Arkiv ’Dataspel’

Jag finns inte i spel

Förra veckan var det världsdagen för datorspel. Jag tänkte därför nu diskutera lite om HBTQ-personer i datorspel.

Richard Dyer skriver i sin bok The Culture of Queers ”Works of art expresses, define and mould experience and ideas, and in the progress makes them visible and available. They thus enable people to recognize experience as shared and to confront definitions of that experience. This represents the starting point for a forging of identity grounded in where people are situated in society, in whatever strata. This sense of social identity, of belonging to a group, in a prerequisite for any political activity proper, even when the identity is not recognized as political. This role for culture has perhaps a special relevance for gay people, because we are ‘hidden’ and ‘invisible’. For many of us, reading about, say, David and Jonathan, or seeing The killing of Sister George, is one of the few ways to identifying other homosexuality inclined persons. Without that moment of identification, no other political practice is possible.” Boken är tolv år gammal, skriven 2002, men trots sin datering är den fortfarande sylvass i sin analys. Vi behöver kunna spegla oss själva i kulturen för att kunna förstå vilka vi är och att inte känna att vi är ensamma I världen. Det gäller oavsett vilken grupp du tillhör men blir tydligare när din grupptillhörighet inte grundar sig på yttre attribut utan på ett begär och en praktik. Och den marginaliserade grupp som transpersoner utgör, där kroppen är det som genomgår en förändring, är inte en grupp som är bortskämda med rättvisande kulturella gestaltningar.

Vikten av att kunna spegla sig är särskilt viktig skulle jag säga vad det gäller populärkulturen, och ett sådant exempel är datorspel och den allt mer framväxande e-sporten. I datorspel är du på olika sätt med och påverkar och bygger historien utifrån givna mekanismer, med mer eller mindre frihet i att bygga upp din egen värld. Denna värld kan vara allt från utopi till dystopi och allt däremellan, gemensamt är hur fantasin är det som lägger en grundbult, du kan få leva ut sådant du inte kan eller vågar i verkligheten. Men möjligheten till detta är i många fall begränsad, och möjligheten till självreflektion och spegling ännu svårare när det du möts av är stereotyper och bagatelliserade alibin som en stor grupp inom spelkulturen dessutom hånar och använder nedsättande jargong kring både figurer och spelare.

I rapporten Jag finns inte i spel som RFSL Ungdom (ungdomförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) och Sverok (ett av Sveriges största ungdomsförbund, samlar den svenska spelhobbyn) publicerade tidigare i år pekar på just detta. En stor del av respondenterna där svarar att de inte kan identifiera sig med karaktärerna som spelutvecklarna har gett dem utan att de behöver ta till olika strategier för att skapa queera läsningar. Queera läsningar är inte bara vanligt inom queerteori utan även inom hbtq-kulturen. Det är i de queera läsningar som en del av fan-fiction kulturen tagit sin utgångspunkt. I fanfiction skriver du berättelser där du utgår från fiktiva figurer i en kulturell skapelse.  Här tar helt enkelt fansen utgångspunkt i små glimtar av homoerotik och bygger utifrån sin fantasi sina texter kring detta. de queera läsningarna är dock viktigt att förstå som mer än önsketänkande, det är en strategi för att hitta något att identifiera sig med. Om det är något som endast antyds, om en har tur, får en helt enkelt ta tag i det med egna händer. I spelvärlden finns dock modifikationer och fusk som kan laddas ner och förändra spelet med, för att nå en lite mer balanserad värld utifrån sina behov.

Datorspelandet är en inte bara en verklighetsflykt utan också en möjlighet att skapa en trygg miljö där gränser som finns i den verkliga världen kan överträdas och du som individ kan leva ut känslor du inte vågar annars, eller pröva en identitet som är könsöverskridande eller en som du inte har utanför spelet. När spel som Battlefield 3 använder begrepp som kuksugare (cocksucker) eller referenser till att vara den mottagande partern vid analsex (”I’m getting fucked up the ass over here!”) vid en i spelet prekär och utsatt situation, underförstått att det är något negativt, blir den trygga miljön inte lika säker längre. När spelare som spelar via nätet i grupp konstellationer använder ett homo- och transfobiskt språkbruk blir det tydligt vad som premieras. Det är den vita, heterosexuella, mannen som är spelets målgrupp och alias, det är han som är standardfiguren och i de fall det finns att välja på man eller kvinna att spela, är det mannen som syns på omslaget och i reklamen. Oftast är han dessutom mer lämpligt klädd för att slås.

I samband med lanseringen av Dragon age: Inquisition har en rätt udda diskussion uppstått mellan spelets fans. Den tredje delen i Dragon Age serien, har lanserat två helt homosexuella spelbara karaktärer. Detta i kombination med bisexuella alternativ, gör att de samkönade alternativen är fler än de olikkönade, vilket har fått ett antal av fansen (heterosexuella män företrädesvis) att fullständigt tappa konceptet och argumentera att detta är orättvist. Eftersom de är flest ska de tydligen ha flest alternativ. Ett kanske något magstarkt argument i en spelvärld där de samkönade kärleksrelationerna är en bristvara. Detta alltså i spel som i första hand handlar om att bekämpa ondskan, där möjligheten till relationer är en valbar del i spelets mekanik. Bioware, företaget bakom Dragon Age, har en historia av att ha samkönade relationer och bisexuella karaktärer med i sina spel. Tidigare har de haft samkönade romanser bland annat i den senaste delen av serien Mass Effect, Dragon Age och Jade Empire. Dessa, framförallt i Mass Effect, har i de flesta fall varit bifigurer, i ordets dubbla betydelse. Bioware har öppet sagt att om de får möjlighet att lägga in samkönade relationer som fungerar i historien kommer de att göra det, eftersom det är just en sådan brist.

Det är ändå lite lustigt, i en värld där det finns drakar och magi som Dragon Age eller med robotar och rymdvarelser som i Mass Effect, ja egentligen där i princip vad som helst kan hända eftersom det är en form av fantasy och science fiction, borde inte en samkönad kärlekshistoria vara något som upprör någon. Om vi ska prata fantasy så förekommer det samkönade relationer till och med i Game of Thrones, där det även finns både drakar, prostituerade och korpar med tre ögon. Vi kan istället vara upprörda över att den transperson som syns i spelet Dragon Age II (och hittills den enda transperson som synts i spelserien) är en prostituerad alv. Så att hävda att du endast speglar verkligheten är kanske ett argument som fungerar om du gör just ett spel som ska spegla sin samtid. Men kultur har en normerande effekt som vi behöver ta med oss, kulturen är inte bara ett sätt för oss spegla oss själva, det är också något som skapar vår verklighet. Normer, förväntningar och osynliga regler uppstår inte av sig självt, de är skapad i relation och kommunikation mellan människor. Alltså är de föränderliga och här kan kulturen påverka. När datorspelsskapare öppet deklarerar att deras mål är att göra relationer som är som vilken som helst, som bara råkar vara samkönade och som får sluta lyckligt visar de att datorspels-studior kan jobba för en mer inkluderande värld med rätt små medel om de bara vill. Men det är väl där problemet ligger, att den köpstarka heterosexuella mansgruppen är för viktig. Resultatet blir en kultur som låser normer och positioner där de är, istället för att försöka rucka på dem och utmana sina konsumenters tankesätt och föreställningar ens i det lilla. Eller som Dusty Everman, designer på Bioware som medverkat i produktionen av Mass Effect 3 säger ” I believe that by the 22nd century, declaring your gender preference will be about as profound as saying, “I like blondes.” It will just be an accepted part of who we are. So I tried to write a meaningful human relationship that just happens to be between two men.”

I Jag finns inte i spel nämns just Bioware och The sims som positiva exempel, ett av några få. Datorspel kan, som The sims, skapa verktygen för att spelaren kan skapa en värld som den skulle kunna vara. Men oftast fastnar skaparna i att vilja återskapa en bild av den värld som omger dem och majoriteten av spelarna, eller om man ska vara cynisk, en värld som är mer som de vill att den ska vara – sexistisk och transfob där kvinnor är horor, homosexuella inte är riktiga män och transpersoner något att skratta åt. Det är synd att det är en bestämd form av värld som återskapas gång på gång, en värld som utesluter så många och skapar tydliga bilder av vem som är välkommen eller inte.

Publicerad den 16 september, 2015 av Emil Akero
1 kommentar

”Men are women, too”

Under senaste året har verkligen spelbranschens jämställdhetssituation kokat över. Förändring är på gång och jag är övertygad om att det kommer hända mycket innan året är slut.

Men detta är inte begränsat till spelbranschen, det handlar om en större diskussion där två diskurser förs. 1: nörddiskursen 2: är det kvinnor eller män som ska ändra på sig? Ska nån ändra på sig?

1: I våras var jag med i studentradion Banalrepubliken och diskuterade nörderi.

2. Är det kvinnor eller män som ska ändra på sig? Ska nån ändra på sig? Denna diskurs får mig att tänka på nedanstående fantastiska kampanj ”Nothing to Prove”. I den dyker två killar upp med skylten ”Men are women, too”. Det är mitt svar. Bara vi inom dataspel- och nörderi kan flytta samtalet till att handla om jämställdhet istället för män och kvinnor (oftast enbart kvinnor) så har vi kommit långt.

 

Uppdaterat: Precis när jag publicerat inlägget så fick jag detta i mitt flöde från kollegan Hannah Lemoine.

Blev tvungen att infoga den!

Publicerad den 4 september, 2013 av Pernilla Alexandersson
Inga kommentarer

Waiting for an awesome conference

The issue of gender equality in the gaming industry has, perhaps, never been more relevant than this year, with women knocking on the, seemingly, locked doors of gaming. Organizations are struggling to become more inclusive, and inviting, to both female and male gamers.

Next week I’m leaving Stockholm to take part in the Gotland Game Conference (3rd to 5th of june). It will be an exciting continuation of last week’s participation in Nordic Game in Malmö. I especially look forward to ”Diversity Means Dollars” with Tom Abernathy from Microsoft Studios. But it’s far from the only exciting and groundbreaking happens during the conference. Sara Lempiäinen from Stardoll will give a lecture entitled ”Girls Just Want To Have Fun” and Heidi McDonald will give us inspiration under the headline ”Narrative as a Tool for inclusiveness.” Not least, we will hear an update from Andrea Hasselager and the project Game Girl Workshop in Palestine. What an amazing conference this will be, I’m so excited.

The cherry on top, and what I feel extremely privileged to do, is that towards the end of the conference, I have the honor to summarize much of all these smart conclusions in a panel with absolutely amazing intelligent and interesting people; Jenny Brusk, Åsa Roos, Thor Rutgersson, Annika Bergström… and me of course. At this panel, ”Creating Equal Cultures”, we will ask us and the audience the seemingly basic question: Why has it suddenly become controversial to not be a sexist? 

At this discussion we  will explore the following issues:
- what possibilities and limitations does the current games industry offer women and men; all the way from the game educations, to the work places to audience
- how can you help take action and be a positive change?
- how would education, the work place, and game development look in a more equal society?

To survive while waiting for this awesome conference, I recommend everyone to immerse themselves in Feminist Frequency, with Anita Sarkeesian, when she gives her series ”Damsel in Distress”. Part one and two embedded below, number three is coming up.

See you at the conference.

Damsel in Distress: Part 1

Damsel in Distress: Part 2

Publicerad den 29 maj, 2013 av Pernilla Alexandersson
2 kommentarer

Gamers gillar bra spel

Idag kan man läsa i DN om Charlotte Hagström och Jessica Enevolds treåriga forskningsprojekt om mammors roll i spelvärlden. Jag som är mycket engagerad i jämställdhet och spelvärlden tycker att detta är mycket intressant. Det är som om en gammal unken trasa ligger över spelbranschen och hindrar den från att bli så bra som den skulle kunna bli.

I artikeln kan man läsa att gamern Frances Blaxell anser att problemet är inte ”att det finns för få ‘kvinnliga’ eller ‘mammavänliga’ spel. Det som fattas är fler kvinnor inom spel­utvecklingen.” Hon säger också: ”Det finns inga specifika spel som mammor gillar. Vi gillar bra spel, punkt.”

Det här är samma slutsats som jag kom fram till i min kandidatuppsats ”Jag kanske är lite nörd” 2008. Det finns en utbredd föreställning om att det finns tjejspel, ska göras tjejspel. Men precis då som nu så är det uppenbart att kvinnor, precis som män, gillar att spela bra spel. Spelen blir bättre om de som gör spelen har organisationer, ledarskap och anställda som kommer från hela talangpoolen, inte halva.

Känns alltid lite obehagligt att skriva sådana här saker som borde vara självklara år 2012 – men som inte är det tyvärr.

PS. Här är en länk till min föreläsning jag höll på Nordic Game i år om jämställdhet och spelindustrin: ”Myths about gender and gaming.”

Publicerad den 12 augusti, 2012 av Pernilla Alexandersson
4 kommentarer

Myths about gender and gaming

Today I’ve been at the Nordic Game conference in Malmö, Sweden as a speaker. My session was about revealing myths about gender equality and gaming. The room was filled up to every seat and people were standing in the alleys. So the urge for gender equality is obvious. Lets take some actions!

Even though the presentation is poorer without the actual speak I here present it for those of you who are interested. If there is something that puzzles you in the presentation please don’t hesitate to send me an e-mail. Thank you for listening.

 

Publicerad den 24 maj, 2012 av Pernilla Alexandersson
3 kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten