslag som en sjĂ€lv, men betyder det att det Ă€r rĂ€tt person för jobbet? IstĂ€llet visar forskning att det bĂ€sta sĂ€ttet för att hitta rĂ€tt person för jobbet Ă€r genom begĂ„vningstester med problemlösningstester. Detta i sin tur ”leder till mindre diskriminering och i vissa fall miljonbesparingar för myndigheten eller företaget, jĂ€mfört med i dag, nĂ€r mĂ„nga rekryterare istĂ€llet gĂ„r pĂ„ magkĂ€nslan.” (sr.se)

För mÄnga kan det vara obekvÀmt att prata om jÀmstÀlldhet, det vanligt att kÀnna sig osÀker och Ätskilliga kan vara oroliga för att prata om vad de tycker och tÀnker i rÀdsla för att kallas dum eller fördomsfull. Det Àr svÄrt, omöjligt till och med att komma ifrÄn att vi har fördomar, men kan de tas fram och diskuteras spricker de ofta som troll i solsken. Det Àr nÀr en hÄller de gömda i mörkret som de kan vÀxa till sig i sin ensamhet, frodas och bli farliga. Det Àr dÀr Add Gender vill finnas och vara en hjÀlpande hand. Att Àndra sitt synsÀtt och sina invanda tankar Àr en utmaning och krÀver mycket mod. Add Gender Àr ett stöd och kan guida pÄ den resan sÄ att du kan hitta den bÀsta och rakaste vÀgen samt det fÀrdsÀtt som Àr bÀst anpassat för just din specifika verksamhet. Att misslyckas betyder i alla fall att man har försökt göra nÄgot, det Àr farligare att inte göra nÄgot alls.

Att gÄ ifrÄn magkÀnslan, och istÀllet förlita sig pÄ att företagets nyckelprocesser har jÀmstÀlldhetsintergrerats Àr ett stort steg pÄ vÀgen mot jÀmstÀlldhet. Lyckas en med att sÀkerstÀlla att företagets processer, och dÄ inte enbart rekrytering utan Àven befordran, lönekartlÀggning, löneförhandlingar, resurstillsÀttning vid projekt, och mycket mer,  sÄ behöver inte jÀmstÀlldhet bli ett projekt som tar för mycket tid eller oro, utan det byggs in i organisationens generella verksamhet. Och det Àr dÀrför, kÀra vÀnner, som Add Gender finns hÀr för er. Vi tror pÄ Er!

Publicerad den 30 maj, 2014 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Olika perspektiv berikar

Att jobba med Add Gender har sina sidor. TĂ€nk dig att du arbetar med mĂ€nniskor som Ă€r intelligenta, kunniga, professionella, har underbara personligheter och brinner för sin sak. Ord som ”dream-team” dyker upp, eller hur? Att finnas i en sĂ„dan miljö har helt klart sina fördelar. Det Ă€r oerhört inspirerande att vistas i denna kreativa miljö och diskussionerna Ă€r utmanande, roliga och mĂ„nga gĂ„nger medvetandegörande. VĂ„ra olika kompetenser berikar verkligen oss. Men jag tenderar ibland att glömma bort att alla miljöer jag vistas inte innebos av individer som har samma syn pĂ„ samhĂ€llet som jag.

 

I ett sammanhang sÄ trÀffar jag en bekant som sÀger till mig:

”Jag tycker att det Ă€r jobbigt att lĂ„ta mina barn vĂ€xa upp hĂ€r i Sverige.”

”Jaha, varför dĂ„?” undrar jag.

”Jag vill inte att mina barn ska behöva vĂ€xa upp och se homosexuella vara helt öppna med sin lĂ€ggning.”

”…”

Jag har blivit sÄ överrumplad av svaret att jag inte hinner gardera mig. Jag kÀnner att det Àr försent; mitt ansiktsuttryck har avslöjat mig.

”Du blev besviken pĂ„ mig nu, eller hur?”

”FörvĂ„nad Ă€r snarare ordet.” sĂ€ger jag och inser att min lögn inte har varit helt övertygande.

Onödigt att sĂ€ga kanske, men resten av vĂ„rt samtal – som definitivt inte kan kallas lĂ„ngt – blir stelt och obekvĂ€mt. Vi skiljs Ă„t och pratar inte sĂ„ mycket mer med varandra. I efterhand sĂ„ kan jag bli besviken pĂ„ mig sjĂ€lv; hĂ€r fanns ett gyllene tillfĂ€lle att prata mer om varför min bekant tyckte som hen gjorde. FörstĂ„ lite mer pĂ„ djupet och samtidigt berĂ€tta varför jag inte tycker som hen. SĂ„dana hĂ€ndelser lĂ€ggs dock i min erfarenhetsbank och gör mig mentalt mer förberedd för liknande situationer.

 

En sÄdan, liknande situation hamnar jag i lite senare nÀr jag sitter och Àter lunch med en annan bekant. Min bekant lutar sig fram mot mig och viskar:

”Du ser hon som gĂ„r dĂ€r.”

Försiktigt sneglar jag Ät det hÄll mitt lunchsÀllskap nickar diskret.

”Det Ă€r inte en ’hon’ det Ă€r en ’han’!”

”OK.”

”Jag tycker det Ă€r sjukt! Vad Ă€r det som gör att man vill leva sĂ„ dĂ€r? Homosexualitet Ă€r ocksĂ„ sjukt! Men det fĂ„r man vĂ€l inte sĂ€ga i det hĂ€r landet lĂ€ngre. Det rĂ„der ingen Ă„siktsfrihet hĂ€r lĂ€ngre, faktiskt!”

”Man fĂ„r tycka vad man vill i det hĂ€r landet, dĂ€remot kan man inte uttrycka alla Ă„sikter hur som helst.”

”Borde vĂ€l ha förstĂ„tt att jag inte skulle ha sagt det dĂ€r till dig.”

”TvĂ€rtom, för nu kan jag ju bemöta dina Ă„sikter!”

HÀr följer en lÄng och mycket givande diskussion dÀr vi kommer lite nÀrmare varandra, men inte sÄ mycket. Jag förstÄr inte hur hen kan tycka att det Àr sjukt att vara homosexuell och hen kan inte förstÄ vad jag tycker Àr sÄ naturligt med densamma.

Ett litet genombrott kommer dock nÀr vi kommer in pÄ Pride-festivalen.

”Ok ok. SĂ€g att jag nu accepterar homosexualitet. Men varför mĂ„ste jag dĂ„ ocksĂ„ acceptera Pride? MĂ„ste de manifestera sin sexualitet? Det Ă€r ju inte sĂ„ att jag manifesterar min heterosexualitet!”

”Det behöver du inte göra. Den manifesteras Ă€ndĂ„ 24 timmar om dygnet och 365 dagar om Ă„ret.”

”Hur dĂ„?”

”Det Ă€r kĂ€rnfamiljer med heteropar i nĂ€stan alla annonser för resor och semestrar. I de annonser för förlovningsringar jag har sett Ă€r det bara heteropar. I TV, media, pĂ„ film sĂ„ Ă€r normen det heterosexuella paret.”

”Ja, men det Ă€r ju det naturliga!”

”Men homosexuella har inte valt sin lĂ€ggning! NĂ€r valde du att bli heterosexuell?”

”Men det har jag aldrig valt…”

Hen tystnar. Jag upplever ett ögonblick att det pÄgÄr nÄgot dÀrinne. Jag sitter tyst och lÄter min bekant tÀnka. Efter en stund sÀger hen:

”Hm, jag Ă€r inte beredd att sĂ€ga att du har rĂ€tt, för det tycker jag inte. Men du har gett mig nĂ„got att fundera pĂ„.”

Ett litet steg för henom, men ett gigantiskt för mig.

 

VÄra egna Äsikter Àr de svÄraste att Àndra och vÄra egna fördomar Àr de svÄraste att övervinna. Det Àr bara du sjÀlv som kan göra det, men vi kan hjÀlpa dig en bra bit pÄ vÀgen genom att förse dig med verktyg och nya perspektiv.

Publicerad den 22 maj, 2014 av Frederick Lidman
2 kommentarer

Fina förvÀntningar

Alla har fördomar, det Àr en mÀnsklig egenskap. UtifrÄn tidigare erfarenheter drar hjÀrnan lite snabba slutsatser och fyller i de gap som saknas i den informationen vi har fÄtt. Och det viktigaste Àr att vara medveten om detta snarare Àn att skuldbelÀgga detta fenomen. Du har sÀkert hört det förr och Àr redan medveten men vad kan hÀnda med dessa förvÀntningar, om vi inte tÀnker pÄ dem?

Förra Äret tog jag ett inrikesflyg i Frankrike med det lokala bolaget. Mina fördomar, erfarenheter och förvÀntningar sÀger mig att planet skulle bemannas av ett gÀng flygvÀrdinnor som var kvinnor och piloter som var mÀn. Men nÀr jag steg pÄ hÀlsade mÀn i uniformer oss vÀlkomna, och nÀr det var dags för piloten att dra sitt vanliga vÀlkomsttal sÄ var det en kvinnlig pilot som hÀlsade oss vÀlkomna pÄ flyget, och under den korta restiden genom Frankrike sÄ var det enbart manliga stewards som servade passagerarna. Jag blev riktigt glad över mina förvÀntningar inte uppfylldes, det blir jag alltid nÀr nÄgot gÄr mot allmÀnna förvÀntningar. Men samtidigt Àr det rÀtt trÄkigt att nÄgot sÄ enkelt kan göra mig sÄ glad.

NĂ€r jag var barn, innan skolan, i början av dagiskarriĂ€ren som busig pratkvarn, brukade min mamma berĂ€tta att hon hade varit ett riktigt busfrö som barn, medan pappa hade varit snĂ€ll och lydig. Även dĂ„, redan sĂ„ liten blev jag glad över att mamma och pappa inte hade spelat den roll som samhĂ€llets förvĂ€ntningar hade gett dem. AlltsĂ„, redan vid den Ă„ldern visste jag att en pojke förvĂ€ntades vara busig och en flicka snĂ€ll och lydig. SĂ„ Ă€r det Ă€ven idag, smĂ„ barn lĂ€r sig snabbt hur de bör vara utifrĂ„n sitt biologiska kön och anpassar sig efter de förvĂ€ntningarna som samhĂ€llet stĂ€ller pĂ„ dem.

PÄ Klara K-konferensen förra Äret pratade jag jÀmstÀlldhet med en rekryterare pÄ ett större rekryteringsföretag. Hur var det med könsfrÄgan nÀr de skulle hjÀlpa sina kunder hitta rÀtt kandidat för jobbet? Det visade sig att mÄnga bolag brukade specificera, i lite kompisförtroende sÄdÀr, att de inte ville bli presenterade en kandidat som var kvinna och runt 30 Är. Det Àr Äldern som de kommer att vÀlja att skaffa barn och sÄ blir det mÄnga mÄnader av förÀldrarledighet, och sedan VAB (vÄrd av barn). För det första Àr detta urval olagligt vilket rekryteraren brukade pÄpeka lite diplomatiskt och sa att de skulle presentera den kandidat som de ansÄg var lÀmpligast för jobbet, oavsett Älder, kön och alla andra parametrar. Sedan kan inte rekryteringsföretaget besluta vem företaget skulle vÀlja i slutÀnden. Men sÄ har hon ett litet Àss i rockÀrmen, en historia om hur ett förtetag hade uttryckt just de ovannÀmnda önskemÄl, och valt bort en bra kvinnlig kandidat runt 30 Är och istÀllet valt en man, i samma Älder, invaggade i en falsk trygghet att de hade kommit undan denna dÄliga vana kvinnor i trettioÄrsÄldern brukar ha, att skaffa barn. SÄ nÄgon mÄnad in i anstÀllningen sÄ kommer mannen i trettioÄrsÄldern och sÀger tack och hej, nu drar jag pÄ förÀldraledighet, ses om sex mÄnader. Som sig bör om det Àr sÄ att han har barn. Men hur blev det med dessa förvÀntningar?

LÄt inte dina förvÀntningar och förutfattade meningar bestÀmma vad nÄgon annan kan göra. LÀr kÀnna dem och utmana dem. Det kan vara sÄ att den 30-Äriga kvinnan framför dig som du tror ska skaffa barn snart, kommer att försvinna ivÀg pÄ förÀldraledighet gÄnger tre och sedan massor av VAB (vÄrd av barn) pÄ innan ens blÀcket pÄ anstÀllningskontraktet har torkat. Men kanske Àr det sÄ att hon inte alls vill ha barn, eller att hon kanske inte ens kan fÄ barn, hon kanske Àr singel, eller nÄgot annat av de tusentals individuella alternativ till varför en person inte fÄr barn. Eller sÄ vill hon ha barn, men tycker att det ska delas lika med sin partner. Hennes partner kanske Àr hemarbetande författare som pÄ grund av ekonomin kommer vara den som Àr hemma mest och har bÀttre möjligheter att ta bÄde VAB (vÄrd av barn) och dagishÀmtning.

Hur situationen Àn ser ut sÄ Àr det inte upp till dig att lÄta dina förvÀntningar bestÀmma nÄgon annans möjligheter. Var öppen, inlyssnande och inkluderande och lÄt de runt omkring dig leva ut sina förmÄgor utan att vara blockerade av nÄgon annans förvÀntningar.

Publicerad den 9 september, 2013 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Luften i din lunga

Jag peppar innan jag gÄr in, ok, yes yes, nu kör jag!

Idag ska jag trÀffa en grupp jag inte vet nÄgot om. Vet inte varifrÄn de kommer eller vilka de Àr. Efter en kort presentationsrunda sÀtter jag igÄng workshopen. Vi ska gestalta hÀrskartekniker och uppleva dem pÄ riktigt. Det brukar rÀcka med tvÄ minuter för att folk ska fatta. Vi drar parallellen till att leva i detta en hel dag, en vecka, en mÄnad, ett liv!

Vilka normer rÄder pÄ din arbetsplats, i din klass, vilka attityder och jargonger lever hos dig? Finns det en god vÀrdegrund och möjligheter för alla att utvecklas? Har alla samma vÀrde och hur vet man det? Ja, den som utsÀtts för hÀrskarteknik vet det garanterat. Det lÀr vi oss idag.

Just den hÀr dagen Àr en av deltagarna mina fördomars fördom. Jisses, vilken hÄrd blick du har, kan du skÀra glas med den? Jag ser att ord som jÀmstÀlldhet, demokrati och allas lika vÀrde inte uppskattas av dig, alls! Hela ditt vÀsen utsöndrar attack mot hela mitt. Ditt klara kroppssprÄk suckar och frustar Ät budskapet i en workshop som du absolut inte sjÀlv har valt! Jag försöker bemöta dig likvÀrdigt som alla andra, men det Àr svÄrt, riktigt svÄrt, man ska leva som man lÀr, eller? HÀr stÄr jag och förelÀser om att bemöta alla likvÀrdigt, men fÄr kÀmpa, kÀmpa med mina tankar om vad dina svarta stövlar med vita snören, din bomberjacka, din vÀlrakade hjÀssa och dina hÄrda och kalla ögon betyder för mig. Du Àr sÄ tydlig du kan bli. NÀr blicken sveper över deltagarna i gruppen reagerar dina ögon pÄ mina, de skjuter öppna skott rakt genom salen och jag kÀnner att du sitter för nÀra. Du trÀnger igenom ögongloben och borrar rakt ner genom hela köttet, kroppen VET att du Àr nÀra. Försöker fokusera pÄ resten av gruppen och söker god energi, finner den och `tankarŽ för att sedan kunna lÄta blicken svepa över alla igen. Du stirrar. Argt.

Det Ă€r dags för privelieged walk, en övning dĂ€r alla fĂ„r en varsin lapp med en fiktiv karaktĂ€r. Deltagarna fĂ„r slumpmĂ€ssigt en lapp och uppgiften Ă€r att bli karaktĂ€ren, tĂ€nka sig in i dennes liv. Jag delar ut lapparna slumpmĂ€ssigt, men ser att jag precis vid dig, har chansen att ge dig lappen ”jag Ă€r en utlĂ€ndsk kvinna som bor i förorten”, jag ger den till dig. Ser att du lĂ€ser den i ögonvrĂ„n, en elektrisk stöt gĂ„r genom min kropp, genom din ocksĂ„? Övningen börjar och alla stĂ„r pĂ„ ett lĂ„ngt led nĂ€r jag lĂ€ser upp pĂ„stĂ„enden. Tanken Ă€r att man Ă€r ”i roll” och tar ett steg nĂ€r man som karaktĂ€r hĂ„ller med om pĂ„stĂ„endet. Det kan lĂ„ta sĂ„ hĂ€r: ”Min bakgrund ifrĂ„gasĂ€tts nĂ€r jag söker jobb” eller ”mĂ€nniskor lyssnar pĂ„ mig nĂ€r jag talar”.

NÄgra rör sig framÄt, nÄgra stÄr kvar, du stÄr kvar. Vid ett tillfÀlle tar du ett steg, jag minns inte nÀr, men du stirrar inte pÄ mig lÀngre, du ser annorlunda ut Àn innan. Jag gissar tyst att du aldrig varit utlÀndsk kvinna förut, nej jag vet, det Àr inte möjligt att byta skinn, men vi kan vÀl lÄtsas?

NĂ€r nĂ„gra ”kommit i mĂ„l” stannar vi upp och tittar oss omkring och ser vilka som ”kommit lĂ„ngt” och alltsĂ„, enligt oss och vĂ„ra fördomar, Ă€r fyllda av privilegier. Jag ber deltagarna tala om vilka karaktĂ€rer de varit.

NĂ€r du lĂ€ser din text hör jag din röst för första gĂ„ngen. ”Jag Ă€r en utlĂ€ndsk kvinna frĂ„n förorten”. Tro mig, nĂ€r du lĂ€ser de raderna vill jag grĂ„ta, din röst Ă€r inte alls hĂ„rd, kantig eller arg. Den Ă€r mjuk, nĂ€stintill svag. Det du utstrĂ„lar nu, dina uppkavlade Ă€rmar, dina höga stövlar, din vĂ€lrakade hjĂ€ssa och dina ögon. Dina ögon tittar pĂ„ mig med nĂ„got nytt. Vad har hĂ€nt i dig? Jag undrar. VĂ„ra ögon möts och du borrar inte igenom mig lĂ€ngre, du ser pĂ„ mig. Jag ser tillbaka. Vi kommer överens hĂ€r och nu om nĂ„got jag inte vet. Men vi samsas med blickarna.

Du, jag tror inte den hÀr dagen förÀndrade ditt liv i stora drag, tror inte dina vÀrderingar förÀndrats radikalt. Men, kanske var det sÄ att vi sprÀngde ny luft i din lunga och öppnade nya valv i ditt sinne? Kanske förÀndras nÄgot litet efter detta? Det du gjorde var att du bytte liv i ett par minuter, och jag undrar fortfarande, liknade det ditt?

Publicerad den 4 juni, 2013 av Johanna Lundin
2 kommentarer
© 2017 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten