Inlägg taggade med ’MĂ„ngfald’

Priset för jĂ€mstĂ€lldhet – GuldvĂ„gen

PÄ Add Gender har vi tvÄ Är i rad gjort ett byrÄbranschindex tillsammans med tidningen Resumé för att lyfta frÄgan om jÀmstÀlldhet i reklamvÀrlden frÄn insidan. Vi tog fram ett index för att kunna skapa en bild av nulÀget pÄ byrÄerna med syftet att lyfta och fira de byrÄer som hade kommit lÀngst. MÄnga hade höga ambitioner, men lÀngst ner pÄ listan över det som byrÄerna de facto gör kom budget för jÀmstÀlldhet. Vill alla ha jÀmstÀlldhet utan att nÄgon vill betala för den? FrÄgan borde med andra ord vara, vad Àr priset för att en organisation som inte Àr jÀmstÀlld?

Den senaste tiden har frĂ„gan om representation lyfts av KOMM (branschorganisationen Sveriges KommunikationsbyrĂ„er) som funderade över vem som fĂ„r synas i Svenska reklam. Deras undersökning visar att den bild som infiltrerar oss genom TV:n, som blickar ner pĂ„ oss pĂ„ tunnelbaneperrongen, talar mjukt till oss i radion, de budskap som strömmar frĂ„n tidningen, pĂ„ bion, som pop-up fönster i datorn och som vĂ€ntar pĂ„ oss i hallen nĂ€r vi kommer hem, indoktrinerar oss i vad som anses ”normalt”. Visst har vi det senaste Ă„ret kunnat glĂ€djas över att en kvinna med transbakgrund fĂ„r fronta ÅhlĂ©ns vĂ„rkampanj VĂ„rmod (som vi skriver om hĂ€r). Men detta till trots ser det rĂ€tt vitt och normativt ut pĂ„ reklampelarna. En kan frĂ„ga sig varför det oftast Ă€r samma bilder som visas (vit, heterosexuell och inte över 35 och utan synliga funktionsnedsĂ€ttningar), samma normer som upprepas? Varför Àr det sĂ„ lite variation?

Vi kunde i vĂ„rt första jĂ€mstĂ€lldhetsindex visa att de medverkande byrĂ„erna hade 78 procent delĂ€gare och 65 procent Art Directors som var mĂ€n, medan produktionsledare till 73 procent var kvinnor. Är det homogent och ensidigt bland de som producerar reklam kanske det inte Ă€r sĂ„ konstigt att produkten, reklamen, sedan blir homogen och ensidig? Vi har en tendens att vara överens med de personer som har samma bakgrund som oss sjĂ€lva. Vi bekrĂ€ftar varandra, hĂ„ller med, instĂ€mmer, men vem ifrĂ„gasĂ€tter? Vem ska komma med de nya infallsvinklarna, erfarenheter frĂ„n en annan kultur eller vĂ€rldsdel eller erfarenheter av en annan kropp för den delen? Vem vĂ„gar bryta normer och ny mark?

I den andra undersökningen som Add Gender gjorde av byrÄbranschen kunde vi se att efter bara ett Är, dÄ frÄgan om jÀmstÀlldhet hade lyfts inom branschen, blev mer jÀmstÀlldhetsarbete gjort pÄ byrÄerna. JÀmstÀlldhetsplaner skrevs och uppdaterades, personer eller grupper som skulle arbeta dedikerat med jÀmstÀlldhet tillsattes och ambitionerna höjdes. Fler sÄg Àven jÀmstÀlldhet som en konkurrensfördel (dock utan att integrera det i sin affÀrsmodell). Men fortfarande finns utrymme för förbÀttring. En av de största utmaningarna som vi kunde identifiera var bland annat oförmÄgan för byrÄerna att sjÀlva ta ansvar för att skapa förÀndringar de ville dra nytta utav. Svaren visade pÄ att ansvaret för förÀndring lades hos skolor, hos kvinnor och hos individer utan att tÀnka pÄ att chefer, VD:ar och delÀgare ocksÄ Àr individer med makt att förÀndra.

Add Gender vill skapa förĂ€ndring och i och med detta har vi valt att stödja initiativet till det nya priset i reklamvĂ€rlden – GuldvĂ„gen. Trots en uppsjö av olika priser i branschen saknas det pris som belönar det företag som Ă€r den bĂ€sta arbetsgivaren ur ett jĂ€mstĂ€lldhetsperspektiv. Syftet med GuldvĂ„gen Ă€r att visa Sveriges unga reklamare och kunder vilken byrĂ„ som Ă€r bĂ€st – pĂ„ riktigt. Kvinnor och mĂ€n i reklambranschen ska ges lika möjlighet att avancera pĂ„ byrĂ„erna.

Bakom initiativet stÄr kreatörerna Ellinor Ekström och Sophie Lokko, som hoppas att priset kan fÄ kunderna att höja kraven och de nyutbildade talangerna att undvika luftslotten. För att fÄ fram resultatet till GuldvÄgen kommer vi pÄ Add Gender genomföra en undersökning dÀr resultatet analyseras av en kompetent jury frÄn bÄde reklam- och genusbranschen. Priset kommer att delas ut hösten 2015.

Vi föredrar att jobba med morötter, visa det som funkar, lyfta de goda exemplen och de som vÄgar utmana, tÀnka nytt, prova nya vÀgar och som satsar pÄ en jÀmstÀlld organisation.

JĂ€mstĂ€lldhet har ett pris – GuldvĂ„gen!

Publicerad den 20 maj, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

HBTQ pĂ„ museet – Varför dĂ„?

För nĂ„gra veckor sedan slĂ€pptes tvĂ„ rapporter som var för sig Ă€r intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det Ă€r dels RiksutstĂ€llningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnĂ€mnda Ă€r en studie av representation vad det gĂ€ller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det Ă€r en hoppfull men samtidigt nedslĂ„ende bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar pĂ„ att det förekommer representation, men att den fortfarande Ă€r lĂ„g. Även om fler serier visar upp samkönad kĂ€rlek och könsöverskridande individer, sĂ„ Ă€r serierna som inte gör det fortfarande sĂ„ pass mĂ„nga att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar pĂ„ 4%.

Varför Àr detta nu sÄ viktigt dÄ? Jo, för att kultur Àr inte ensam produkt som stÄr fritt frÄn samhÀllet. Kultur Àr en spegling av den verklighet som omger den, men den Àr ocksÄ med och skapar verkligheten genom att sÀtta normer. Kulturen Àr alltsÄ bÄde normativ (följer normer) och normerande (sÀtter normer). Kulturen Àr viktig för att vi ska kunna förstÄ oss sjÀlva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och anvÀnda för att förstÄ vÄr egen position.

Inom museivÀrlden pratar man mycket om kulturarv, alltsÄ de kulturella uttryck som lÀmnas kvar och som anvÀnds för att förstÄ historia men Àven samtiden. Genom att titta pÄ det förflutna ser vi varför vÀrlden ser ut som den gör. Men vad Àr det för historia som berÀttas? Oftast en inramad historia utifrÄn heterosexuella mÀn. Det finns mycket historia som aldrig ÄterberÀttas, eller som tolkas utifrÄn en viss förstÄelse dÀr alla förvÀntas vara heterosexuella. Detta Àr vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frÄgor. Sanningen Àr att det hÀnger pÄ eldsjÀlar pÄ museerna, och oftast görs nÄgot endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller sÄ finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de hÀr frÄgorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekrÀfta den hÀr bilden. Men jag tror ocksÄ att det handlar om dÄlig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frÄgan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

DÀrför har vi pÄ Add Gender ett museipaket dÀr vi studerar samlingar och utstÀllningar utifrÄn queera perspektiv och gör en kartlÀggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det Àr dags för att HBTQ-personer fÄr sina historier berÀttade vid fler tillfÀllen Àn vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi fÄr ge er redskapen, verktygen och vara er guide pÄ resan mot ett nytt sÀtt att arbeta. För att framtiden Àr jÀmstÀlld.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

En mer jÀmstÀlld juristkÄr = ett mer rÀttvist samhÀlle

Nyligen slĂ€pptes Allbright-rapporten med det tragiska namnet ”Kvinnor arbetar, mĂ€n gör karriĂ€r” publicerats. Den handlar om en av Sveriges mest konservativa yrkeskĂ„r, juristerna. En kĂ„r som till skillnad frĂ„n alla andra, inte har en plan med tidsbestĂ€mda mĂ„l för en mer jĂ€mstĂ€lld könsrepresentation pĂ„ alla nivĂ„er.

Allbright Àr en stiftelse som efterstrÀvar ett mer jÀmstÀllt och meritokratiskt nÀringsliv. I deras kartlÀgganden av juristkÄren visar det sig att mÀn inte bara Àr i stor majoritet nÀr det kommer till delÀgande i advokatbyrÄer utan ocksÄ leder löneligan med hÀpnadsvÀckande stora steg. Detta trots att kvinnor i över tjugo Är har varit överrepresenterade pÄ juristutbildningen och dessutom haft jÀmförelsevis högre betyg Àn sina manliga motsvarigheter. Indicierna till trots nÄr de inte de poster som de med fakta i hand borde kunna nÄ till och juristernas vÀrld ter sig kvÀvande snÀv ur jÀmstÀlldhetssynpunk.

Vad beror detta pÄ? Kanske ligger en stor del av svaret i just underrepresentationen av kvinnliga delÀgare och i styrelser pÄ advokatbyrÄer. Lika vÀljer lika och en mer homogen maktelit Àn toppadvokater Àr svÄr att urskilja i svenskt nÀringsliv.

I rapporten granskas Àven landets juridiska fakulteter och inom akademin Àr det ovanligt knivigt att rucka pÄ traditioner. Dessa Àr ju begravda i tjockt damm. Endast tre av tio professorer Àr kvinnor fastÀn 57 procent av doktoranderna Àr av kvinnligt kön. Att bryta upp en aldrig tidigare bruten mansdominans tycks vara besvÀrligt, oviljan till förÀndring hÀgrar som en tung och förblindande dimma pÄ universitetens institutioner.

Det Àr inte jÀmstÀllt eller rÀttvist. Varken i nÀringslivet eller i akademin. Och mÄngfalden skriker med sin frÄnvaro.

PĂ„ Uppsala universitet grundades vĂ„ren 2014 en feministisk juristförening som heter Femjur. De verkar för att ”frĂ€mja normkritik och ett genusperspektiv pĂ„ juristprogrammet vid Uppsala Universitet”, nĂ„got som inte tycks ha existerat tidigare (konstigt nog). Som ett ensamt löv pĂ„ en annars frostig gren vĂ€xer de nu i stadig takt och Ă€r hĂ€r för att göra sina röster hörda i en konservativ och stĂ€ngd vĂ€rld. PĂ„ andra universitet poppar liknande föreningar upp.

En ensidig, homogen grupp jurister har förmodligen nÀstintill klonade referensramar, vilket givetvis pÄverkar lagtolkningen och samhÀllsbilden. JÀmstÀlldhet har sedan ganska lÀnge Äberopats som en rÀttvisefrÄga och Àven som ett vattentÀtt argument för lönsamhet, vad kan inte det göra för renommerade universitet och advokatbyrÄer?

En mer jÀmstÀlld könsrepresentation i den högre sfÀren inom juristkÄren skulle förmodligen inte bara bilda en mer oliktÀnkande grupp med en mÄngfald av perspektiv utan otvivelaktigt ocksÄ höja kompetensen samt sÀtta en mer blandad agenda i undervisningen pÄ juristutbildningen. Det Àr i alla fall vad just stiftelsen Allbright pekar pÄ.  Framtiden Àr jÀmstÀlld och jag stödjer dem och de som kÀmpar för att nÄ dit.

 

Publicerad den 12 december, 2014 av Hanna Bengtsson
Inga kommentarer

Intensiv utveckling behövs – mĂ„ngfald pĂ„ museer.

I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren frÄn Get to Work pÄ Gotland och pÄ RiksutstÀllningars konferens Intensivdagarna dÀr vi pratade om mÄngfald och rekrytering. Karin har summerat vÄr insats hÀr. Jag skulle istÀllet vilja diskutera anledningen till att vi var dÀr och innehÄllet i rapporten Museerna och mÄngfalden. Karin, som Àr HR-konsult, anvÀnde nedanstÄende citat i sin förelÀsning, hÀmtat frÄn rapporten.

”De interna normerna kommer att Ă„terspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy pĂ„ Queens Museum tar Ă€ven upp vikten av att samhĂ€llet kan se sig speglat i organisationen och tillĂ€gger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba dĂ€r. De som finns dĂ€r kommer nĂ€mligen inte kĂ€nna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för nĂ„got. Flera internationella museer intygar ocksĂ„ att det behövs en ”kritisk massa” av oliktĂ€nkande mĂ€nniskor för att fĂ„ till en verklig förĂ€ndring. En nyrekryterad individ Ă€ts snabbt upp av rĂ„dande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy Ă€r en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mĂ„ngfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nĂ€tverk, sprĂ„k, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats Ă€r att mĂ„nga museer har problem med mĂ„ngfalden, det Ă€r en viss form av historia som Ă„terberĂ€ttas hela tiden och den pĂ„verkar Ă€ven personalsammansĂ€ttningen.

Under mina Är som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förÀndring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lÀtt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfÀlliga utstÀllningar som drar förbi som en vind över rÄgÄkern i juni och andra kosmetiska förÀndringar som inte fÄr en riktig tyngd att bottna. Det hÀr Àr en bild som delades med vÄr uppdragsgivare, Museer för mÄngfald, och en anledning till vÄra programpunkter. PÄ den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet Àr en angelÀgenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det Àr som berÀttas, och vilka historier som framförallt inte berÀttas. PÄ ett museum med en basutstÀllning finns det rÀtt ordentligt bra förutsÀttningar för att fÄ in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder pÄ varandra, det Àr en frÄga om att granska och anvÀnda olika perspektiv i sitt berÀttande.

Ett exempel pÄ detta Àr Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept Ät och dÀr jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gÄtt vidare och gjort egna koncept som blandt annat anvÀnds i samband med Linköpings RegnbÄgsvecka men Àven mot bokade grupper pÄ konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhÄllningssÀtt i sina basutstÀllningar.

Vi pÄ Add Gender har ett Museipaket dÀr vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrÄn ett mÄngfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering dÀr vi tittar pÄ samlingar, utstÀllningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus pÄ hur museet kan berÀtta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns sÄ bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras pÄ museer.

Vi kan inte lösa allt Ät dig, men skapa förutsÀttningarna för ditt arbete. För att framtiden Àr jÀmstÀlld.

 

Publicerad den 10 december, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Äktenskap Ă€r mer Ă€n en ring och att Ă€lska i nöd och lust.

För lite över en vecka sedan gifte jag mig. Jag önskar jag kunde sÀga att det var en enkel och okomplicerad historia, men det skulle inte vara helt sant. För det första Àr jag gift med en man, vilket sticker i en del ögon. Dels valde vi att gifta oss som en överraskning, som avslutning pÄ KÀrleksparaden, Linköpings motsvarighet till Prideparaden i Stockholm. NÀr vi gjorde det inledde jag det hela med att prata om vÀrldspolitiken och om att det var en politisk manifestation, jag tÀnkte nu utveckla varför.

För det första. Allt vi gör Ă€r politiskt, allt vi gör pĂ„verkar andra mĂ€nniskor och skapar normeringar i samhĂ€llet. Varje val du gör sipprar ner och pĂ„verkar andra, det finns ingen fri vilja i den mening att ingenting du gör kommer aldrig vara utan konsekvenser för andra mĂ€nniskor. Att gifta sig Ă€r inte bara en förening av kĂ€rlek, det Ă€r en manifestation av nĂ„got. I grund och botten Ă€r Ă€ktenskapet en juridisk överenskommelse mellan tvĂ„ parter, men har i vĂ„r kultur blivit nĂ„got mer. Äktenskapet har blivit ett ideal, och som ideal Ă€r det följt av en uppsĂ€ttning normer.

Jag Àr fortfarande kritisk till Àktenskapet som samhÀllsinstitution. Det Àr djupt problematiskt att ett juridiskt avtal har fÄtt sÄ stor samhÀllelig betydelse. Vad som skulle kunna vara ett papper som skickas in till Skatteverket har blivit ett helt paket med riter och myter som ska pareras. Framförallt har det blivit en industri som byggt upp en paradox dÀr giftermÄlet blivit mer centralt Àn Àktenskapet.

Men tillbaka till platsen för giftermĂ„let, Tages Hörna den 6:e september 2014. Tages Hörna har för övrigt fĂ„tt sitt namn frĂ„n Tage Danielsson, Linköpings och Sveriges stora humanist. Det jag pratade om innan vi avslöjade meningen med den ”manifestation för allas rĂ€tt att Ă€lska sig sjĂ€lv och allas rĂ€tt till kĂ€rlek” var just situationen vi ser i vĂ€rlden. Vi har Ryssland dĂ€r du inte fĂ„r prata om att homosexualitet existerar. Vi har Nigeria, Rwanda och Uganda dĂ€r regelrĂ€tta förföljelser görs av homosexuella. Vi har Iran dĂ€r homosexuella mĂ€n avrĂ€ttas. NĂ€r Frankrike införde samkönade Ă€ktenskap blev det upplopp. Det tredje största partiet i Sverige anser att homosexuella inte ska kunna gifta sig eller skapa familjer.

Att jag Ă€r gift Ă€r en liten grej men som har politisk betydelse. Det bidrar till en normalisering i en orolig vĂ€rld. Det finns sĂ„klart mycket mer som kan och bör göras. Men som trĂ€det i Pochahontas sa nĂ€r hen doppade en av sina grenar i vattnet sĂ„ att det bildades ringar ”nĂ„gon mĂ„ste ju börja”. Alla kan vi inte göra allt, men alla kan vi göra nĂ„got.

Publicerad den 16 september, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer
© 2017 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten