Herstory*
Vet du vem Amelia Earhart var? Ja, antagligen känner du till henne. Hon blev världskänd när hon flög över Atlanten 1928 som första kvinna. Myter och
historier om henne har du kanske också hört, eftersom hon försvann spårlöst när hon 1937 skulle flyga jorden runt.
Harriet Quimby, känner du igen hennes namn? Nej, det är mindre troligt att du gör. Emilia Earhart beundrade henne mycket. Quimby var nog orsaken
till att Earhart började flyga själv. Harriet var nämligen den första kvinna som tog flygcertifikat i USA. Hon var dessutom den första kvinna som flög över engelska kanalen. Detta gjorde hon den 16 april 1912. Timingen kunde inte ha varit sämre, för händelsen försvann helt i den stormflod av nyheter
som handlade om en passagerarbåt modell större, som föregående dygn hade åkt på ett isberg och sjunkit.
Amelia Earhart valdes in i National Aviation Hall of Fame 1968, 31 år efter sitt försvinnande, medan Harriet Quimby fick vänta ända till 2004, 92 år efter sin bragd, med att bli invald i samma nobla skara flygare.
På tal om flygare så kan det vara värt att nämna Jacquelin Cochran som vid sin ”…död innehade […] fler höjdrekord, hastighetsrekord och längdrekord än någon annan manlig eller kvinnlig pilot i flygets historia.”
En bekant till mig sa: ”Det är enklare för en kvinna att slå igenom i historiens brus just på grund av att de är kvinnor.” Med exemplen ovan tycker jag att det inte verkar så…
*Herstory är en ordlek med det engelska ordet history och syftar till att lyfta kvinnor och kvinnors perspektiv på historiska händelser. Läs mer här.
Med handväskan som maktsymbol
Margaret Thatcher är död.
Jaha, ska även Jämställdhetsexperten skriva om henne nu också? Och ja, det ska vi. Vi kan diskutera hennes politik i all oändlighet och kommer antagligen inte att komma fram till något annat än att vi tycker olika om henne och hennes gärning. Där många tycker att hon räddade Storbritannien, tycker lika många att hon fördärvade för det stora flertalet och förbättrade för en redan privilegierad grupp i samhället.
Vad vi dock aldrig kommer att vara oense om är att hon var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. ”Kvinnliga?” muttrar en del. Och redan där slår det till. Vad är en kvinna? Ja, inte en sån som Margaret Thatcher i alla fall, eller?
Häromdagen såg jag ett avsnitt av TV-serien ”Star Trek” från 1967. I det avsnittet träffar Enterprises besättning på en varelse som ser ut som en kvinna. Men hon är bara ute efter makt och får då kapten Kirk att utbrista:
”En kvinna borde ha medkänsla, men jag glömmer att du inte är kvinna.”
En inställning som än idag gäller i stor utsträckning; är du kvinna och inte har någon medkänsla så är du ingen ”riktig” kvinna. Det fick Thatcher höra om och om igen. Politiska satirer om hennes ”kvinnlighet” var det gott om, exempelvis Spitting Image.
I vilket fall så har hennes död genererat många artiklar, bloggar, tv-inslag, radioprogram med mera. De verkar delas in i två grupper: de som var för henne och de som var emot henne. De som var för henne uppmanar att man ska visa hennes familj hänsyn i deras stund av sorg. Medan de av motsatt åsikt inte kan låta bli att glädjas över hennes bortgång och uttrycka sitt ogillande av henne i starka ordalag.
Man ska inte tala illa om de döda, brukar det heta. I The Guardian finns en mycket bra artikel som i mina ögon nyanserar och jämför med en annan ledares nyliga bortgång och vad som gällde då.
Förra året skrev Andres Lokko en krönika om Thatcher med anledning av filmen Järnladyn. Avslutningen i den krönikan tycker jag sammanfattar mycket, och då inte bara om Thatcher:
”…Thatcher alldeles ensam får symbolisera något, som alla de män som samtidigt befolkade den herrklubb som Westminster var – och fortfarande är – tilläts borsta av sig och gå vidare.”
Vi kan ha olika åsikter om hennes politik eller det som den har fört med sig men det är svårt att inte se att hon har dömts hårdare än vad motsvarande manliga politiker någonsin har gjorts och det gillar jag inte.
Bättre hälsa på jämställt jobb
Det kommer väl inte direkt som någon överraskning för oss som jobbar som jämställdhetskonsulter, att det råder bättre hälsa på jämställda arbetsplatser, men det är alltid välkommet med forskning som visar på sambandet också! Ojämställda arbetsplatser är alltså en hälsofara!
Sedan kan jag bara beklaga att sådana omvälvande nyheter placeras så anonymt i Svenska Dagbladet.
Har du nu inte papperstidningen så bjuder vi här på en länk till samma nyhet på SvD.se.
Vill du nu inte bara främja jämställdhetsarbetet på din arbetsplats utan samtidigt slå ett slag för arbetsmiljön, föreslår jag att du tar kontakt med oss på Add Gender. Vi kan erbjuda ett hälsofrämjande jämställdhetspaket till dig, ditt företag och dina medarbetare som gör att ni alla kommer att må betydligt bättre!
Är uppdelningen ”manligt” och ”kvinnligt” viktig?
När kan det här vara sagt? Om jag sa att det var uttalat under 1960-talet så kanske du inte skulle bli förvånad. Men faktum är att jag hörde detta uttalat på en konferens i förra veckan. Bara för tydlighetens skull: citaten är alltså uttalade i år, 2012. Nej, de är inte helt representativa för det som sades på konferensen.
Det var på heldagskonferensen ”The Female Effect” den 14 november som jag serverades dessa uttalanden. Här bjöds vi på en provkarta av kvinnosyn; allt från ”könsrollstänkande” till något slags ”särartstänkande”. Några av de lysande undantagen var bland andra Rebecca Lucander, VD på AllBright, och Sandrine Devillard, Director McKinsey & C:o, Paris.
Lucanders och Devillards presentationer visade på snedfördelningen mellan män och kvinnor på ledande positioner såväl i Sverige som på en internationell nivå. Sedan handlade det nästan bara om hur man ska locka kvinnor att spendera pengar. ”Don’t paint it pink!” var det första rådet. Vi fick reda på att kvinnor är mer komplexa än så.
Jag borde inte vara förvånad för i inbjudan står det svart på vitt: ”Kvinnor står för 70 till 80 procent av alla köpbeslut och är världens just nu snabbast växande marknad. Vad baseras deras köpbeslut på och vilka faktorer är avgörande? Behöver du tänka eller göra annorlunda för att öka din marknadsandel?”
Här blir det väldigt tydligt att ”män är norm och kvinnor är en prioriteringsfråga”, som Rebecca Lucander uttryckte det. Skulle någon ens komma på idén att skapa en dag som heter ”The Male Effect”? Nej, därför att det är män vi utgår ifrån och kvinnorna blir det avvikande vi ska ”förstå”.
Några frågor som jag tycker hade varit intressantare att diskutera är: Är uppdelningen ”manligt” och ”kvinnligt” viktig? Varför är den viktig? För vem är den viktig?
Jag tycker att det är viktigt med jämställdhet; jag tycker att vi alla ska ha lika förutsättningar att bli och vara de människor vi vill vara. ”Människor” skriver jag. Idag blir vi allt mer och mer reducerade från att vara människor till att vara segment i marknadsanalyser. Jag vill ha riktig frigörelse för både individen och människan.
Av tio medverkande var tre män, det vill säga 30 % män. I publiken var vi inte ens 15 %. Jag hade önskat att av det hade varit fler män i publiken men också att det hade varit fler män bland de medverkande. Och då menar jag män som kan, vill och vågar ifrågasätta den rådande normbildningen av män. På konferensen var det bara nämnda representanter från AllBright och McKinsey som hade ett konstruktivt perspektiv och båda var kvinnor.
Jag är övertygad om att nå jämställdhet är en utmaning för båda könen att arbeta med. Det handlar om att lägga till, inte dra ifrån eller begränsa, för det är först då vi kan bli jämställda och fria i ordens verkliga betydelse.
Uppfinn inte hjulet igen
Det var bara en tidsfråga innan svensk maskulinitetsforskning skulle ge sig till känna med anledning av regeringens tillsättning av en jämställdhetsutredning med fokus på män. I en debattartikel på SvD:s hemsida talar de om för PM Nilsson att de existerar och har gjort så under lång tid. Och direkt positionerar de sig i dagens debatter om män och jämställdhet:
En av de utmaningar vi maskulinitetsforskare återkommer till är hur vi kan förstå enskilda mäns erfarenheter av maktlöshet samtidigt som vi behåller fokus på de samhälleliga strukturer där män som grupp privilegieras på bekostnad av kvinnor. På samma sätt som kvinnor inte ensidigt kan förstås som offer och maktlösa kan inte heller män förstås som enbart offer.
I mitt tidigare inlägg, som handlade om den nya jämställdhetsutredningen, undrade jag om upplevelsen att det nu är männen som är diskriminerade, egentligen hänförde sig till att det manliga utrymmet inte längre är så stort som man är van vid. I debattartikeln får vi ett svar på om den svenske mannen av idag är diskriminerad.
På senare tid har röster höjts i samhällsdebatten som menar att den svenska jämställdhetspolitiken osynliggjort och i vissa fall till och med missgynnat män. Inom den existerande forskningen finns dock inget som tyder på detta.
Det är definitivt spännande tider vi lever i!
