Inlägg taggade med ’Sexism’

GÄr det göra jÀmstÀlld reklam för spetstrosor?

Kappahl har nyligen lanserat en kollektion av underklĂ€der för kvinnor. De kallar den 50 shades of grey och kampanjen Ă€r ett samarbete med författaren till boken med samma titel. Kampanjen har redan rĂ„kat i blĂ„svĂ€der – frĂ„n flera hĂ„ll har den kritiserats, bland annat av Svenska Kyrkan och feministiska nĂ€tverk – om Ă€n av helt olika orsaker. Reklamkampanjen Ă€r Ă€ven anmĂ€ld till Reklamombudsmannen. En annan reklamkampanj som nyligen kritiserats Ă€r den som Sturegallerian lanserat inför Fars dag, med uppmaningen ”Please, please him” och bilder pĂ„ kvinnounderklĂ€der.

Vid diskussion kring dessa underklĂ€deskampanjer frĂ„gade en vĂ€n mig: ”Men hur menar du att det ska kunna gĂ„ att göra jĂ€mstĂ€lld reklam för spetstrosor?” Detta Ă€r en mycket intressant och viktig frĂ„ga.

Hur kan företag tĂ€nka och agera för att undvika ovan nĂ€mnda negativa konsekvenser kring reklamkampanjer? Jag menar att det frĂ€mst handlar om medvetenhet och kompetens inom jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gor. Jag kommer hĂ€r att fokusera pĂ„ framgĂ„ngsfaktorer istĂ€llet för att ge fler exempel pĂ„ sexistisk reklam – det ser vi redan nog av runt omkring oss. Samtal kring reklam och sexism blir lĂ€tt fulla av pekpinnar och kritik, men saknar ofta konstruktiva förslag till förbĂ€ttring. Vad jag tror mĂ„nga företag och organisationer behöver för att kunna producera jĂ€mstĂ€lld reklam Ă€r rĂ„d och stöd för att kunna nĂ„ dessa mĂ„l. Det behövs positiva exempel och konkreta tips – istĂ€llet för att lĂ€gga fokus pĂ„ hur en inte ska göra.

Nedan följer nÄgra enkla steg som kan anvÀndas som en checklista för introduktion till att tÀnka jÀmstÀllt vid produktion av reklamkampanjer.

  • TĂ€nk tvĂ€rtom: Byt kön pĂ„ personen som ska avbildas: man istĂ€llet för kvinna och vice versa. Blir framstĂ€llningen konstlad dĂ„? Fungerar inte budskapet? I sĂ„ fall Ă€r risken stor att bilden reproducerar stereotyper kring kön och bör ses över.
  • TĂ€nk aktivt: Traditionellt presenteras mĂ€n i bild som aktiva subjekt, som styr situationen, fullt upptagna med nĂ„gon aktivitet. Kvinnor dĂ€remot framstĂ€lls ofta som passiva objekt, till exempel liggande och tittandes in i kameran för att tillfredsstĂ€lla betraktarens blick. Det Ă€r inte heller ovanligt att kvinnokroppar exponeras medan deras ansikten Ă€r övertĂ€ckta – nĂ„got som ökar upplevelsen av kroppen som objekt. LĂ„t bĂ„de kvinnor och mĂ€n vara aktiva subjekt i din reklamkampanj.
  • TĂ€nk nytt: Vem Ă€r tĂ€nkt ska attraheras av reklamen? Är syftet exempelvis att sexualisera en kvinnokropp för att tillfredsstĂ€lla en manlig blick eller Ă€r syftet att kvinnor ska vilja bĂ€ra klĂ€derna som visas? Genom att anvĂ€nda punkterna ovan gĂ„r det att undvika att reproducera förlegade könsnormer och istĂ€llet skapa en jĂ€mstĂ€lld reklamkampanj – inriktad pĂ„ att attrahera den faktiska mottagaren. Genom gemensamma anstrĂ€ngningar kan vi förĂ€ndra.

Reklam handlar om kommunikation – vad en organisation vill berĂ€tta om sig sjĂ€lva och sina produkter eller tjĂ€nster. DĂ€rför Ă€r en reklamkampanj oerhört viktig för ett företags varumĂ€rke. Genom medvetenhet och kompetens gĂ„r det att kommunicera jĂ€mstĂ€llt bĂ„de i text och bild, och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt visa att just ert företag Ă€r i framkant pĂ„ resan mot jĂ€mstĂ€lldhet – istĂ€llet för att riskera att bli anmĂ€lda till reklamombudsmannen pĂ„ grund av sexism. Detta ökar företagets lönsamhet och Ă€r mycket positivt för dess varumĂ€rke och goda rykte.

Lycka till! Resan mot jÀmstÀlldhet gör vi tillsammans.

Publicerad den 11 november, 2013 av Frida Stjernholm
Inga kommentarer

Varje dag: sexism

PĂ„ www.everydaysexism.com kan du lĂ€sa mer om ”The Everyday Sexism Project” som startats i England och spritt sig över vĂ€rlden. HĂ€r katalogiseras olika fall av sexism som kvinnor upplever pĂ„ en daglig basis. De kan vara allvarliga eller mindre allvarliga, djupt krĂ€nkande eller en iakttagelse som pĂ„verkar din vardag negativt. PoĂ€ngen med projektet Ă€r att detta, litet som stort, normaliseras som du inte ens kĂ€nner att du kan protestera.

Uppmaningen frĂ„n projektstartaren Laura Ă€r: ”SĂ€g sĂ„ mycket eller sĂ„ lite du vill, anvĂ€nd ditt riktiga namn eller en pseudonym – det Ă€r upp till dig. Genom att dela din berĂ€ttelse du visar vĂ€rlden att sexism existerar, det drabbar kvinnor varje dag och det Ă€r ett giltigt problem att diskutera.”

Detta gör du via hemsidan eller genom att Twittra till: @EverydaySexism eller #EverydaySexism. PÄ svenska finns detta pÄ: @vardagssexismen eller #vardagssexism.

HÀr kan du se en film om projektet och hÀr kan du donera.

NĂ€r vi Ă€ndĂ„ talar om kampanjer sĂ„ skulle jag vilja slĂ„ ett slag för Crossing Boarders och Femtastics kampanj #FATTA. HĂ€r kan du genom att surfa in pÄ crossingboarders.se/fatta. Syftet med projektet Ă€r att samla in mĂ€nniskors berĂ€ttelser om sex som inte skett pĂ„ deras egna villkor. Kampanjen har tvĂ„ syften. ”Det första Ă€r att fĂ„ mĂ€nniskor att fundera över och fatta att sex handlar om samtycke. Det andra Ă€r att fĂ„ politiker att fatta beslut och lagstifta sĂ„ att ingen som vĂ„ldtar gĂ„r fri.”

Du hittar ocksÄ mer info pÄ facebook om #FATTA.

En annan medvetandegörande kampanj om sexism har under en lĂ€ngre tid varit spelindustrins #1reasonwhy. Den har den senaste veckan vaknat till liv igen efter att flera börjat twittra i samband med spelmĂ€ssan E3. HĂ€r kan du lĂ€sa speljournalisten Tina Aminis artikel om mĂ€ssan: ”The Creepy Side of E3″

”You might not have heard about the security guard that groped a journalist at this year’s E3. Or the writer who gave a PR woman his business card by slipping it in her dress. Or the women presumed to be booth babes simply because of the way they looked.” skriver Amini och kommentarerna haglar in.

Sammanfattningsvis: Sociala media gör nĂ„got magiskt med jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gan. De tvĂ„ problem jag kan se Ă€r att 1. min upplevelse Ă€r att det Ă€r svĂ„rare att fĂ„ positiva kampanjer att rulla Ă€n sĂ„dana dĂ€r man lyfter fram den mörka sidan av mĂ„nen, sĂ„ att sĂ€ga. Inte för att det inte behövs talas om all sexism och de sexualbrott som sker alldeles för ofta men jag Ă€r ibland orolig för att jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gan blir en frĂ„ga om symptom och inte diagnos. Utan att tala om diagnosen och Ă€ven uppmĂ€rksamma det friska sĂ„ blir det lĂ€tt sĂ„ att de som verkligen behöver lyssna (för att skapa förĂ€ndring) distansierar sig. Problem 2. Ă€r att det i mĂ„nga fall riktar sig till ”alla” eller till ”kvinnor och tjejer” men aldrig riktigt till mĂ€n… Eller? Har du nĂ„got exempel? Det vore givande att se och höra kampanjer som kompletterar med mĂ€ns berĂ€ttelser om sexism och att de ocksĂ„ fĂ„r tala ut om frĂ„gan.

Men nu slutar jag oroa mig ett tag och lutar mig in i berÀttandet av mina egna historier, samt lÀser om dÄ andra har upplevt sexism. Det Àr ÀndÄ sÄ att ibland behöver man verkligen prata av sig, och som Laura sÀger pÄ #EverydaySexism att om vi inte talar om det sÄ normaliseras det. SÄ lÄt oss #prataomdet.

Publicerad den 20 juni, 2013 av Pernilla Alexandersson
3 kommentarer

Hur en fot sÀtts ner

”The standard you walk past, is the standard you accept.”

Satt och Ă„t min frukost denna soliga mĂ„ndagsmorgon och blĂ€ddrade lite i flödet. Snubblade över denna video (tack Åsa Roos) och satte havremjölken i halsen – pĂ„ ett bra sĂ€tt. Fantastiskt! Jag möter alltför ofta i mitt arbete individer som berĂ€ttar för mig om arbetsplatser dĂ€r exkludering och sexism, rasism och trakasserier sitter i vĂ€ggarna. Kanske sĂ€ger nĂ„gon chef till ibland, ibland inte. Aldrig har jag sett nĂ„gon sĂ€ga ifrĂ„n pĂ„ detta sĂ€tt.

Detta Ă€r ett meddelande frĂ„n chefen för armĂ©n, generallöjtnant David Morrison, till den australiska armĂ©n efter tillkĂ€nnagivandet pĂ„ torsdag, den 13 juni 2013, av polisen och försvarets utredningar vid misstanke om vad som i media kallas för en ”epidemi av sexuella trakasserier”. Det Ă€r sĂ„ hĂ€r en fot sĂ€tts ner. Hoppas nu att det hjĂ€lper – att han menar allvar Ă€r svĂ„rt att ta missa.

Australiens MilitÀrchef sÀtter ner foten i frÄgan om sexism, exkludering och trakasserier.

Vi fÄr inte glömma att Morrison har sin förebild i Australiens premiÀrminister Gillard.

 

Publicerad den 17 juni, 2013 av Pernilla Alexandersson
2 kommentarer

Med handvÀskan som maktsymbol

Margaret Thatcher Àr död.

Jaha, ska Àven JÀmstÀlldhetsexperten skriva om henne nu ocksÄ? Och ja, det ska vi. Vi kan diskutera hennes politik i all oÀndlighet och kommer antagligen inte att komma fram till nÄgot annat Àn att vi tycker olika om henne och hennes gÀrning. DÀr mÄnga tycker att hon rÀddade Storbritannien, tycker lika mÄnga att hon fördÀrvade för det stora flertalet och förbÀttrade för en redan privilegierad grupp i samhÀllet.

Vad vi dock aldrig kommer att vara oense om Ă€r att hon var Storbritanniens första kvinnliga premiĂ€rminister. ”Kvinnliga?” muttrar en del. Och redan dĂ€r slĂ„r det till. Vad Ă€r en kvinna? Ja, inte en sĂ„n som Margaret Thatcher i alla fall, eller?

HĂ€romdagen sĂ„g jag ett avsnitt av TV-serien ”Star Trek” frĂ„n 1967. I det avsnittet trĂ€ffar Enterprises besĂ€ttning pĂ„ en varelse som ser ut som en kvinna. Men hon Ă€r bara ute efter makt och fĂ„r dĂ„ kapten Kirk att utbrista:

”En kvinna borde ha medkĂ€nsla, men jag glömmer att du inte Ă€r kvinna.”

En instĂ€llning som Ă€n idag gĂ€ller i stor utstrĂ€ckning; Ă€r du kvinna och inte har nĂ„gon medkĂ€nsla sĂ„ Ă€r du ingen ”riktig” kvinna. Det fick Thatcher höra om och om igen. Politiska satirer om hennes ”kvinnlighet” var det gott om, exempelvis Spitting Image.

I vilket fall sÄ har hennes död genererat mÄnga artiklar, bloggar, tv-inslag, radioprogram med mera. De verkar delas in i tvÄ grupper: de som var för henne och de som var emot henne. De som var för henne uppmanar att man ska visa hennes familj hÀnsyn i deras stund av sorg. Medan de av motsatt Äsikt inte kan lÄta bli att glÀdjas över hennes bortgÄng och uttrycka sitt ogillande av henne i starka ordalag.

Man ska inte tala illa om de döda, brukar det heta. I The Guardian finns en mycket bra artikel som i mina ögon nyanserar och jÀmför med en annan ledares nyliga bortgÄng och vad som gÀllde dÄ.

Förra Äret skrev Andres Lokko en krönika om Thatcher med anledning av filmen JÀrnladyn. Avslutningen i den krönikan tycker jag sammanfattar mycket, och dÄ inte bara om Thatcher:

”
Thatcher alldeles ensam fĂ„r symbolisera nĂ„got, som alla de mĂ€n som samtidigt befolkade den herrklubb som Westminster var – och fortfarande Ă€r – tillĂ€ts borsta av sig och gĂ„ vidare.”

Vi kan ha olika Äsikter om hennes politik eller det som den har fört med sig men det Àr svÄrt att inte se att hon har dömts hÄrdare Àn vad motsvarande manliga politiker nÄgonsin har gjorts och det gillar jag inte.

 

Publicerad den 9 april, 2013 av Frederick Lidman
2 kommentarer

NĂ€r sexistena predikar könsbeteenden hukar sig församlingen i bĂ€nkarna – det Ă€r buggkurs i Jokkmokk.

Jag Àr pÄ en buggkurs i Jokkmokk som vÀnder sig till folk som har dansat förut. Instruktörerna har blÄ trÀningsklÀder med sitt dansföretags logotyp pÄ. Golvet Àr fullt, det Àr mÄnga som jag aldrig sett. SÀkert har flera rest in till stan frÄn byarna. Det Àr inte ofta det hÀnder nÄgot kul hÀr. Den manliga instruktören presenterar sig, han sÀger att han bor i nÄgon by vid RiksgrÀnsen eller nÄgot. SkÀmtar om att det Àr en storstad. Det stÄr en vÀltrÀnad tjej bredvid honom i en jacka med samma logotyp. Vi fÄr inte veta vem hon Àr.

Sedan börjar lektionen. Takt och rytm. Bra uppvÀrmning. Jag börjar komma in i kÀnslan, men det Àr alltid svÄrt att slappna av med massa okÀnda mÀnniskor och inlevelsen brukar inte komma förrÀn efter ett tag.

”Ni tjejer, tĂ€nk pĂ„ att det KAN bli bra dans om ni tar korta steg, inte lĂ„nga!” SĂ€ger instruktören. ”Med lĂ„nga steg blir det sĂ„hĂ€r.” Han visar, överdrivet, men sĂ€tter samtidigt nĂ€san i vĂ€dret och skjuter fram brösten. SĂ„ konstigt. Undrar om han brukar gĂ„ sĂ„ nĂ€r han gĂ„r fort? Ju mer han pratar, ju tydligare blir det vad det handlar om. Det Ă€r inte dans som lĂ€rs ut hĂ€r, utan könsnormer.

”Vad ska jag sĂ€ga för att fĂ„ er att förstĂ„?” FortsĂ€tter han. ”Vi tar nĂ„got som alla kvinnor gör…gĂ„r och shoppar! PĂ„ IKEA! Eller hur?” Han ser sig om och förvĂ€ntar sig medhĂ„llande skratt, och fĂ„r ett par.

Jag iakttar honom och gruppen för att utröna om detta Àr ironi eller ett misslyckat sexistiskt skÀmt. Det verkar vara fullaste allvar. Han börjar gÄ konstigt runt i rummet. Förmodligen tycker han att kvinnor gÄr sÄdÀr som han gÄr nu.

”Ni ser hur det blir va?” Jag ser hur det blir…jag börjar bli arg och kan inte fokusera pĂ„ inlĂ€rningen. Jag tycker mig ocksĂ„ se att flera andra skruvar pĂ„ sig och tittar ner eller börjar hĂ€nga med axlarna. Kanske passivt motstĂ„nd? Kanske Ă€r det dĂ€rför han skruvar upp sexismen ett snĂ€pp till? För nu börjar han informera oss om att ”i Bugg, dĂ€r skiljer man pĂ„ mĂ€n och kvinnor!” Man mĂ„ste utrycka rytmen, deklarerar han, och det gör mĂ€nnen genom att trampa och anvĂ€nda lĂ„ren, medans kvinnorna ska vicka pĂ„ höften. Han visar inlevelsefullt hur trĂ„kigt det ser ut om en tjej dansar utan att svĂ€nga pĂ„ arslet och konkluderar att ”nu vill vi se skillnad!”

”Jeeezuz” tĂ€nker jag och bestĂ€mmer mig för att dansa pĂ„ det sĂ€tt jag Ă€r van. Mina förra lĂ€rare sade inte ett ord om höftrytmik Ă€r essentiellt för buggens stilart. I sĂ„ fall hade jag valt herrstegen. Höfter Ă€r inte min grej. Det gĂ„r en lĂ„t. Instruktören mulnar. Han angriper Ă„tskillnadsproblematiken frĂ„n andra hĂ„llet:

”Om man dansar sĂ„hĂ€r som kille:” Ă„tertar han och börjar sin stĂ„-upp-show igen och dansar plötsligt inlevelsefullt svajigt, rytmiskt och coolt. Han svĂ€nger sig ledigt i höftrörelser och axelleder pĂ„ ett sĂ€tt som kanske till och med skulle fĂ„ min förra lĂ€rare frĂ„n kungliga baletten i Zair att tycka mannen var ett möjligt Ă€mne för afrikanska macho-danser. Han dansar ocksĂ„ ganska precis som min manlige danslĂ€rare pĂ„ MidsommargĂ„rden i Stockholm. Positiva minnen av tvĂ„ vĂ€nliga och superduktiga manliga danslĂ€rare gör mig för nĂ„gra sekunder gladare. DĂ„ sĂ€ger instruktören: ”dĂ„ ser man ju ut som nĂ„n transvestit! Och det vill man ju inte göra!” Innan jag hinner tĂ€nka har jag rĂ€ckt upp höger arm och sĂ€ger: ”Jo! Jag!” och ler vĂ€nligt, eftersom ordet ”transvestit” plötsligt kĂ€nns som den enda pusten av syre i ett rum dĂ€r könsfördomar hotar att kvĂ€va mig. Men han reagerar inte pĂ„ detta, kanske för att han vĂ€nde ryggen till.

Det vore sĂ„ mycket lĂ€ttare om han sade som det var, att det Ă€r HAN som inte vill se ut som en transvestit, att det Ă€r HAN som vill ”se skillnad”, att höftvickandet Ă€r nĂ„got HAN vill se kvinnor göra men som HAN inte vill se mĂ€n göra! I sĂ„ fall hade vi som kursdeltagare kunnat sĂ€ga: ”PĂ„ sĂ„ vis. DĂ„ vet vi var du har dina könsestetiska smakpreferenser.” Och de som hade velat uppfylla dem hade kunnat göra det, och vi som inte hade lust med det kunde Ă€gnat oss Ă„t att dansa och uttrycka rytm pĂ„ vĂ„rt eget personliga vis. Stegen och turerna gör ju Ă€ndĂ„ dansen till bugg.

Det Àr motsÀgelsefullt att han dessutom presterar en sÄdan svajig dans med sin egen kropp, och dÀrmed bevisar att det Àr HAN som kan dansa sÄ, inte jag, eller nÄgon annan av honkön. Han behöver dessutom inte vara orolig för könsöverskridelser. Hur han Àn rör sig förkroppsligar han ett norbottniskt karlakarlsideal som för tankarna till skoterÄkning och Àlgjakt, vilket jag anar att han ocksÄ Àr nöjd med. Nej, det Àr nog snarare sÄ att det Àr sÄ in i vasken omanligt att dansa i hans begreppsvÀrld, att det Àr sjÀlva dansandet i sig som fÄr honom att kÀnna panikkÀnslor över att feminiseras. DÀrav detta överdrivna feminiserande av kvinnor. Det Àr dock inget som tyder pÄ att de övriga mÀnnen bland deltagarna kÀnner ett behov att steloperera sina sjÀlvförtroenden med hjÀlp av förtrycksbeteenden.

Jag dansar vidare, mĂ€rker att flera ser lite anstrĂ€ngda ut, de som förut log har nu svĂ„rt att le och vi ser inte varandra i ögonen. Snacket om ”vi killar och ni tjejer” verkar ha sabbat rejĂ€lt för kursdeltagarna. Det Ă€r tillrĂ€ckligt pinsamt för de flesta att stĂ„ och sköta ”tjejsteg” och ”killsteg” och ta i frĂ€mmande personer. Ska man dessutom tvingas till att lĂ€ra in fĂ„nigt rörelsemönster blir det över grĂ€nsen. Jag kan inte lĂ„ta bli att sĂ€ga ”vilket trams!” till mina partners nĂ€r instruktören gĂ„r pĂ„ om IKEA, simultankapacitet och kvinnligt sĂ€tt att föra sig. Jag har kommit en bit bort i ringen och dansar nu med en tjej som agerar herre. Hon Ă€r bra och jag slappnar plötsligt av och kĂ€nner mig som mig sjĂ€lv och inte som ”en tjej”. Instruktören sĂ€ger: ”jag Ă€r inte nöjd! Det ska SYNAS vem som Ă€r tjejen och vem som Ă€r killen!” ”Lycka till!” sĂ€ger jag till min kvinnliga kavaljer och tĂ€nker just erbjuda mig att se ut som en kille, nĂ€r en man sĂ€ger: ”det hĂ€r trampandet som vi killar ska göra, Ă€r det nĂ„got vi behöver göra för dansen, eller Ă€r det bara för att du vill att vi ska se löjliga ut inför tjejen?” Bullseye! TĂ€nker jag och hĂ„ller med. LĂ€raren menar att det Ă€r för att uttrycka ”rytmen”. ”Men det kan man vĂ€l göra pĂ„ olika sĂ€tt?” SĂ€ger nĂ„gon och vi Ă€r fler som hĂ„ller med.

Instruktören visar sig vara den typen av pedagog som siktar pĂ„ att brotta ner Ă„siktsmotstĂ„nd med verbalt vĂ„ld. Han gör ett nummer av hur löjligt detta pĂ„stĂ„ende Ă€r och förlöjligar mannen som uttalat sig, vilken skrattar besvĂ€rat. Instruktören dundrar pĂ„ om att det inte Ă€r bugg om man inte vickar höfter, men sedan kan alla vicka ”pĂ„ sitt sĂ€tt”. Av hundra kvinnor buggar alla olika! Tack för informationen tĂ€nker jag och kĂ€nner att jag har fĂ„tt nog. Jag kĂ€nner att mina höfter blir rakare Ă€n de nĂ„gonsin varit och att det börjat rycka i min högra biceps. Inte vill jag betala för den hĂ€r skiten? En imponerande lĂ„ng kvinna sĂ€ger med avslappnat melodisk röst: ” Jag kan uppleva att olika lĂ€rare sĂ€ger olika saker”. LĂ€nge leve diplomatin! TĂ€nker jag, som sjĂ€lv Ă€r sĂ„ arg att jag tappat talförmĂ„gan och helt fĂ„r koncentrera mig för att följa min pacifistiska övertygelse i stĂ€llet för att lyda min adrenalinpĂ„slagna biceps och golva köttberget.

Jag avviker diskret frĂ„n cirkeln och bekĂ€nner min orsak till arrangörerna: ”ursĂ€kta, men jag vill bli struken frĂ„n listan, jag kan inte delta i en kurs dĂ€r lĂ€raren sĂ€ger sĂ„dana saker om kvinnor och mĂ€n. För mig Ă€r inte det han sĂ€ger ok.” De tre kvinnorna stirrar pĂ„ mig.  ”Kan ni stryka mig frĂ„n listan?” Upprepar jag. DĂ„ Ă€r det som om myntet trillar ner i automaten. En nickar lĂ„ngsamt med ett svĂ„rtolkat leende. ”Javisst! Jag förstĂ„r” sĂ€ger en annan och stryker mig frĂ„n listan.

Jag tror faktiskt att hon gör det ocksĂ„. NĂ€r jag gĂ„r ut i kapprummet hör jag hur lĂ€raren sĂ€ger nĂ„got som lĂ„ter som ”man vill ju inte se ut som en bög” och dĂ„ inser jag att jag gick i grevens tid! TĂ€nk om han verkligen sade det?! DĂ„ hade jag anmĂ€lt kursen för krĂ€nkande tilltal och diskriminering pĂ„ grund av sexuell lĂ€ggning. Hur hade det sedan gĂ„tt med att fĂ„ lĂ„na projektorn eller ha möten i deras lokaler? Jokkmokk Ă€r ett litet stĂ€lle. Man mĂ„ste vara diplomatisk. Överallt. Varje dag.

Men det gĂ„r att sĂ€tta grĂ€nser, och den frihet jag just vunnit genom att sĂ€tta en grĂ€ns, Ă€r beklagligt nog pĂ„ bekostnad av att jag denna helg inte kan delta i den enda sociala aktivitet som stĂ„r till buds i denna nĂ€pna lilla by. PĂ„ vĂ€gen hem kommer ett sms frĂ„n en annan kursdeltagare. Hon frĂ„gar varför jag gick. ”Stod inte ut med snacket” svarar jag och hon replikerar direkt: ”ja, jag vet, har aldrig varit med om maken till könsstereotypt, men det Ă€r ju kul att lĂ€ra sig bugga.”

Tja. Nej. Inte pÄ de villkoren, inte för mig. VÀl hemma tittar jag pÄ mina skidor. Det fÄr bli ni som roar mig igen. Kanske Àr det dÀrför spÄren Àr sÄ fulla av tysta skidÄkare pÄ helgerna? Det Àr flyktingarna frÄn den sociala samvarons sexistiska krav.

 

Publicerad den 13 februari, 2013 av Zam Aurelius
1 kommentar
© 2017 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten