Arkiv ’gay rights’

Jag finns inte i spel

Förra veckan var det världsdagen för datorspel. Jag tänkte därför nu diskutera lite om HBTQ-personer i datorspel.

Richard Dyer skriver i sin bok The Culture of Queers ”Works of art expresses, define and mould experience and ideas, and in the progress makes them visible and available. They thus enable people to recognize experience as shared and to confront definitions of that experience. This represents the starting point for a forging of identity grounded in where people are situated in society, in whatever strata. This sense of social identity, of belonging to a group, in a prerequisite for any political activity proper, even when the identity is not recognized as political. This role for culture has perhaps a special relevance for gay people, because we are ‘hidden’ and ‘invisible’. For many of us, reading about, say, David and Jonathan, or seeing The killing of Sister George, is one of the few ways to identifying other homosexuality inclined persons. Without that moment of identification, no other political practice is possible.” Boken är tolv år gammal, skriven 2002, men trots sin datering är den fortfarande sylvass i sin analys. Vi behöver kunna spegla oss själva i kulturen för att kunna förstå vilka vi är och att inte känna att vi är ensamma I världen. Det gäller oavsett vilken grupp du tillhör men blir tydligare när din grupptillhörighet inte grundar sig på yttre attribut utan på ett begär och en praktik. Och den marginaliserade grupp som transpersoner utgör, där kroppen är det som genomgår en förändring, är inte en grupp som är bortskämda med rättvisande kulturella gestaltningar.

Vikten av att kunna spegla sig är särskilt viktig skulle jag säga vad det gäller populärkulturen, och ett sådant exempel är datorspel och den allt mer framväxande e-sporten. I datorspel är du på olika sätt med och påverkar och bygger historien utifrån givna mekanismer, med mer eller mindre frihet i att bygga upp din egen värld. Denna värld kan vara allt från utopi till dystopi och allt däremellan, gemensamt är hur fantasin är det som lägger en grundbult, du kan få leva ut sådant du inte kan eller vågar i verkligheten. Men möjligheten till detta är i många fall begränsad, och möjligheten till självreflektion och spegling ännu svårare när det du möts av är stereotyper och bagatelliserade alibin som en stor grupp inom spelkulturen dessutom hånar och använder nedsättande jargong kring både figurer och spelare.

I rapporten Jag finns inte i spel som RFSL Ungdom (ungdomförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) och Sverok (ett av Sveriges största ungdomsförbund, samlar den svenska spelhobbyn) publicerade tidigare i år pekar på just detta. En stor del av respondenterna där svarar att de inte kan identifiera sig med karaktärerna som spelutvecklarna har gett dem utan att de behöver ta till olika strategier för att skapa queera läsningar. Queera läsningar är inte bara vanligt inom queerteori utan även inom hbtq-kulturen. Det är i de queera läsningar som en del av fan-fiction kulturen tagit sin utgångspunkt. I fanfiction skriver du berättelser där du utgår från fiktiva figurer i en kulturell skapelse.  Här tar helt enkelt fansen utgångspunkt i små glimtar av homoerotik och bygger utifrån sin fantasi sina texter kring detta. de queera läsningarna är dock viktigt att förstå som mer än önsketänkande, det är en strategi för att hitta något att identifiera sig med. Om det är något som endast antyds, om en har tur, får en helt enkelt ta tag i det med egna händer. I spelvärlden finns dock modifikationer och fusk som kan laddas ner och förändra spelet med, för att nå en lite mer balanserad värld utifrån sina behov.

Datorspelandet är en inte bara en verklighetsflykt utan också en möjlighet att skapa en trygg miljö där gränser som finns i den verkliga världen kan överträdas och du som individ kan leva ut känslor du inte vågar annars, eller pröva en identitet som är könsöverskridande eller en som du inte har utanför spelet. När spel som Battlefield 3 använder begrepp som kuksugare (cocksucker) eller referenser till att vara den mottagande partern vid analsex (”I’m getting fucked up the ass over here!”) vid en i spelet prekär och utsatt situation, underförstått att det är något negativt, blir den trygga miljön inte lika säker längre. När spelare som spelar via nätet i grupp konstellationer använder ett homo- och transfobiskt språkbruk blir det tydligt vad som premieras. Det är den vita, heterosexuella, mannen som är spelets målgrupp och alias, det är han som är standardfiguren och i de fall det finns att välja på man eller kvinna att spela, är det mannen som syns på omslaget och i reklamen. Oftast är han dessutom mer lämpligt klädd för att slås.

I samband med lanseringen av Dragon age: Inquisition har en rätt udda diskussion uppstått mellan spelets fans. Den tredje delen i Dragon Age serien, har lanserat två helt homosexuella spelbara karaktärer. Detta i kombination med bisexuella alternativ, gör att de samkönade alternativen är fler än de olikkönade, vilket har fått ett antal av fansen (heterosexuella män företrädesvis) att fullständigt tappa konceptet och argumentera att detta är orättvist. Eftersom de är flest ska de tydligen ha flest alternativ. Ett kanske något magstarkt argument i en spelvärld där de samkönade kärleksrelationerna är en bristvara. Detta alltså i spel som i första hand handlar om att bekämpa ondskan, där möjligheten till relationer är en valbar del i spelets mekanik. Bioware, företaget bakom Dragon Age, har en historia av att ha samkönade relationer och bisexuella karaktärer med i sina spel. Tidigare har de haft samkönade romanser bland annat i den senaste delen av serien Mass Effect, Dragon Age och Jade Empire. Dessa, framförallt i Mass Effect, har i de flesta fall varit bifigurer, i ordets dubbla betydelse. Bioware har öppet sagt att om de får möjlighet att lägga in samkönade relationer som fungerar i historien kommer de att göra det, eftersom det är just en sådan brist.

Det är ändå lite lustigt, i en värld där det finns drakar och magi som Dragon Age eller med robotar och rymdvarelser som i Mass Effect, ja egentligen där i princip vad som helst kan hända eftersom det är en form av fantasy och science fiction, borde inte en samkönad kärlekshistoria vara något som upprör någon. Om vi ska prata fantasy så förekommer det samkönade relationer till och med i Game of Thrones, där det även finns både drakar, prostituerade och korpar med tre ögon. Vi kan istället vara upprörda över att den transperson som syns i spelet Dragon Age II (och hittills den enda transperson som synts i spelserien) är en prostituerad alv. Så att hävda att du endast speglar verkligheten är kanske ett argument som fungerar om du gör just ett spel som ska spegla sin samtid. Men kultur har en normerande effekt som vi behöver ta med oss, kulturen är inte bara ett sätt för oss spegla oss själva, det är också något som skapar vår verklighet. Normer, förväntningar och osynliga regler uppstår inte av sig självt, de är skapad i relation och kommunikation mellan människor. Alltså är de föränderliga och här kan kulturen påverka. När datorspelsskapare öppet deklarerar att deras mål är att göra relationer som är som vilken som helst, som bara råkar vara samkönade och som får sluta lyckligt visar de att datorspels-studior kan jobba för en mer inkluderande värld med rätt små medel om de bara vill. Men det är väl där problemet ligger, att den köpstarka heterosexuella mansgruppen är för viktig. Resultatet blir en kultur som låser normer och positioner där de är, istället för att försöka rucka på dem och utmana sina konsumenters tankesätt och föreställningar ens i det lilla. Eller som Dusty Everman, designer på Bioware som medverkat i produktionen av Mass Effect 3 säger ” I believe that by the 22nd century, declaring your gender preference will be about as profound as saying, “I like blondes.” It will just be an accepted part of who we are. So I tried to write a meaningful human relationship that just happens to be between two men.”

I Jag finns inte i spel nämns just Bioware och The sims som positiva exempel, ett av några få. Datorspel kan, som The sims, skapa verktygen för att spelaren kan skapa en värld som den skulle kunna vara. Men oftast fastnar skaparna i att vilja återskapa en bild av den värld som omger dem och majoriteten av spelarna, eller om man ska vara cynisk, en värld som är mer som de vill att den ska vara – sexistisk och transfob där kvinnor är horor, homosexuella inte är riktiga män och transpersoner något att skratta åt. Det är synd att det är en bestämd form av värld som återskapas gång på gång, en värld som utesluter så många och skapar tydliga bilder av vem som är välkommen eller inte.

Publicerad den 16 september, 2015 av Emil Akero
1 kommentar

HBTQ på museet – Varför då?

För några veckor sedan släpptes två rapporter som var för sig är intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det är dels Riksutställningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnämnda är en studie av representation vad det gäller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det är en hoppfull men samtidigt nedslående bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar på att det förekommer representation, men att den fortfarande är låg. Även om fler serier visar upp samkönad kärlek och könsöverskridande individer, så är serierna som inte gör det fortfarande så pass många att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar på 4%.

Varför är detta nu så viktigt då? Jo, för att kultur är inte ensam produkt som står fritt från samhället. Kultur är en spegling av den verklighet som omger den, men den är också med och skapar verkligheten genom att sätta normer. Kulturen är alltså både normativ (följer normer) och normerande (sätter normer). Kulturen är viktig för att vi ska kunna förstå oss själva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och använda för att förstå vår egen position.

Inom museivärlden pratar man mycket om kulturarv, alltså de kulturella uttryck som lämnas kvar och som används för att förstå historia men även samtiden. Genom att titta på det förflutna ser vi varför världen ser ut som den gör. Men vad är det för historia som berättas? Oftast en inramad historia utifrån heterosexuella män. Det finns mycket historia som aldrig återberättas, eller som tolkas utifrån en viss förståelse där alla förväntas vara heterosexuella. Detta är vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frågor. Sanningen är att det hänger på eldsjälar på museerna, och oftast görs något endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller så finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de här frågorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekräfta den här bilden. Men jag tror också att det handlar om dålig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frågan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

Därför har vi på Add Gender ett museipaket där vi studerar samlingar och utställningar utifrån queera perspektiv och gör en kartläggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det är dags för att HBTQ-personer får sina historier berättade vid fler tillfällen än vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi får ge er redskapen, verktygen och vara er guide på resan mot ett nytt sätt att arbeta. För att framtiden är jämställd.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

Prida strategiskt med Add Gender

Jag vet inte hur många gånger jag har baxnat inne i Pride Park under Stockholm Pride. Ibland påminner det mer om kommersiell marknad än om ett pridefestivalområde. Men det tar inte slut där, varje år i paraden ses diverse organisationer visa upp sig i paraden, alltid lika glatt skrikande att de tror på mångfald. Men verkligheten är en annan. I en forskningsrapport från 2014 av Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi visade det sig att homosexuella och bisexuella (vilket var vad som studerades, för transpersoner finns inga liknande undersökningar) diskrimineras strukturellt på arbetsmarknaden. Forskarna skickade ut fiktiva undersökningar från två fiktiva personer, en homosexuell och en heterosexuell där personens familjesituation framgick. Den heterosexuella blev oftare kallad till jobb. Liknande undersökningar har tidigare gjorts med svenskklingande namn respektive icke svenskklingande namn. Resultatet visade strukturell rasism. I undersökningen kom det även fram att ju högre mansdominans eller kvinnodominans det finns i ett yrke, desto mer utbredd är diskrimineringen. Det spännande är vilka förklaringar som ges av rekryterande chefer, de anser sig inte ha några fördomar men att deras kunder kan ha det, eller att det kan påverka arbetsgruppen och därför väljer de bort de homosexuella. För deras egen skull.

Företagarna har gjort en rapport om rosa pengar, alltså HBT som konsumtionsgrupp, de har även presenterat en HBT-handbok för sina medlemmar. När detta gjordes var det medlemmar som valde att lämna Företagarna. Men låt oss nu stanna upp och prata om Rosa Pengar, för det som framkommer där är att företag som har ett dåligt rykte också får lägre tilldelning av dessa rosa pengar. Om du diskriminerar HBT-personer i din rekrytering, eller för den delen behandlar dem dåligt som kunder, kommer detta att påverka din tillväxt.

Nu åter till Pride Park och Prideparaden. Det grundläggande problemet är att detta görs utan förhållningssätt, utan tillförsikt och utan planering. Det blir obligatoriskt att visa upp sig, men ingen vet varför eller hur de ska nå ut till målgruppen. Ett företag, en organisation eller en myndighet kan absolut gå i en Prideparad, men det krävs lite mer arbete än så för att det ska bli lyckat. Framförallt krävs det att närvaron utgår från en plan.

Detta är något vi på Add Gender gärna hjälper till med. Vi har ett särskilt Pridepaket som riktar sig till den som planerar sin närvaro vid ett Pridefirande (det finns Pridefiranden över hela Sverige nu för tiden). Vi erbjuder dels grundläggande kunskaper i HBT- och Pridehistoria men framförallt i kommunikation och hjälper er att ta fram en plan för er medverkan med före- under- och efter-planering. Med hjälp av oss kan du närvara på ett sätt som känns relevant och som är en del av ett längre arbete utifrån er värdegrund, för mänskliga rättigheter och allas rätt att känna sig säkra i det offentliga rummet.

Kontakta oss så skickar vi mer information om vårt pridepaket!

Publicerad den 6 november, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Äktenskap är mer än en ring och att älska i nöd och lust.

För lite över en vecka sedan gifte jag mig. Jag önskar jag kunde säga att det var en enkel och okomplicerad historia, men det skulle inte vara helt sant. För det första är jag gift med en man, vilket sticker i en del ögon. Dels valde vi att gifta oss som en överraskning, som avslutning på Kärleksparaden, Linköpings motsvarighet till Prideparaden i Stockholm. När vi gjorde det inledde jag det hela med att prata om världspolitiken och om att det var en politisk manifestation, jag tänkte nu utveckla varför.

För det första. Allt vi gör är politiskt, allt vi gör påverkar andra människor och skapar normeringar i samhället. Varje val du gör sipprar ner och påverkar andra, det finns ingen fri vilja i den mening att ingenting du gör kommer aldrig vara utan konsekvenser för andra människor. Att gifta sig är inte bara en förening av kärlek, det är en manifestation av något. I grund och botten är äktenskapet en juridisk överenskommelse mellan två parter, men har i vår kultur blivit något mer. Äktenskapet har blivit ett ideal, och som ideal är det följt av en uppsättning normer.

Jag är fortfarande kritisk till äktenskapet som samhällsinstitution. Det är djupt problematiskt att ett juridiskt avtal har fått så stor samhällelig betydelse. Vad som skulle kunna vara ett papper som skickas in till Skatteverket har blivit ett helt paket med riter och myter som ska pareras. Framförallt har det blivit en industri som byggt upp en paradox där giftermålet blivit mer centralt än äktenskapet.

Men tillbaka till platsen för giftermålet, Tages Hörna den 6:e september 2014. Tages Hörna har för övrigt fått sitt namn från Tage Danielsson, Linköpings och Sveriges stora humanist. Det jag pratade om innan vi avslöjade meningen med den ”manifestation för allas rätt att älska sig själv och allas rätt till kärlek” var just situationen vi ser i världen. Vi har Ryssland där du inte får prata om att homosexualitet existerar. Vi har Nigeria, Rwanda och Uganda där regelrätta förföljelser görs av homosexuella. Vi har Iran där homosexuella män avrättas. När Frankrike införde samkönade äktenskap blev det upplopp. Det tredje största partiet i Sverige anser att homosexuella inte ska kunna gifta sig eller skapa familjer.

Att jag är gift är en liten grej men som har politisk betydelse. Det bidrar till en normalisering i en orolig värld. Det finns såklart mycket mer som kan och bör göras. Men som trädet i Pochahontas sa när hen doppade en av sina grenar i vattnet så att det bildades ringar ”någon måste ju börja”. Alla kan vi inte göra allt, men alla kan vi göra något.

Publicerad den 16 september, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Homosexuella pingviner och nästan-kärlek i Big Brother

För ett par veckor var den stora nyheten i sociala medier att homosexuella pingviner i Bergen, Norge, hade blivit föräldrar. Det är ju alltid kul att folk gillar oväntade familjekonstellationer, men retoriken svensk media använder kring det hela ger mig en sur eftersmak. Jag skulle nämligen vilja hävda att Herman Piele och Pondus inte alls är homosexuella pingviner. Jag skulle säga att de är två pingvinhannar som lever tillsammans – och uppfostrar ett barn.

För att klargöra detta måste vi titta lite på begreppet homosexuell. Begreppet uppstår sent 1800-tal i Ungern, och blir en förklaringsmodell av samkönat begär. Innan fanns Pederastin i antika Grekland, synden Sodomi och så det lite ålderdomliga ordet homofil. Skillnaden är att homosexuell (homo = samma, sex, infinitiv sexus= kön) är att det inte är endast ett begrepp för samkönat begär, eller en samkönad praktik för den delen, utan är kulturell betingat och kommer med identitetsmarkörer. Med andra ord, du kan som man vara sexuellt attraherad, romantiskt intresserad eller utöva en sexuell praktik med män utan att nödvändigtvis vara homosexuell.

Min andra invändning är den disneyfiering som djurriket får dras med, en moderniserad version av fablernas värld där förses med mänskliga beteenden och begrepp. Alltså, homosexualitet är ett kulturell betingat begrepp för människor. Herman Piele och Pondus är pingviner, visserligen boendes i en av människan skapad djurpark men likafullt är de djur. Djur är inte homosexuella, de har en samkönad praktik.

Ungefär samtidigt kom nyheten om Zankie, en så kallad ”showmance” (en romans i en show) i den amerikanska versionen av Big Brother, i engelskspråkiga medier. Zankie består av den heterosexuella Zach Rance och den homosexuella Frankie Grande. Zach säger att han betraktar Frankie som sin pojkvän, eftersom bandet mellan dem är så pass djupt och ärligt, trots att Zach är noga med att poängtera att han är hetero. Zankie kan ses laga mat, gosa och lyfta vikter tillsammans och ha en extrem närhet till varandra, utan att det för den skull blir sexuellt. Detta utmanar en hel del föreställningar om relationer mellan män, och mellan homosexuella och heterosexuella sådana speciellt.

Med retoriken som användes av svenska medier kring Herman Piele och Pondus är jag rädd för hur de skulle skriva om Zankie. Rubriker som ”gayromans i Big Brother-huset” är inte långt borta. På samma sätt som tidningar kan skriva homopingviner, gaybröllop eller homofrågor skulle de kunna göra en oklara slutsatsen att Zankie skulle vara en fråga om en homosexuell romans istället för att se det för vad det är, ett queert förhållande som bryter gränser för vad vi förväntar oss.

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ords olika betydelse. Eftersom den som använder ord har makt. Ord är normerande och genom att slarvigt använda fel sorts begrepp utifrån normativa föreställningar sprids detta vidare. Det är dags nu, 2014, att svensk media blir normmedvetna och lär sig använda begreppen rätt.

Publicerad den 27 juli, 2014 av Emil Akero
1 kommentar
© 2017 Jämställdhetsexperten