Inlägg taggade med ’Traditioner’

HBTQ pĂ„ museet – Varför dĂ„?

För nĂ„gra veckor sedan slĂ€pptes tvĂ„ rapporter som var för sig Ă€r intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det Ă€r dels RiksutstĂ€llningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnĂ€mnda Ă€r en studie av representation vad det gĂ€ller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det Ă€r en hoppfull men samtidigt nedslĂ„ende bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar pĂ„ att det förekommer representation, men att den fortfarande Ă€r lĂ„g. Även om fler serier visar upp samkönad kĂ€rlek och könsöverskridande individer, sĂ„ Ă€r serierna som inte gör det fortfarande sĂ„ pass mĂ„nga att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar pĂ„ 4%.

Varför Àr detta nu sÄ viktigt dÄ? Jo, för att kultur Àr inte ensam produkt som stÄr fritt frÄn samhÀllet. Kultur Àr en spegling av den verklighet som omger den, men den Àr ocksÄ med och skapar verkligheten genom att sÀtta normer. Kulturen Àr alltsÄ bÄde normativ (följer normer) och normerande (sÀtter normer). Kulturen Àr viktig för att vi ska kunna förstÄ oss sjÀlva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och anvÀnda för att förstÄ vÄr egen position.

Inom museivÀrlden pratar man mycket om kulturarv, alltsÄ de kulturella uttryck som lÀmnas kvar och som anvÀnds för att förstÄ historia men Àven samtiden. Genom att titta pÄ det förflutna ser vi varför vÀrlden ser ut som den gör. Men vad Àr det för historia som berÀttas? Oftast en inramad historia utifrÄn heterosexuella mÀn. Det finns mycket historia som aldrig ÄterberÀttas, eller som tolkas utifrÄn en viss förstÄelse dÀr alla förvÀntas vara heterosexuella. Detta Àr vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frÄgor. Sanningen Àr att det hÀnger pÄ eldsjÀlar pÄ museerna, och oftast görs nÄgot endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller sÄ finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de hÀr frÄgorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekrÀfta den hÀr bilden. Men jag tror ocksÄ att det handlar om dÄlig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frÄgan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

DÀrför har vi pÄ Add Gender ett museipaket dÀr vi studerar samlingar och utstÀllningar utifrÄn queera perspektiv och gör en kartlÀggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det Àr dags för att HBTQ-personer fÄr sina historier berÀttade vid fler tillfÀllen Àn vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi fÄr ge er redskapen, verktygen och vara er guide pÄ resan mot ett nytt sÀtt att arbeta. För att framtiden Àr jÀmstÀlld.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

NÄgra tankar inför internationella kvinnodagen: The Girl Effect

SĂ„ pĂ„ söndag Ă€r det dags och Ă€mnet för Ă„rets internationella kvinnodag i Europaparlamentet Ă€r “att stĂ€rka kvinnor och flickor genom utbildning”. Vi vet alla vilken makt utbildning har, kunskap Ă€r nĂ„got som aldrig kan tas ifrĂ„n en.  Det möjliggör att makten över sitt liv och att forma sin framtid sjĂ€lv. Detta gör utbildning till nĂ„got som kan uppfattas som hotfullt av vissa, vilket blev extra tydligt nĂ€r talibanerna sköt Malala Yousafzai. Hon om nĂ„gon har visat pĂ„ utbildningens förmĂ„ga till förĂ€ndring.

PÄ hemsidan girleffect.org berÀttar organisationen om hur och varför de arbetar för att ge flickor verktyg för att sjÀlva kunna förÀndra sin framtid genom just utbildning. I en kort animerad film fÄr vi veta hur verkligheten ser ut för mÄnga flickor runtom i vÀrlden, men dÀr förtvivlan byts till hopp nÀr vi fÄr se vad utbildningen ger för effekter för varje enskild flicka. FÄr en flicka gÄ i skolan till 18 Ärs Älder istÀllet för att sluta vid 12 Ärs Älder förÀndras hennes förutsÀttningar drastiskt. Hon slipper gifta sig som barn, och behöver inte bli gravid vid 15 Ärs Älder eller riskera en komplicerad förlossning. Hon fÄr fÀrre barn med bÀttre hÀlsa och hennes barn i sin tur har en bÀttre chans till utbildning.

För verkligheten Àr den att i utvecklingslÀnder vÀljer fattiga familjer bort flickors möjlighet till utbildning, Àr det ont om pengar sÄ Àr det pojkars utbildning som gÄr först. 31 miljoner av vÀrldens flickor i grundskoleÄlder gÄr inte i skolan och 17 miljoner av dem kommer aldrig att göra det heller. LÀnder som inte satsar pÄ flickors utbildning fÄr betala med att landet utvecklas lÄngsammare och att intÀkterna blir mindre (girleffect.org). Inte heller nÄs flickor i lika stor utstrÀckning av de satsningar som görs av olika organisationer, fokus ligger oftare pÄ barn under fem Är, pÄ pojkar eller pÄ Àldre grupper Àn tonÄrsflickor som Àr extra utsatta. Kostnaderna för detta Àr enorma, bland annat berÀknar girleffect.org att tonÄrsgraviditeter i Indien (som resultat av barnÀktenskap) kostar $10 miljarder i förlorade intÀkter. En flickas möjlighet till utbildning ger med andra ord ringar pÄ vattnet och förÀndrar inte bara ett livsöde utan ett helt samhÀlle.

Som Malalaa Yousafzai sĂ„ vĂ€l uttrycker det: ”We cannot succeed when half of us are held back.”

Se den inspirerande filmen hÀr!

 

Vill du veta mer om vikten av flickors utbildning och deras kamp för denna rĂ€ttighet rekommenderas Ă€ven ‘Girl Rising‘.

Publicerad den 3 mars, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Vi Àr nÀsta generation

I september förra Ă„ret höll jag en förelĂ€sning om jĂ€mstĂ€lldhet och entreprenörskap för ett gĂ€ng studenter i VĂ€xjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer vĂ€ntade pĂ„ mig med viss förvĂ€ntan. Jag började med att prata om att jĂ€mstĂ€lldhet inte kommer av sig sjĂ€lvt, att förĂ€ndringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förĂ€ndring. Eller som Gandhi lĂ€r ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.

En bit in i förelÀsningen visade jag dem en film om jÀmstÀlld snöröjning, en film som vi pÄ Add Gender har visat vid flera tillfÀllen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den hÀr). Den pÄvisar att jÀmstÀlldhet (eller ojÀmstÀlldhet) kan finnas överallt pÄ ett ovÀntat sÀtt.

Efter filmen frĂ„gade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förvĂ€ntat mig; “Det finns vĂ€l viktigare saker att fokusera pĂ„ Ă€n hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pĂ„gick sĂ„ tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jĂ€mstĂ€llt nĂ€r vi blir Ă€ldre. NĂ€r vi gĂ„r ut i arbetslivet sĂ„ kommer det att Ă€ndras för vi Ă€r sĂ„ medvetna om jĂ€mstĂ€lldhet. Vi gör ingen skillnad pĂ„ kvinnor och mĂ€n”.

Till slut bröt deras lÀrare in och hon försökte, förgÀves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jÀmstÀlld. Att de skulle fÄ vara med om förÀndringen som skulle lÀmna ojÀmstÀlldheten bakom sig. Studenterna sÄg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.

För det Ă€r sĂ„, vad vi Ă€n vill tro eller hoppas pĂ„, inget kommer av sig sjĂ€lvt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nĂ€mnde, “Det kommer med nĂ€sta generation”? Eller, “FörĂ€ndring tar tid, stressa inte!” Men nĂ€r har förĂ€ndring skett utan jobb, strĂ€van, diskussioner, lobbying, utbildning?

FörĂ€ndring sker nĂ€r vi vĂ„gar utmana vĂ„ra invanda mönster och beteenden. NĂ€r vi vĂ„gar ifrĂ„gasĂ€tta  vĂ„ra tankar och idĂ©er och öppna oss för nĂ„got nytt. Det kommer inte av att vĂ€nta. Det bĂ€sta exemplet pĂ„ detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berĂ€ttar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treĂ„riga projektet lyckas man bryta en tusenĂ„rig tradition, tre Ă„r mot tusen, tre Ă„r av aktivt och mĂ„lmedvetet arbete mot tusen Ă„r av, “sĂ„hĂ€r har vi alltid gjort”! Tre Ă„r av utbildning, verktyg och Ă€gandet av förĂ€ndringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit sĂ„ framgĂ„ngsrikt att kvinnlig könsstympning berĂ€knas vara utplĂ„nad inom nĂ„gra Ă„r i Senegal.

Om denna förÀndring kan ske dÀr 61 procent av kvinnor och 38 procent av mÀn inte kan lÀsa (UNESCO). DÀr utbildning, information och nyheter inte Àr lika lÀttillgÀngliga som i Sverige, dÀr kan riktig, pÄtaglig och livsavgörande förÀndring ske pÄ tre Är. Vad Àr vÄr ursÀkt för att inte skapa förÀndring och bygga ett jÀmstÀllt samhÀlle?

Publicerad den 23 februari, 2015 av Jessica Areborn
1 kommentar

Äktenskap Ă€r mer Ă€n en ring och att Ă€lska i nöd och lust.

För lite över en vecka sedan gifte jag mig. Jag önskar jag kunde sÀga att det var en enkel och okomplicerad historia, men det skulle inte vara helt sant. För det första Àr jag gift med en man, vilket sticker i en del ögon. Dels valde vi att gifta oss som en överraskning, som avslutning pÄ KÀrleksparaden, Linköpings motsvarighet till Prideparaden i Stockholm. NÀr vi gjorde det inledde jag det hela med att prata om vÀrldspolitiken och om att det var en politisk manifestation, jag tÀnkte nu utveckla varför.

För det första. Allt vi gör Ă€r politiskt, allt vi gör pĂ„verkar andra mĂ€nniskor och skapar normeringar i samhĂ€llet. Varje val du gör sipprar ner och pĂ„verkar andra, det finns ingen fri vilja i den mening att ingenting du gör kommer aldrig vara utan konsekvenser för andra mĂ€nniskor. Att gifta sig Ă€r inte bara en förening av kĂ€rlek, det Ă€r en manifestation av nĂ„got. I grund och botten Ă€r Ă€ktenskapet en juridisk överenskommelse mellan tvĂ„ parter, men har i vĂ„r kultur blivit nĂ„got mer. Äktenskapet har blivit ett ideal, och som ideal Ă€r det följt av en uppsĂ€ttning normer.

Jag Àr fortfarande kritisk till Àktenskapet som samhÀllsinstitution. Det Àr djupt problematiskt att ett juridiskt avtal har fÄtt sÄ stor samhÀllelig betydelse. Vad som skulle kunna vara ett papper som skickas in till Skatteverket har blivit ett helt paket med riter och myter som ska pareras. Framförallt har det blivit en industri som byggt upp en paradox dÀr giftermÄlet blivit mer centralt Àn Àktenskapet.

Men tillbaka till platsen för giftermĂ„let, Tages Hörna den 6:e september 2014. Tages Hörna har för övrigt fĂ„tt sitt namn frĂ„n Tage Danielsson, Linköpings och Sveriges stora humanist. Det jag pratade om innan vi avslöjade meningen med den ”manifestation för allas rĂ€tt att Ă€lska sig sjĂ€lv och allas rĂ€tt till kĂ€rlek” var just situationen vi ser i vĂ€rlden. Vi har Ryssland dĂ€r du inte fĂ„r prata om att homosexualitet existerar. Vi har Nigeria, Rwanda och Uganda dĂ€r regelrĂ€tta förföljelser görs av homosexuella. Vi har Iran dĂ€r homosexuella mĂ€n avrĂ€ttas. NĂ€r Frankrike införde samkönade Ă€ktenskap blev det upplopp. Det tredje största partiet i Sverige anser att homosexuella inte ska kunna gifta sig eller skapa familjer.

Att jag Ă€r gift Ă€r en liten grej men som har politisk betydelse. Det bidrar till en normalisering i en orolig vĂ€rld. Det finns sĂ„klart mycket mer som kan och bör göras. Men som trĂ€det i Pochahontas sa nĂ€r hen doppade en av sina grenar i vattnet sĂ„ att det bildades ringar ”nĂ„gon mĂ„ste ju börja”. Alla kan vi inte göra allt, men alla kan vi göra nĂ„got.

Publicerad den 16 september, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Inget politiskt statement – flash i Almedalen

Strax innan seminariet upptĂ€cker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall nĂ„gon har mĂ€rkt nĂ„got. Inga reaktioner. Alla Ă€r upptagna med sitt. Hur lĂ€nge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, dĂ€r pĂ„ bilden som jag bad om att fĂ„ ta ser jag det som bekrĂ€ftar mina misstankar… Nu ska jag berĂ€tta om vad som hĂ€nde och vĂ€gen dit.

Det Àr min första heldag i Almedalen. Jag kom med fÀrjan frÄn huvudstaden föregÄende eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och stÄr snart och lyssnar pÄ en debatt mellan KD och F! pÄ TV4:s scen. Det kÀnns bra, det hÀnder!

Efter att ha fĂ„tt nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsĂ€ck lĂ€ngs Visbys strandpromenad, dumpat vĂ€skan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjĂ€rtat pĂ„ lite mingel, lyckas i alla fall fĂ„ ner nĂ„gra förslag pĂ„ jĂ€mstĂ€lldhetsarbete men textar sedan kusin som sĂ€ger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor pĂ„ en restaurang. Det kĂ€nns inte helt fel att kunna gĂ„ förbi kön med Tomas Bodström lĂ€ngst fram med sitt entourage. ‘UrsĂ€kta, fĂ„r jag bara komma förbi hĂ€r?’ sĂ€ger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter pĂ„ rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.

VÀckarklockan ringer, vad som kÀnns alldeles för tidigt nÀsta morgon. Livets eviga frÄga om vad en ska ha pÄ sig blir inte lÀttare av det nervösa svenska vÀdret sÄ stoppar vÀskan med klÀder för tre av Ärets fyra Ärstider. Det enda jag vet med dagen Àr att jag ska pÄ frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.

Jag Ă€r ganska duktig (om en fĂ„r vara lite anti-jante och sĂ€ga det sjĂ€lv) pĂ„ att klĂ€mma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut nĂ€r den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta nĂ„gon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur mĂ„nga som kĂ€nner till Add Gender och vad vi gör, som har trĂ€ffat nĂ„gon av kollegorna, eller surfat in pĂ„ vĂ„r hemsida för lite fördjupning.

Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig sĂ„ att jag inte missar nĂ„got av alla de saker som hĂ€nder. Det Ă€r nĂ„gra timmar efter lunch. Jag lyssnar pĂ„ Özz Nujen som talar pĂ„ F!:s scen innan jag fortsĂ€tter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna pĂ„ ett panelsamtal om valberedning som propp för jĂ€mstĂ€lldhet dĂ€r Maria Arnholm och Amanda Lundeteg frĂ„n AllBright ska vara med.

Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, mÄlmedveten. VÀskan hÀnger tungt pÄ axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som Àven varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lÀrarassistent. Klassen Àlskade programmet och jag vill imponera pÄ dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. SÄ jag knatar fram, med min cykel. FrÄgar om det skulle gÄ att fÄ ta ett kort pÄ oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de Àr svÄrflörtade de smÄ liven).

FĂ„r för mig att han tittar pĂ„ mig lite mĂ€rkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han sĂ€ger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsĂ€tter jag, som om det skulle förklara nĂ„got medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsĂ€tter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkĂ€nd av personer som anvĂ€nder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursĂ€kt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, mĂ„lmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, gĂ„r in, letar efter panelen.

DĂ„. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knĂ€ppts upp dĂ„ vĂ€skans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekrĂ€ftar det jag misstĂ€nkte. Bilden med P3-profilen som tittade pĂ„ mig lite konstig. DĂ€r han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag pĂ„ förelĂ€sningar, diskussioner, panelsamtal om jĂ€mstĂ€lldhet, och det slĂ„r mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden fĂ„r nog censureras för barnen dock…

Publicerad den 26 augusti, 2014 av Jessica Areborn
Inga kommentarer
© 2017 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten