Författararkiv Frederick Lidman, Author at Jämställdhetsexperten

Män borde kramas oftare

Sitter med en vän och tar en öl på en av de sportbarer som finns i Stockholm. Någon allsvensk match går på en av skärmarna. Ett gäng killar sitter och tittar på matchen med stort intresse och stor inlevelse. Det som vi slås av är hur hård tonen är i deras kommentarer kring matchen. De negativa omdömena som riktas mot motståndarlaget och domaren är nästan hela tiden homofoba eller sexistiska; ”bögjävel”, ”jävla fitta” och så vidare.

Några dagar senare på mitt andra jobb är det några killar som pratar om en match de sett. Liknande uttryck som de jag hörde på sportbaren florerar även i detta samtal. Jag ifrågasätter deras kommentarer och undrar om de måste uttrycka sin ilska genom att använda sig av ett homofobt och sexistiskt språk. Jag får svaret som jag ofta får när jag ifrågasätter andra män: jag är inte en riktig karl. Hade jag varit det hade jag inte undrat så konstiga saker. Det är inte hat de uttrycker men det är ett starkt ogillande.

När manliga sammanhang blir ifrågasatta så bemöts det ofta med hat och ilska, något som artikeln ”Macho frizoner under attack” beskriver på ett bra sätt. Jag upplever att det som artikelförfattaren Marcus Priftis diskuterar stämmer.

Håller du med om att det ser ut så här? Och i så fall måste det vara så här?

Publicerad den 2 september, 2014 av Frederick Lidman
Inga kommentarer

Jämställd semester eller semester från jämställdhet?

En bekant till mig firar semester på ett hotell i Spanien. Hon delar med sig av sina erfarenheter på Facebook om sina iakttagelser under en veckas tid. Hon berättar om mammor som hämtar mat, ser till att barnen sitter ned och äter. Om mammor som tar hand om barnens tjafs, gnäll och protester.

Papporna glider in efter sin träning, pratar om roligheterna: ”Idag ska vi bada, vi ska ha roligt!” Papporna förser sig själva med det de vill ha, ser till att de egna behoven är tillfredsställda först. Min bekant har inte en enda gång sett dessa fäder ta initiativet till att hämta mat till barnen, torka kladdiga barn eller se till att barnen äter. Sedan är papporna lekfarbröder med sina barn tills det inte är roligt längre; ”Nu får du vara med mamma. Pappa ska vila.”

Ungefär samtidigt sitter jag på tunnelbanan på väg till T-Centralen i Stockholm. En bit ifrån sitter det tre kvinnor, med sammanlagt fem barn omkring sig på sätena. Ett barn vill ha en tofs, en mamma fixar. Ett annat barn är uttråkat; ”Inte långt kvar nu” tröstar en annan mamma. En mamma ser till att det smörjs på lite extra solskydd. ”Åh, jag glömde…” börjar ett barn. Hennes mamma lyfter upp något ur sin handväska; ”Såg den och tog med den.” ”Åh, tack!”

När vi är framme vid T-centralen reser sig tre män som suttit och pratat med varandra hela resan: ”Kom igen nu brudar, nu ska vi av!”

Ingenting under den cirka 20 minuter långa resan har avslöjat att de här männen och kvinnorna med barn hör ihop, att de är tre familjer på väg in till city tillsammans. Jag förvånas över att det fortfarande kan se ut så här en sommardag i Stockholm år 2014!

Varför ser uppdelningen ut så? Vad är er upplevelse av semester och resor med familjen?

PS.

Det finns en underhållande bok i ämnet om familjens projektledare.

Sydsvenskan om jämställdhet i familjen.

Publicerad den 31 juli, 2014 av Frederick Lidman
2 kommentarer

På tal om normkritiska barnböcker…

Vi pratade om författare och böcker i allmänhet. Det var ett samtal som spände från Jane Austen, Jules Verne och Oscar Wilde till Joyce Carol Oates, Astrid Lindgren och Dan Brown(!). Ja, den sistnämnde skulle jag kunna ägna en eftermiddag åt att diskutera, men det är inte därför vi är här. Det var när vi kom in på Astrid Lindgren som en av deltagarna sa:

”Varför kan inte böcker och sagor för barn handla om vanliga familjer, handla om föräldrar som kämpar tillsammans och som klarar av det? Nuförtiden är det bara böcker om skilsmässobarn, bonusbarn och bonusföräldrar.”

Ja, varför är det så? Eller, är det så? Jag upplever att det har varit ett uppsving för normkritiska barnböcker de senaste åren. Kanske det beror på mitt intresse för just normkritik att jag uppmärksammar just dessa böcker? Kanske får de ett extra bra medialt genomslag just därför att de är normkritiska? Jag tycker det viktigaste är att de finns!

Varje dag i tidningar, på tv, på allmänna transportmedel matas vi med bilden av kärnfamiljen bestående av två heterosexuella föräldrar med två, ibland tre, barn. Det blir normen som vi ska förhålla oss till. De som lever i denna typ av familj reflekterar inte över det därför att det stämmer överens med den egna självbilden.

Resten, oavsett typ av familjebildning, känner inte igen sig i detta. Då tycker jag att det är bra att det finns böcker för barn i alla åldrar som visar på att det finns många typer av familjekonstellationer och att det inte är något konstigt med det.

Det är ju det som är det finurliga med normkritik, att man genom att visa på normer och värderingar som gör att man uppfattas som en avvikare, kan synliggöra maktstrukturer och visa på konsekvenser av denna obalans. För genom att skriva om ensamstående föräldrar, familjer med två mammor, två pappor eller regnbågsfamiljer kan man visa på en mångfacetterad värld och att det finns alla möjliga familjekonstellationer och att ingen är bättre eller sämre än den andra.

Om vi jämför med sexualitet så behöver vi som är heterosexuella aldrig komma ut med vår sexualitet. Och om vi då säger att vi tolererar andra sexualiteter så osynliggör vi varför de gång på gång måste berätta om sin läggning, varför deras rättigheter inte tillgodoses per automatik.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att olika perspektiv berikar. Och det är det som normkritik ytterst handlar om för mig. Våra olikheter berikar oss, det är likriktningen som gör oss fattigare.

 

RFSL har ett par dokument som de har publicerat med bra ingångar på normkritisk litteratur. Du hittar de här och här.

Publicerad den 20 juli, 2014 av Frederick Lidman
1 kommentar

Det är dags att FATTA MAN

Igår, den 23:e juni, så lanserades FATTA MAN; ett initiativ från Crossing Boarders , Femtastic  och Män för Jämställdhet .

”Män och pojkar behövs i kampen mot manlighetsnormer som tillåter sexualiserat våld” står det i pressmeddelandet.

Jag tycker det här är en bra och viktig kampanj. Viktig därför att det idag, som jag upplever det, råder en väldig ojämställdhet i bedömningen av sexualbrott inom rättsväsendet.

I första hand så handlar det om det sexualiserade våldet. En typ av våld som i förlängningen skapar otrygghet och ojämställdhet i både det privata såväl som det offentliga rummet. Det finns våld i fler typer av relationer än just man-kvinna-relationer. Men statistiken visar på en förkrossande representation av män som misstänkta våldsutövare och kvinnor som brottsoffer.

Män för jämställdhets vision är ”ett jämställt samhälle utan våld.” FATTA MAN är, som jag ser det, ett steg på vägen mot ett mer jämställt samhälle.

En annan bit av detta är våldet; våldet som sker mellan män. Andrev Waldes gästskrev krönikan ”Tänk om vi inte ser skogen för alla män?” på politism.se om supporterbråket i Helsingborg som ledde till en 43-årig mans död. En tänkvärd text om mannen som norm i vårt samhälle.

Vad tycker du om FATTA MAN?

Publicerad den 24 juni, 2014 av Frederick Lidman
Inga kommentarer

Olika perspektiv berikar

Att jobba med Add Gender har sina sidor. Tänk dig att du arbetar med människor som är intelligenta, kunniga, professionella, har underbara personligheter och brinner för sin sak. Ord som ”dream-team” dyker upp, eller hur? Att finnas i en sådan miljö har helt klart sina fördelar. Det är oerhört inspirerande att vistas i denna kreativa miljö och diskussionerna är utmanande, roliga och många gånger medvetandegörande. Våra olika kompetenser berikar verkligen oss. Men jag tenderar ibland att glömma bort att alla miljöer jag vistas inte innebos av individer som har samma syn på samhället som jag.

 

I ett sammanhang så träffar jag en bekant som säger till mig:

”Jag tycker att det är jobbigt att låta mina barn växa upp här i Sverige.”

”Jaha, varför då?” undrar jag.

”Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och se homosexuella vara helt öppna med sin läggning.”

”…”

Jag har blivit så överrumplad av svaret att jag inte hinner gardera mig. Jag känner att det är försent; mitt ansiktsuttryck har avslöjat mig.

”Du blev besviken på mig nu, eller hur?”

”Förvånad är snarare ordet.” säger jag och inser att min lögn inte har varit helt övertygande.

Onödigt att säga kanske, men resten av vårt samtal – som definitivt inte kan kallas långt – blir stelt och obekvämt. Vi skiljs åt och pratar inte så mycket mer med varandra. I efterhand så kan jag bli besviken på mig själv; här fanns ett gyllene tillfälle att prata mer om varför min bekant tyckte som hen gjorde. Förstå lite mer på djupet och samtidigt berätta varför jag inte tycker som hen. Sådana händelser läggs dock i min erfarenhetsbank och gör mig mentalt mer förberedd för liknande situationer.

 

En sådan, liknande situation hamnar jag i lite senare när jag sitter och äter lunch med en annan bekant. Min bekant lutar sig fram mot mig och viskar:

”Du ser hon som går där.”

Försiktigt sneglar jag åt det håll mitt lunchsällskap nickar diskret.

”Det är inte en ’hon’ det är en ’han’!”

”OK.”

”Jag tycker det är sjukt! Vad är det som gör att man vill leva så där? Homosexualitet är också sjukt! Men det får man väl inte säga i det här landet längre. Det råder ingen åsiktsfrihet här längre, faktiskt!”

”Man får tycka vad man vill i det här landet, däremot kan man inte uttrycka alla åsikter hur som helst.”

”Borde väl ha förstått att jag inte skulle ha sagt det där till dig.”

”Tvärtom, för nu kan jag ju bemöta dina åsikter!”

Här följer en lång och mycket givande diskussion där vi kommer lite närmare varandra, men inte så mycket. Jag förstår inte hur hen kan tycka att det är sjukt att vara homosexuell och hen kan inte förstå vad jag tycker är så naturligt med densamma.

Ett litet genombrott kommer dock när vi kommer in på Pride-festivalen.

”Ok ok. Säg att jag nu accepterar homosexualitet. Men varför måste jag då också acceptera Pride? Måste de manifestera sin sexualitet? Det är ju inte så att jag manifesterar min heterosexualitet!”

”Det behöver du inte göra. Den manifesteras ändå 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.”

”Hur då?”

”Det är kärnfamiljer med heteropar i nästan alla annonser för resor och semestrar. I de annonser för förlovningsringar jag har sett är det bara heteropar. I TV, media, på film så är normen det heterosexuella paret.”

”Ja, men det är ju det naturliga!”

”Men homosexuella har inte valt sin läggning! När valde du att bli heterosexuell?”

”Men det har jag aldrig valt…”

Hen tystnar. Jag upplever ett ögonblick att det pågår något därinne. Jag sitter tyst och låter min bekant tänka. Efter en stund säger hen:

”Hm, jag är inte beredd att säga att du har rätt, för det tycker jag inte. Men du har gett mig något att fundera på.”

Ett litet steg för henom, men ett gigantiskt för mig.

 

Våra egna åsikter är de svåraste att ändra och våra egna fördomar är de svåraste att övervinna. Det är bara du själv som kan göra det, men vi kan hjälpa dig en bra bit på vägen genom att förse dig med verktyg och nya perspektiv.

Publicerad den 22 maj, 2014 av Frederick Lidman
2 kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten