Arkiv ’equality’

Några tankar inför internationella kvinnodagen: Var är brudarna?

Jag har en dröm, för den 8:e mars. Jag tror att den uppkom efter det att jag först såg Add Genders initiativ ”Stötta manligt företagande”. Tillsammans med Genusfotografen vänder vi helt sonika på perspektiven och skapar en motbild till vad vi är vana vid gällande kvinnor och män som är  entreprenörer. Samma frågor som kvinnor brukar få ställs nu till männen. Med detta enkla grepp känns frågorna plötsligt oseriösa och tidigare sanningar känns konstiga.

Därför är min dröm att medier; tidningar, radio och tv, den 8:e mars skulle vända på mediasteken. Antalet artiklar som brukar handla om män skulle nu handla om kvinnor och tvärt om. Artiklar och debattinlägg skrivna av kvinnor respektive män skulle få byta antal. Vilka bilder som publiceras, med och av vem, det skulle också få byta plats på denna dag.

Varför önskar jag något sådant? För att på ett effektivt sätt få folk att se hur, vad och vem som syns i medierna, både bakom och framför. Medierna målar den världsbild som vi ska förhålla oss till och den är inte jämställd. The Gobal Media Monitoring Project jobbar bland annat med att belysa kvinnor i media. Deras forskning visar att kvinnliga reportrar oftare utmanar stereotyper än män. För egen del tror jag inte det har att göra med att den ena skulle vara bättre än den andre, utan snarare att reportrarna som är kvinnor i större utsträckning har sett vad det innebär att skildras stereotypt och är mer benägna att bryta det mönstret. Ett sådant exempel är bland annat att kvinnor globalt porträtteras som offer dubbelt så ofta som män. Den globala statistiken visar också att av de som syns, hörs eller skrivs om var bara 24 procent kvinnor år 2010 (bild finns här). I Sverige var den siffran 32 procent och låg då på samma nivå som Norge och Filippinerna men sämre än bland annat Peru. Även om kvinnor och män deltar i produktionen av medier i samma utsträckning i Sverige så ges män traditionellt större utrymme i de olika medierna (läs artikel här eller rapporten här)

Mer om detta med Megan Kamerick i en tio-minuter lång föreläsning på Ted.com om jämställdhet och alternativa, mer jämställda, sätt att rapportera om våra vanliga och ovanliga nyheter.

Om svenska medier hoppar på mitt experiment får vi se, men jag hoppas kanske ännu mer att det inte kommer att behövas. Tills dess kan du sätta på dig dina genusglasögon när du följer med i nyheterna framöver.

Publicerad den 6 mars, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Add Gender + Mentimeter = EQmeter

Det finns inget bättre än förebilder! Förebilder som kan visa på allt det som är möjligt, som ger oss modet att våga drömma om det som tidigare kändes avlägset, eller kanske rentav omöjligt. Kvinnor som förebilder får tyvärr sällan det utrymme som motsvarar insatsen. Därför är det extra roligt när vår samarbetspartner Mentimeters egen marknads- och tillväxtchef Donna Hanafi inte bara listas av Veckans Affärer som en av 2015 års supertalanger utan även dyker upp i måndagens Dagens Nyheter. Mentimeter startades av fyra killar på Kungliga Tekniska Högskolan. Produkten programmerades fram på kvällar och helger för att idag vara ett företag med ett tiotal anställda och med modet att våga utmana och tänka nytt, både i det tekniska och gällande jämställdhet. Bland annat valde de att inte vara med på SthlmTechFest då de ansåg att evenemanget inte stämmer överens med deras värderingar (du kan läsa om det här). De jobbar aktivt för en jämställd representation i sin rekrytering. Vilka grundarna är är det svårt att ändra på men framtiden är ett oskrivet blad, och de tar ansvar för den.

Samarbetet mellan Add Gender och Mentimeter började på TechEq förra året. TechEq är ett initiativ där “IT- och teknikföretag går ihop för att göra något åt jämställdheten inom branschen”. Vår kollega Alice Marshall var med i en paneldebatt med bland annat dåvarande jämställdhetsminister Maria Arnholm och i publiken satt VD:n för start-up företaget Mentimeter, Johnny Warström. En sak som Alice sa slog rot hos Johnny, nämligen att när jämställdhet mäts, blir det gjort. Detta passade som handen i handsken med det som Mentimeter gör, nämligen att låta företag skapa frågor i en applikation som deltagare kan svara på, och se resultatet i realtid. Jämställdhet mötte teknikvärlden, jämställdhetsentreprenörer mötte teknikentreprenörer, och frukten av detta blev #EQmeter. Alice och jag själv tog fram frågor till Mentimeter och fyllde detta innovativa verktyg med Add Genders samlade kunskap om jämställdhet.

Sedan #EQmeter lanserades i juni 2014 har Add Gender hjälpt Mentimeter att ta fram #EQmeter 2.0, och flera stora företag använder sig nu av #EQmeter, bl.a. Tieto, UBER och FundedByMe. Företag som tror på och följer devisen att “When gender equality gets measured, it gets done.”

Publicerad den 25 februari, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Vi är nästa generation

I september förra året höll jag en föreläsning om jämställdhet och entreprenörskap för ett gäng studenter i Växjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer väntade på mig med viss förväntan. Jag började med att prata om att jämställdhet inte kommer av sig självt, att förändringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förändring. Eller som Gandhi lär ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.

En bit in i föreläsningen visade jag dem en film om jämställd snöröjning, en film som vi på Add Gender har visat vid flera tillfällen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den här). Den påvisar att jämställdhet (eller ojämställdhet) kan finnas överallt på ett oväntat sätt.

Efter filmen frågade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förväntat mig; “Det finns väl viktigare saker att fokusera på än hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pågick så tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jämställt när vi blir äldre. När vi går ut i arbetslivet så kommer det att ändras för vi är så medvetna om jämställdhet. Vi gör ingen skillnad på kvinnor och män”.

Till slut bröt deras lärare in och hon försökte, förgäves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jämställd. Att de skulle få vara med om förändringen som skulle lämna ojämställdheten bakom sig. Studenterna såg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.

För det är så, vad vi än vill tro eller hoppas på, inget kommer av sig självt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nämnde, “Det kommer med nästa generation”? Eller, “Förändring tar tid, stressa inte!” Men när har förändring skett utan jobb, strävan, diskussioner, lobbying, utbildning?

Förändring sker när vi vågar utmana våra invanda mönster och beteenden. När vi vågar ifrågasätta  våra tankar och idéer och öppna oss för något nytt. Det kommer inte av att vänta. Det bästa exemplet på detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berättar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treåriga projektet lyckas man bryta en tusenårig tradition, tre år mot tusen, tre år av aktivt och målmedvetet arbete mot tusen år av, “såhär har vi alltid gjort”! Tre år av utbildning, verktyg och ägandet av förändringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit så framgångsrikt att kvinnlig könsstympning beräknas vara utplånad inom några år i Senegal.

Om denna förändring kan ske där 61 procent av kvinnor och 38 procent av män inte kan läsa (UNESCO). Där utbildning, information och nyheter inte är lika lättillgängliga som i Sverige, där kan riktig, påtaglig och livsavgörande förändring ske på tre år. Vad är vår ursäkt för att inte skapa förändring och bygga ett jämställt samhälle?

Publicerad den 23 februari, 2015 av Jessica Areborn
1 kommentar

Intensiv utveckling behövs – mångfald på museer.

I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren från Get to Work på Gotland och på Riksutställningars konferens Intensivdagarna där vi pratade om mångfald och rekrytering. Karin har summerat vår insats här. Jag skulle istället vilja diskutera anledningen till att vi var där och innehållet i rapporten Museerna och mångfalden. Karin, som är HR-konsult, använde nedanstående citat i sin föreläsning, hämtat från rapporten.

”De interna normerna kommer att återspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy på Queens Museum tar även upp vikten av att samhället kan se sig speglat i organisationen och tillägger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba där. De som finns där kommer nämligen inte känna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för något. Flera internationella museer intygar också att det behövs en ”kritisk massa” av oliktänkande människor för att få till en verklig förändring. En nyrekryterad individ äts snabbt upp av rådande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy är en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mångfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nätverk, språk, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats är att många museer har problem med mångfalden, det är en viss form av historia som återberättas hela tiden och den påverkar även personalsammansättningen.

Under mina år som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förändring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lätt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfälliga utställningar som drar förbi som en vind över rågåkern i juni och andra kosmetiska förändringar som inte får en riktig tyngd att bottna. Det här är en bild som delades med vår uppdragsgivare, Museer för mångfald, och en anledning till våra programpunkter. På den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet är en angelägenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det är som berättas, och vilka historier som framförallt inte berättas. På ett museum med en basutställning finns det rätt ordentligt bra förutsättningar för att få in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, det är en fråga om att granska och använda olika perspektiv i sitt berättande.

Ett exempel på detta är Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept åt och där jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gått vidare och gjort egna koncept som blandt annat används i samband med Linköpings Regnbågsvecka men även mot bokade grupper på konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhållningssätt i sina basutställningar.

Vi på Add Gender har ett Museipaket där vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrån ett mångfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering där vi tittar på samlingar, utställningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus på hur museet kan berätta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns så bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras på museer.

Vi kan inte lösa allt åt dig, men skapa förutsättningarna för ditt arbete. För att framtiden är jämställd.

 

Publicerad den 10 december, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Äktenskap är mer än en ring och att älska i nöd och lust.

För lite över en vecka sedan gifte jag mig. Jag önskar jag kunde säga att det var en enkel och okomplicerad historia, men det skulle inte vara helt sant. För det första är jag gift med en man, vilket sticker i en del ögon. Dels valde vi att gifta oss som en överraskning, som avslutning på Kärleksparaden, Linköpings motsvarighet till Prideparaden i Stockholm. När vi gjorde det inledde jag det hela med att prata om världspolitiken och om att det var en politisk manifestation, jag tänkte nu utveckla varför.

För det första. Allt vi gör är politiskt, allt vi gör påverkar andra människor och skapar normeringar i samhället. Varje val du gör sipprar ner och påverkar andra, det finns ingen fri vilja i den mening att ingenting du gör kommer aldrig vara utan konsekvenser för andra människor. Att gifta sig är inte bara en förening av kärlek, det är en manifestation av något. I grund och botten är äktenskapet en juridisk överenskommelse mellan två parter, men har i vår kultur blivit något mer. Äktenskapet har blivit ett ideal, och som ideal är det följt av en uppsättning normer.

Jag är fortfarande kritisk till äktenskapet som samhällsinstitution. Det är djupt problematiskt att ett juridiskt avtal har fått så stor samhällelig betydelse. Vad som skulle kunna vara ett papper som skickas in till Skatteverket har blivit ett helt paket med riter och myter som ska pareras. Framförallt har det blivit en industri som byggt upp en paradox där giftermålet blivit mer centralt än äktenskapet.

Men tillbaka till platsen för giftermålet, Tages Hörna den 6:e september 2014. Tages Hörna har för övrigt fått sitt namn från Tage Danielsson, Linköpings och Sveriges stora humanist. Det jag pratade om innan vi avslöjade meningen med den ”manifestation för allas rätt att älska sig själv och allas rätt till kärlek” var just situationen vi ser i världen. Vi har Ryssland där du inte får prata om att homosexualitet existerar. Vi har Nigeria, Rwanda och Uganda där regelrätta förföljelser görs av homosexuella. Vi har Iran där homosexuella män avrättas. När Frankrike införde samkönade äktenskap blev det upplopp. Det tredje största partiet i Sverige anser att homosexuella inte ska kunna gifta sig eller skapa familjer.

Att jag är gift är en liten grej men som har politisk betydelse. Det bidrar till en normalisering i en orolig värld. Det finns såklart mycket mer som kan och bör göras. Men som trädet i Pochahontas sa när hen doppade en av sina grenar i vattnet så att det bildades ringar ”någon måste ju börja”. Alla kan vi inte göra allt, men alla kan vi göra något.

Publicerad den 16 september, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer
© 2024 Jämställdhetsexperten