Författararkiv Emil Akero, Author at Jämställdhetsexperten

Jag finns inte i spel

Förra veckan var det världsdagen för datorspel. Jag tänkte därför nu diskutera lite om HBTQ-personer i datorspel.

Richard Dyer skriver i sin bok The Culture of Queers ”Works of art expresses, define and mould experience and ideas, and in the progress makes them visible and available. They thus enable people to recognize experience as shared and to confront definitions of that experience. This represents the starting point for a forging of identity grounded in where people are situated in society, in whatever strata. This sense of social identity, of belonging to a group, in a prerequisite for any political activity proper, even when the identity is not recognized as political. This role for culture has perhaps a special relevance for gay people, because we are ‘hidden’ and ‘invisible’. For many of us, reading about, say, David and Jonathan, or seeing The killing of Sister George, is one of the few ways to identifying other homosexuality inclined persons. Without that moment of identification, no other political practice is possible.” Boken är tolv år gammal, skriven 2002, men trots sin datering är den fortfarande sylvass i sin analys. Vi behöver kunna spegla oss själva i kulturen för att kunna förstå vilka vi är och att inte känna att vi är ensamma I världen. Det gäller oavsett vilken grupp du tillhör men blir tydligare när din grupptillhörighet inte grundar sig på yttre attribut utan på ett begär och en praktik. Och den marginaliserade grupp som transpersoner utgör, där kroppen är det som genomgår en förändring, är inte en grupp som är bortskämda med rättvisande kulturella gestaltningar.

Vikten av att kunna spegla sig är särskilt viktig skulle jag säga vad det gäller populärkulturen, och ett sådant exempel är datorspel och den allt mer framväxande e-sporten. I datorspel är du på olika sätt med och påverkar och bygger historien utifrån givna mekanismer, med mer eller mindre frihet i att bygga upp din egen värld. Denna värld kan vara allt från utopi till dystopi och allt däremellan, gemensamt är hur fantasin är det som lägger en grundbult, du kan få leva ut sådant du inte kan eller vågar i verkligheten. Men möjligheten till detta är i många fall begränsad, och möjligheten till självreflektion och spegling ännu svårare när det du möts av är stereotyper och bagatelliserade alibin som en stor grupp inom spelkulturen dessutom hånar och använder nedsättande jargong kring både figurer och spelare.

I rapporten Jag finns inte i spel som RFSL Ungdom (ungdomförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) och Sverok (ett av Sveriges största ungdomsförbund, samlar den svenska spelhobbyn) publicerade tidigare i år pekar på just detta. En stor del av respondenterna där svarar att de inte kan identifiera sig med karaktärerna som spelutvecklarna har gett dem utan att de behöver ta till olika strategier för att skapa queera läsningar. Queera läsningar är inte bara vanligt inom queerteori utan även inom hbtq-kulturen. Det är i de queera läsningar som en del av fan-fiction kulturen tagit sin utgångspunkt. I fanfiction skriver du berättelser där du utgår från fiktiva figurer i en kulturell skapelse.  Här tar helt enkelt fansen utgångspunkt i små glimtar av homoerotik och bygger utifrån sin fantasi sina texter kring detta. de queera läsningarna är dock viktigt att förstå som mer än önsketänkande, det är en strategi för att hitta något att identifiera sig med. Om det är något som endast antyds, om en har tur, får en helt enkelt ta tag i det med egna händer. I spelvärlden finns dock modifikationer och fusk som kan laddas ner och förändra spelet med, för att nå en lite mer balanserad värld utifrån sina behov.

Datorspelandet är en inte bara en verklighetsflykt utan också en möjlighet att skapa en trygg miljö där gränser som finns i den verkliga världen kan överträdas och du som individ kan leva ut känslor du inte vågar annars, eller pröva en identitet som är könsöverskridande eller en som du inte har utanför spelet. När spel som Battlefield 3 använder begrepp som kuksugare (cocksucker) eller referenser till att vara den mottagande partern vid analsex (”I’m getting fucked up the ass over here!”) vid en i spelet prekär och utsatt situation, underförstått att det är något negativt, blir den trygga miljön inte lika säker längre. När spelare som spelar via nätet i grupp konstellationer använder ett homo- och transfobiskt språkbruk blir det tydligt vad som premieras. Det är den vita, heterosexuella, mannen som är spelets målgrupp och alias, det är han som är standardfiguren och i de fall det finns att välja på man eller kvinna att spela, är det mannen som syns på omslaget och i reklamen. Oftast är han dessutom mer lämpligt klädd för att slås.

I samband med lanseringen av Dragon age: Inquisition har en rätt udda diskussion uppstått mellan spelets fans. Den tredje delen i Dragon Age serien, har lanserat två helt homosexuella spelbara karaktärer. Detta i kombination med bisexuella alternativ, gör att de samkönade alternativen är fler än de olikkönade, vilket har fått ett antal av fansen (heterosexuella män företrädesvis) att fullständigt tappa konceptet och argumentera att detta är orättvist. Eftersom de är flest ska de tydligen ha flest alternativ. Ett kanske något magstarkt argument i en spelvärld där de samkönade kärleksrelationerna är en bristvara. Detta alltså i spel som i första hand handlar om att bekämpa ondskan, där möjligheten till relationer är en valbar del i spelets mekanik. Bioware, företaget bakom Dragon Age, har en historia av att ha samkönade relationer och bisexuella karaktärer med i sina spel. Tidigare har de haft samkönade romanser bland annat i den senaste delen av serien Mass Effect, Dragon Age och Jade Empire. Dessa, framförallt i Mass Effect, har i de flesta fall varit bifigurer, i ordets dubbla betydelse. Bioware har öppet sagt att om de får möjlighet att lägga in samkönade relationer som fungerar i historien kommer de att göra det, eftersom det är just en sådan brist.

Det är ändå lite lustigt, i en värld där det finns drakar och magi som Dragon Age eller med robotar och rymdvarelser som i Mass Effect, ja egentligen där i princip vad som helst kan hända eftersom det är en form av fantasy och science fiction, borde inte en samkönad kärlekshistoria vara något som upprör någon. Om vi ska prata fantasy så förekommer det samkönade relationer till och med i Game of Thrones, där det även finns både drakar, prostituerade och korpar med tre ögon. Vi kan istället vara upprörda över att den transperson som syns i spelet Dragon Age II (och hittills den enda transperson som synts i spelserien) är en prostituerad alv. Så att hävda att du endast speglar verkligheten är kanske ett argument som fungerar om du gör just ett spel som ska spegla sin samtid. Men kultur har en normerande effekt som vi behöver ta med oss, kulturen är inte bara ett sätt för oss spegla oss själva, det är också något som skapar vår verklighet. Normer, förväntningar och osynliga regler uppstår inte av sig självt, de är skapad i relation och kommunikation mellan människor. Alltså är de föränderliga och här kan kulturen påverka. När datorspelsskapare öppet deklarerar att deras mål är att göra relationer som är som vilken som helst, som bara råkar vara samkönade och som får sluta lyckligt visar de att datorspels-studior kan jobba för en mer inkluderande värld med rätt små medel om de bara vill. Men det är väl där problemet ligger, att den köpstarka heterosexuella mansgruppen är för viktig. Resultatet blir en kultur som låser normer och positioner där de är, istället för att försöka rucka på dem och utmana sina konsumenters tankesätt och föreställningar ens i det lilla. Eller som Dusty Everman, designer på Bioware som medverkat i produktionen av Mass Effect 3 säger ” I believe that by the 22nd century, declaring your gender preference will be about as profound as saying, “I like blondes.” It will just be an accepted part of who we are. So I tried to write a meaningful human relationship that just happens to be between two men.”

I Jag finns inte i spel nämns just Bioware och The sims som positiva exempel, ett av några få. Datorspel kan, som The sims, skapa verktygen för att spelaren kan skapa en värld som den skulle kunna vara. Men oftast fastnar skaparna i att vilja återskapa en bild av den värld som omger dem och majoriteten av spelarna, eller om man ska vara cynisk, en värld som är mer som de vill att den ska vara – sexistisk och transfob där kvinnor är horor, homosexuella inte är riktiga män och transpersoner något att skratta åt. Det är synd att det är en bestämd form av värld som återskapas gång på gång, en värld som utesluter så många och skapar tydliga bilder av vem som är välkommen eller inte.

Publicerad den 16 september, 2015 av Emil Akero
1 kommentar

De vänsterhäntas dag

”Åh är du vänsterhänt? Det måste ha varit jobbigt när du gick i skolan”.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra detta, fler gånger än vad jag kan räkna till i alla fall. Varje gång jag ska skriva under ett papper, skriva på tavlan eller anteckna så kommer frågorna. Det är ju inte så att de är jobbiga. Men det är fascinerande. När jag växte upp på 90-talet så var detta med att vara vänsterhänt ingen större grej. Min pappa fick lära sig skriva med båda händerna, men han var å andra sidan uppvuxen på 1960-talet.

Igår var det Vänsterhäntas dag, en dag som lätt passerar under radarn. Vi vänsterhänta har inga insamlingsgalor, inga band att bära på kavajen eller någon ombudsman. Vi går likt fantomen på gatorna som vanliga män eller kvinnor som bara ibland får framträda med vår hemliga superkraft att skriva med vänsterhand. Annars är det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vänstersaxar eller liknande. Det enda är att jag håller pennan med en galen fattning (anser alla lärare) och täcker över det jag skrivit med handen och min handstil är lika oläslig som en läkares.

Men, det här inlägget handlar inte om min handstil, utan om människors förmåga att peka ut det avvikande. Naturligtvis är det ingen som vill mig illa genom att ställa frågor om hur det är att vara vänsterhänt, antagligen är de bara nyfikna, eller välvilliga. Men problemet är att varje gång vi påpekar att någon är avvikande så skapar vi själva avvikandet. Jag är inte avvikande förrän du påpekar det. Positionen som den avvikande uppstår först när den som inte avviker påpekar den.

Är det då fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag är mer än vänsterhänt. Jag är gift, medelklass, akademiker, glasögonbärare och homosexuell också. Att vara vänsterhänt är inte direkt något jag identifierar mig med, det är inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa områden). Det är sällan folk pekar på mig och säger ”du bär glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av våra karaktärsdrag är helt enkelt bara det.

Vi på Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi människor är mer än en sak, och har vi förståelse för det kan vi komma längre med att arbeta med inkludering i vår närmiljö.

Till sist, du får såklart fråga mig om hur det var att vara vänsterhänt när jag var liten. Det är okej att fråga, men det är också okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vänsterhänt säger väldigt lite om hur det varit för vänsterhänta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lära sig skriva med höger hand. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och ingens erfarenhet är värd mer än någon annans, men när erfarenheterna blir mer än personliga öden och bildar en gemensam berättelse, då uppstår en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vänsterhänta har som tur är upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt äktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag är vänsterhänt, men där är vi inte riktigt än.

Publicerad den 14 augusti, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

HBTQ på museet – Varför då?

För några veckor sedan släpptes två rapporter som var för sig är intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det är dels Riksutställningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnämnda är en studie av representation vad det gäller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det är en hoppfull men samtidigt nedslående bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar på att det förekommer representation, men att den fortfarande är låg. Även om fler serier visar upp samkönad kärlek och könsöverskridande individer, så är serierna som inte gör det fortfarande så pass många att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar på 4%.

Varför är detta nu så viktigt då? Jo, för att kultur är inte ensam produkt som står fritt från samhället. Kultur är en spegling av den verklighet som omger den, men den är också med och skapar verkligheten genom att sätta normer. Kulturen är alltså både normativ (följer normer) och normerande (sätter normer). Kulturen är viktig för att vi ska kunna förstå oss själva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och använda för att förstå vår egen position.

Inom museivärlden pratar man mycket om kulturarv, alltså de kulturella uttryck som lämnas kvar och som används för att förstå historia men även samtiden. Genom att titta på det förflutna ser vi varför världen ser ut som den gör. Men vad är det för historia som berättas? Oftast en inramad historia utifrån heterosexuella män. Det finns mycket historia som aldrig återberättas, eller som tolkas utifrån en viss förståelse där alla förväntas vara heterosexuella. Detta är vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frågor. Sanningen är att det hänger på eldsjälar på museerna, och oftast görs något endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller så finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de här frågorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekräfta den här bilden. Men jag tror också att det handlar om dålig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frågan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

Därför har vi på Add Gender ett museipaket där vi studerar samlingar och utställningar utifrån queera perspektiv och gör en kartläggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det är dags för att HBTQ-personer får sina historier berättade vid fler tillfällen än vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi får ge er redskapen, verktygen och vara er guide på resan mot ett nytt sätt att arbeta. För att framtiden är jämställd.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

Intensiv utveckling behövs – mångfald på museer.

I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren från Get to Work på Gotland och på Riksutställningars konferens Intensivdagarna där vi pratade om mångfald och rekrytering. Karin har summerat vår insats här. Jag skulle istället vilja diskutera anledningen till att vi var där och innehållet i rapporten Museerna och mångfalden. Karin, som är HR-konsult, använde nedanstående citat i sin föreläsning, hämtat från rapporten.

”De interna normerna kommer att återspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy på Queens Museum tar även upp vikten av att samhället kan se sig speglat i organisationen och tillägger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba där. De som finns där kommer nämligen inte känna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för något. Flera internationella museer intygar också att det behövs en ”kritisk massa” av oliktänkande människor för att få till en verklig förändring. En nyrekryterad individ äts snabbt upp av rådande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy är en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mångfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nätverk, språk, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats är att många museer har problem med mångfalden, det är en viss form av historia som återberättas hela tiden och den påverkar även personalsammansättningen.

Under mina år som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förändring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lätt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfälliga utställningar som drar förbi som en vind över rågåkern i juni och andra kosmetiska förändringar som inte får en riktig tyngd att bottna. Det här är en bild som delades med vår uppdragsgivare, Museer för mångfald, och en anledning till våra programpunkter. På den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet är en angelägenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det är som berättas, och vilka historier som framförallt inte berättas. På ett museum med en basutställning finns det rätt ordentligt bra förutsättningar för att få in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, det är en fråga om att granska och använda olika perspektiv i sitt berättande.

Ett exempel på detta är Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept åt och där jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gått vidare och gjort egna koncept som blandt annat används i samband med Linköpings Regnbågsvecka men även mot bokade grupper på konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhållningssätt i sina basutställningar.

Vi på Add Gender har ett Museipaket där vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrån ett mångfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering där vi tittar på samlingar, utställningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus på hur museet kan berätta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns så bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras på museer.

Vi kan inte lösa allt åt dig, men skapa förutsättningarna för ditt arbete. För att framtiden är jämställd.

 

Publicerad den 10 december, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Prida strategiskt med Add Gender

Jag vet inte hur många gånger jag har baxnat inne i Pride Park under Stockholm Pride. Ibland påminner det mer om kommersiell marknad än om ett pridefestivalområde. Men det tar inte slut där, varje år i paraden ses diverse organisationer visa upp sig i paraden, alltid lika glatt skrikande att de tror på mångfald. Men verkligheten är en annan. I en forskningsrapport från 2014 av Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi visade det sig att homosexuella och bisexuella (vilket var vad som studerades, för transpersoner finns inga liknande undersökningar) diskrimineras strukturellt på arbetsmarknaden. Forskarna skickade ut fiktiva undersökningar från två fiktiva personer, en homosexuell och en heterosexuell där personens familjesituation framgick. Den heterosexuella blev oftare kallad till jobb. Liknande undersökningar har tidigare gjorts med svenskklingande namn respektive icke svenskklingande namn. Resultatet visade strukturell rasism. I undersökningen kom det även fram att ju högre mansdominans eller kvinnodominans det finns i ett yrke, desto mer utbredd är diskrimineringen. Det spännande är vilka förklaringar som ges av rekryterande chefer, de anser sig inte ha några fördomar men att deras kunder kan ha det, eller att det kan påverka arbetsgruppen och därför väljer de bort de homosexuella. För deras egen skull.

Företagarna har gjort en rapport om rosa pengar, alltså HBT som konsumtionsgrupp, de har även presenterat en HBT-handbok för sina medlemmar. När detta gjordes var det medlemmar som valde att lämna Företagarna. Men låt oss nu stanna upp och prata om Rosa Pengar, för det som framkommer där är att företag som har ett dåligt rykte också får lägre tilldelning av dessa rosa pengar. Om du diskriminerar HBT-personer i din rekrytering, eller för den delen behandlar dem dåligt som kunder, kommer detta att påverka din tillväxt.

Nu åter till Pride Park och Prideparaden. Det grundläggande problemet är att detta görs utan förhållningssätt, utan tillförsikt och utan planering. Det blir obligatoriskt att visa upp sig, men ingen vet varför eller hur de ska nå ut till målgruppen. Ett företag, en organisation eller en myndighet kan absolut gå i en Prideparad, men det krävs lite mer arbete än så för att det ska bli lyckat. Framförallt krävs det att närvaron utgår från en plan.

Detta är något vi på Add Gender gärna hjälper till med. Vi har ett särskilt Pridepaket som riktar sig till den som planerar sin närvaro vid ett Pridefirande (det finns Pridefiranden över hela Sverige nu för tiden). Vi erbjuder dels grundläggande kunskaper i HBT- och Pridehistoria men framförallt i kommunikation och hjälper er att ta fram en plan för er medverkan med före- under- och efter-planering. Med hjälp av oss kan du närvara på ett sätt som känns relevant och som är en del av ett längre arbete utifrån er värdegrund, för mänskliga rättigheter och allas rätt att känna sig säkra i det offentliga rummet.

Kontakta oss så skickar vi mer information om vårt pridepaket!

Publicerad den 6 november, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten