Inlägg taggade med ’könsroller’

Tillsammans fÄr vi de vildaste idéerna

Den hÀr sommaren var jag inte ledig nÀr jag var ledig. Jag och min sÀrbo körde istÀllet arbetslÀger pÄ det lilla torprucklet of mine.

Det började egentligen redan i vĂ„ras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle fĂ„ Ernst att kyssa vĂ„ra fötter och skola om sig. MĂ„lbilden var sĂ„ extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.

Men det har vi inte gjort Ă€n. Det vill jag lova. Processen gĂ„r numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-projektet (VÖH). 

Ett gemensamt projekt av den hĂ€r digniteten krĂ€ver sitt teamwork – sĂ€rskilt nĂ€r det ska sjösĂ€ttas, drivas och genomföras av tvĂ„ överentusiastiska kontorsrĂ„ttor. Uttrycket ”Hur svĂ„rt kan det vara?” har mĂ„nga gĂ„nger kombinerats med ”VĂ€nta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man mĂ„ste tydligen ha en
”. Och sen fick vi Ă„ka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lĂ€rt oss massor. Tillsammans.

Vid sĂ„dana hĂ€r tillfĂ€llen (det Ă€r inte första gĂ„ngen vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivĂ„er, viljor och tempo.

Och jÀmstÀlldhet.

För vad enkelt det Àr att bli passiv och kliva tillbaka frÄn situationer som inte kÀnns helt igenom bekvÀma. Att inte vÀlja att testa nytt, att istÀllet vÀlja gamla mönster, undvika att utmana sig sjÀlv och varandra. Det Àr sÄ mycket bekvÀmare att stanna i de trygga invanda positionerna.

SÄ. Oerhört. FörutsÀgbart. Och lÄngtrÄkigt. Jag vill bryta mig loss, sÄga, spika, borra, vidga mig, berÀkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behÀrska! Jag vill inte kliva Ät sidan. Jag vill kÀnna kompetensruset, bli hög pÄ det. Men jag vÄgar inte alltid hela vÀgen av en ganska enkel anledning: det hÀr inte mina hoods.

SĂ„ dĂ€rför pratar vi oss genom bygget, för sĂ€kerhets skull. Följs Ă„t. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar Ă€r det nĂ€mligen pĂ„tagligt mycket svĂ„rare att komma undan. Ibland Ă„ker jag snĂ„lskjuts pĂ„ hans mod, ibland mĂ„ste han pusha mig att kliva in, ibland fĂ„r jag hybris…  och han med för den delen. Men vi Ă€r ett team dĂ€r en ibland kliver Ă„t sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt bĂ„da hĂ„ll. Vi vĂ€xer bĂ„da. Och nĂ€r vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idĂ©erna och de knĂ€ppaste detaljerna. Allt det dĂ€r som kommer göra vĂ„r veranda till vĂ„r gemensamma prestation.

MÄngen annan veranda fÄr en annan historia berÀttad, den om mannens fantastiska bygge och inte sÄ mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det dÀr trista som inte syns men som mÄste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sÀmre eller bÀttre, men ofta med lite orÀttvisare Ätergivning av prestationer kanske.

Vi vill ha en gemensam berĂ€ttelse. Och, ja. Vi Ă€r olika. Vi har trĂ€nats och uppmuntrats att göra olika hela vĂ„ra liv. Vi har levt i ett samhĂ€lle som tillskriver oss olika egenskaper pĂ„ grund av vĂ„ra kön och vi pĂ„ olika sĂ€tt förhĂ„llit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och fĂ€rdigheter, vi Ă€r olika individer och personligheter. Inget – hör och hĂ€pna – av det har tagits ifrĂ„n oss lĂ€ngs vĂ€gen. En sak som dock förenar oss med all tĂ€nkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.

NÀsta sommar sitter vi med varsin i handen. Och skÄlar för att vi gjort ett grymt jobb.

Tillsammans.

Publicerad den 19 augusti, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

För jÀmstÀlldhet Àr inte en kvinnofrÄga

Mallorca, juni, 2014. Min vÀninna och jag sitter pÄ hotellbalkongen och lyssnar pÄ ett samtal som förs pÄ svenska nÄgra balkonger bort. Det Àr tre mÀn, bröder, 60+, som sitter och pratar. Om ensamhet, om före detta fruar, om gemenskapen de har tillsammans.

Vi trÀffar dem dagen efter, börjar snacka med varandra, sÄ som mÀnniskor som delar sprÄk har för vana att göra nÀr de befinner sig i minoritet, som pÄ en liten semesterort pÄ en spansk ö.

Vi Ă€ter middag ihop, all-inclusive, tar en kaffe med konjak till efterrĂ€tt. Ja, varför inte, tĂ€nker min vĂ€ninna och jag, lĂ„t oss dricka kaffe pĂ„ Ă€ldre mĂ€ns vis. Vi börjar prata politik. Vi pratar jĂ€mstĂ€lldhet. Alla Ă€lskar jĂ€mstĂ€lldhet. NĂ„gra â€Ă€lskar kvinnor”. Men vad jĂ€mstĂ€lldhet egentligen innebĂ€r, det Ă€r Ă€ndĂ„ inte helt solklart.

”Kan du inte förklara det för mig dĂ„, du som Ă€r ung och vet?” frĂ„gar mig en av bröderna. Jag tar honom under armen och stöttar honom ut pĂ„ terrassen sĂ„ han kan röka medan jag förklarar.

Och jag berĂ€ttar hur könsrollssamhĂ€llet fungerar – hur det delar upp mĂ€nniskor, arbeten, sysslor, sfĂ€rer, till och med fĂ€rger, klĂ€der, intressen och egenskaper, efter kön. Hur detta fĂ„r konsekvenser för bĂ„de mĂ€n och kvinnor. Hur mĂ€n blir förlorare pĂ„ sĂ„ mĂ„nga punkter i livet, tack vare detta. Hur deras vĂ€rde mĂ€ts i prestation, hur de förlorar nĂ€rhet med sina barn eftersom de förvĂ€ntas försörja dem men inte vara med dem, hur barnen i Kamratpostens undersökning uppgav att de hellre talar med ’ingen’ Ă€n med pappa om de har problem, hur uppfattningarna om mĂ€ns sexualitet gör att vi knappt kan förestĂ€lla oss att en man skulle kunna bli vĂ„ldtagen, hur mĂ€n skadas och dör i arbetslivet, hur mĂ€n drar sig för att söka hjĂ€lp hos lĂ€kare, hur mĂ€n Ă€r sĂ„ extremt överrepresenterade i sjĂ€lvmordsstatistiken, hur mĂ€ns sociala liv ofta upprĂ€tthĂ„lls via en partner och hur ensamma de stĂ„r efter en skilsmĂ€ssa eller nĂ€r deras fru dör, hur Ă€ldre mĂ€n ofta saknar bĂ„de umgĂ€nge med familj och nĂ€ra vĂ€nner


NĂ„gonstans hĂ€r avbryter han mig, med misstĂ€nkt blanka ögon, harklar sig, och sĂ€ger ”Ja, men det Ă€r vĂ€l inte helt bra för kvinnor heller, det hĂ€r systemet?”.

Och det Àr det sÄklart inte. För varje punkt som en man har en fördel, har en kvinna en nackdel. Och tvÀrtom. Och Ànnu oftare Àr de inte ens motsatser utan bara en förlÀngning av varandra.

Men det gÄr inte att förklara hela den samhÀlleliga jÀmstÀlldhetsproblematiken, med alla aspekter av tvÄkönsmodellen, genussystemet, de patriarkala traditionerna, det globala perspektivet, heteronormativiteten eller för den delen konsekvenserna för transpersoner, över en kaffe med konjak pÄ Mallorca.

DÀr och dÄ kan det rÀcka med det perspektiv som ligger nÀrmast den man pratar med. För sanningen Àr ju att jÀmstÀlldhet inte Àr nÄgon kvinnofrÄga. Alla gynnas av jÀmstÀlldhet. Och dÄ kan man frÄn gÄng till gÄng mycket vÀl nöja sig med att skÄla för Àldre bröder som varje Är Äker pÄ en semesterresa ihop och talar om sina liv och sina kÀnslor med varandra.

Och bara glÀdjas Ät det.

Publicerad den 10 juni, 2014 av Hannah Lemoine
4 kommentarer

Det du inte sÀger

Vi jobbar mycket med trötthet min lilla familj, sömnproblem since
 forever. Sen Ă€ldsta ungen föddes för snart elva Ă„r sen har det pĂ„gĂ„tt. Den paniska rĂ€dslan för att somna har alltid funnits dĂ€r. Sova. Aldrig förenat med paus eller avkoppling. Alltid en kamp. Jag har hört att jag var likadan som barn. Nu sover jag överallt och var som helst och har inga krav pĂ„ bekvĂ€mlighet. Gissningsvis en ren överlevnadspryl.

Han Àr inte dÀr Àn. Han har en kamp. Ett inre krig.

Jag hĂ„ller om. Ligger bredvid. Blir galen. Blir tokig. Lugnar ner mig. Tar beslut. HĂ„ller fast vid dem. I sĂ€kert fyra minuter. Blir galen igen. HĂ„ller om. SĂ€ger förlĂ„t. Är pedagogisk. Är klok. Blir grĂ„tfĂ€rdig. Kommer tillbaka. Är förstĂ„ende. Blir galen. Är förstĂ„ende. Blir galen. Är förstĂ„ende. Blir
 Ă€r



 mÀnsklig?

Och ligger dÀr. HÄller om. Stryker över ett spikrakt hÄr, en lugg som hela tiden faller ner mot madrassen. En benig axel. En nacke.

- Jag vill inte sÀga vad det Àr eller hur jag tÀnker
 Du kommer bara blir orolig, mamma.

Nu har kampen blivit min. Nu Àr den min. Och jag kramar sÄ hÄrt jag har möjlighet att göra.

Han vill inte prata med mig och jag vill skrika. Jag vill ropa pĂ„ min mamma. HjĂ€lp mig! Jag har inga ord. Hur gör man? Hur gör ni andra? HĂ€r Ă€r vi, bĂ„da tvĂ„, sĂ„ fysiskt nĂ€ra och jag
 vet
 inte
 vad
 jag
 ska
 sĂ€ga.

Ett djupt, djupt andetag som suger in hela universum och vardagen – pĂ„ samma gĂ„ng. Vi tittar pĂ„ varandra. Hans tĂ„rar trillar. Snyftningarna.

Jag ser in i de dĂ€r ögonen som Ă€r sĂ„ lika mina. De dĂ€r ögonen som lĂ€r mig sĂ„ mycket, som lĂ€r mig att se ungen i mig sjĂ€lv och samtidigt ett barn – mitt barn – som Ă€r pĂ„ vĂ€g mot vuxenheten. HĂ€r ligger jag och ser mig sjĂ€lv pĂ„ distans och honom som han Ă€r hĂ€r och nu.

Svaret.

- Älskling. Det du sĂ€ger kommer aldrig att oroa mig. Det du sĂ€ger blir nĂ„got jag kan försöka göra nĂ„got Ă„t. Tillsammans kan vi hitta en lösning. Det Ă€r det du INTE sĂ€ger som gör mig orolig. Kom ihĂ„g det. SĂ„ kommer det alltid vara. SĂ„ prata.

Och vi pratade.

Om döden. Om alltings meningslöshet. Och meningsfullhet. Om hur svÄrt det Àr och hur enkelt det kan vara. Rymden, storheten, litenheten, ensamheten. Det vi vet och det vi inte har en aning om. Om kÀrleken och smÀrtan och bergochdalbanan.

Klockan slog kanske 01.00. Kanske 02.00. Vad vet jag? Och jag tÀnker att det Àr sÄ med allt. Klockan slÄr hela tiden och det stÄr aldrig stilla. Och det vi inte sÀger Àr det som oroar mest av allt.

Pratet. Samtalet. FörmĂ„gan att sĂ€tta ord pĂ„ det innersta. Det gĂ„r över alla mĂ€nskliga grĂ€nser. Orden och kĂ€nslorna tillhör oss alla – oavsett kön.

Sluta aldrig prata med ungarna. BĂ„de med han och hon och hen.

De förtjÀnar tillgÄng till orden.

 

 

Publicerad den 16 december, 2013 av Frida Nilsson
2 kommentarer

Medierepresentation av Lundsberg – maskulinitetsideal och flickor som grĂ„ter

Den senaste veckan har medierapporteringen handlat vÀldigt mycket om stÀngningen av internatskolan Lundsberg. Vi har kunnat se bilder av och reportage om grÄtande och chockade elever och upprörda förÀldrar. TvÄ bilder av skolan har vÀxt fram: för det första, skolan dÀr krÀnkningar och övergrepp begÄs strukturerat och dÀr en skolledning ser mellan fingrarna med detta, varför elevers trygghet inte kan garanteras. Den andra bilden Àr av en skola som Àlskas av eleverna, dÀr de finner trygghet och dÀr de kÀnner att de hör hemma.

Hur kan tvĂ„ sĂ„ vitt skilda framstĂ€llningar stĂ„ mot varandra om en och samma skola? Analyserna som gjorts Ă€r mĂ„nga och skilda. Men jag saknar analyser med genusperspektiv. Genom att granska medierapporteringen och de övergrepp och krĂ€nkningar som skett ur ett genusperspektiv kan vi fĂ„ klarhet kring de skilda bilderna av skolan. Lundsberg Ă€r inte bara en skola – det Ă€r dessutom ett hem för eleverna. HĂ€r erbjuds elevhem som Ă€r sĂ„vĂ€l könssegregerade som könsintegrerade. Eleverna tillbringar i princip hela sina liv under flera Ă„r pĂ„ skolan. DĂ€rför uppstĂ„r det ofrĂ„nkomligt strukturer och olika mer eller mindre framtrĂ€dande organisationskulturer – formella och informella.

De nuvarande och före detta elever frĂ„n Lundsberg som har fĂ„tt utrymme i medier den gĂ„ngna veckan för att försvara sin skola Ă€r i stort sett alla flickor. Det Ă€r flickor som grĂ„ter, som vill stanna pĂ„ sin skola, som inte alls kĂ€nner igen sig i att det förekommer pennalism pĂ„ skolan. Men var Ă€r pojkarna i dessa reportage? Inte en enda pojke har vi hört som talar sig varm om skolan eller som visar sig upprörd över att behöva Ă„ka dĂ€rifrĂ„n. Det Ă€r intressant att medier vĂ€ljer denna framstĂ€llning och en relevant analys skulle vara att undersöka hur detta urval av intervjupersoner har gĂ„tt till och vad som Ă€r syftet med urvalet. För oss mottagare gör detta urval att vi fĂ„r uppfattningen att flertalet flickor pĂ„ internatet sörjer stĂ€ngningen av Lundsberg – hur mĂ„nga av det kvinnliga könet som har motsatt uppfattning kan vi inte veta, dĂ„ de inte ges utrymme i medierna. Och det samma gĂ€ller elever av manligt kön, som inte Ă€r representerade alls. Detta Ă€r dĂ€remot nĂ„got ledningen pĂ„ Lundsberg har möjlighet – och skyldighet – att ta reda pĂ„.

De flesta övergrepp som kommit till allmÀnhetens kÀnnedom, som har utförts pÄ Lundsberg, har utförts av pojkar mot pojkar. Kan det vara sÄ att olika kulturer har utvecklats för respektive kön pÄ internatet pÄ Lundsberg? Det Àr inte alls omöjligt. Ideal kring maskulinitet och femininitet kan se mycket olika ut. Vad det troligtvis rör sig om pÄ Lundsberg Àr hegemonisk maskulinitet. Det verkar ha utvecklats en kultur hos pojkarna dÀr vikten av makt och dominans över andra pojkar leder till en aggressiv maskulinitetskultur och pennalism. Detta maskulinitetsideal och den hets detta ideal innebÀr skulle kunna skilja sig mycket frÄn den kultur som rÄder bland elever av kvinnligt kön. Och dÀrför sker krÀnkningar och övergrepp frÀmst just hos pojkar. Vilket skulle kunna förklara den skilda uppfattning om sin skola som flickor och pojkar pÄ Lundsberg verkar ha.

Det Ă€r anmĂ€rkningsvĂ€rt att Lundsberg inte har nĂ„got jĂ€mstĂ€lldhetsarbete för att ledningen ska kunna upptĂ€cka skillnader i psykosocial hĂ€lsa mellan elever av olika kön och dĂ€rigenom arbeta för samtliga elevers vĂ€lmĂ„ende. Vad Lundsberg behöver Ă€r en kartlĂ€ggning utifrĂ„n genusperspektiv, kopplat till andra parametrar som Ă„lder, boende pĂ„ vilket elevhem, hur lĂ„ng tid individen bott pĂ„ skolan och sĂ„ vidare. UtifrĂ„n denna kartlĂ€ggning kan frĂ„gor stĂ€llas som gör att problemen kan angripas pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt: av vilka begĂ„s övergreppen? Vilka blir drabbade? Är det nĂ„gon skillnad pĂ„ hur flickor och pojkar mĂ„r pĂ„ internatet? Var begĂ„s övergreppen, pĂ„ vilka elevhem? Genom en kartlĂ€ggning ur genusperspektiv skulle rektor och ledning pĂ„ Lundsberg kunna grĂ€va djupare i problematiken och förhoppningsvis pĂ„ ett effektivt sĂ€tt kunna arbeta mot krĂ€nkningar, mobbing och pennalism. För att kunna rĂ€tta till strukturer som vĂ€xt fram under lĂ„ng tid mĂ„ste dessa strukturer erkĂ€nnas, kartlĂ€ggas och analyseras. Först dĂ„ möjliggörs effektiva Ă„tgĂ€rder som kan leda till en tryggare skola för alla.

Publicerad den 2 september, 2013 av Frida Stjernholm
Inga kommentarer

FörvÀntningens magi

Visst har du hört begreppet sjĂ€lvuppfyllande profetia? SĂ€kert ocksĂ„ hört Oprah pĂ„ TV sĂ€ga sitt klassiska ”people rise to expectations”, ungefĂ€r mĂ€nniskor matchar förvĂ€ntningarna. Det Ă€r viktigt att fundera pĂ„ vilka fördomar och förvĂ€ntningar vi har pĂ„ mĂ€nniskor. Forskning har visat att kvinnor preseterar bĂ€ttre pĂ„ matematikprov om de först fĂ„r höra att det inte finns könsskillnader för fallenhet för matematik, detsamma har nu testats pĂ„ barn. Forskning & Framsteg skriver om hur redan smĂ„ barn har klart för sig att pojkar Ă€r sĂ€mre i skolan. Men samma sak gĂ€ller för dem, om pojkar innan test fĂ„r höra att de Ă€r lika duktiga som tjejer sĂ„ preseterar de bĂ€ttre pĂ„ testen.

Är det inte fantastiskt? Vi kan fĂ„ mĂ€nniskor att prestera bĂ€ttre och förmodligen höja deras sjĂ€lvförtroende bara genom att förvĂ€nta oss det! SĂ„ fundera ett extra varv pĂ„ vad du förvĂ€ntar dig av dina medmĂ€nniskor och hur det pĂ„verkar dem.

SjÀlv kan jag bÄde byta dÀck, baka, brodera, borra, driva företag och rida för att jag fick möjlighet att testa med en förvÀntan om att jag skulle klara av det.

Publicerad den 21 februari, 2013 av Jenny Claesson
Inga kommentarer
© 2017 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten