Arkiv ’diversity’

Jag finns inte i spel

Förra veckan var det världsdagen för datorspel. Jag tänkte därför nu diskutera lite om HBTQ-personer i datorspel.

Richard Dyer skriver i sin bok The Culture of Queers ”Works of art expresses, define and mould experience and ideas, and in the progress makes them visible and available. They thus enable people to recognize experience as shared and to confront definitions of that experience. This represents the starting point for a forging of identity grounded in where people are situated in society, in whatever strata. This sense of social identity, of belonging to a group, in a prerequisite for any political activity proper, even when the identity is not recognized as political. This role for culture has perhaps a special relevance for gay people, because we are ‘hidden’ and ‘invisible’. For many of us, reading about, say, David and Jonathan, or seeing The killing of Sister George, is one of the few ways to identifying other homosexuality inclined persons. Without that moment of identification, no other political practice is possible.” Boken är tolv år gammal, skriven 2002, men trots sin datering är den fortfarande sylvass i sin analys. Vi behöver kunna spegla oss själva i kulturen för att kunna förstå vilka vi är och att inte känna att vi är ensamma I världen. Det gäller oavsett vilken grupp du tillhör men blir tydligare när din grupptillhörighet inte grundar sig på yttre attribut utan på ett begär och en praktik. Och den marginaliserade grupp som transpersoner utgör, där kroppen är det som genomgår en förändring, är inte en grupp som är bortskämda med rättvisande kulturella gestaltningar.

Vikten av att kunna spegla sig är särskilt viktig skulle jag säga vad det gäller populärkulturen, och ett sådant exempel är datorspel och den allt mer framväxande e-sporten. I datorspel är du på olika sätt med och påverkar och bygger historien utifrån givna mekanismer, med mer eller mindre frihet i att bygga upp din egen värld. Denna värld kan vara allt från utopi till dystopi och allt däremellan, gemensamt är hur fantasin är det som lägger en grundbult, du kan få leva ut sådant du inte kan eller vågar i verkligheten. Men möjligheten till detta är i många fall begränsad, och möjligheten till självreflektion och spegling ännu svårare när det du möts av är stereotyper och bagatelliserade alibin som en stor grupp inom spelkulturen dessutom hånar och använder nedsättande jargong kring både figurer och spelare.

I rapporten Jag finns inte i spel som RFSL Ungdom (ungdomförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) och Sverok (ett av Sveriges största ungdomsförbund, samlar den svenska spelhobbyn) publicerade tidigare i år pekar på just detta. En stor del av respondenterna där svarar att de inte kan identifiera sig med karaktärerna som spelutvecklarna har gett dem utan att de behöver ta till olika strategier för att skapa queera läsningar. Queera läsningar är inte bara vanligt inom queerteori utan även inom hbtq-kulturen. Det är i de queera läsningar som en del av fan-fiction kulturen tagit sin utgångspunkt. I fanfiction skriver du berättelser där du utgår från fiktiva figurer i en kulturell skapelse.  Här tar helt enkelt fansen utgångspunkt i små glimtar av homoerotik och bygger utifrån sin fantasi sina texter kring detta. de queera läsningarna är dock viktigt att förstå som mer än önsketänkande, det är en strategi för att hitta något att identifiera sig med. Om det är något som endast antyds, om en har tur, får en helt enkelt ta tag i det med egna händer. I spelvärlden finns dock modifikationer och fusk som kan laddas ner och förändra spelet med, för att nå en lite mer balanserad värld utifrån sina behov.

Datorspelandet är en inte bara en verklighetsflykt utan också en möjlighet att skapa en trygg miljö där gränser som finns i den verkliga världen kan överträdas och du som individ kan leva ut känslor du inte vågar annars, eller pröva en identitet som är könsöverskridande eller en som du inte har utanför spelet. När spel som Battlefield 3 använder begrepp som kuksugare (cocksucker) eller referenser till att vara den mottagande partern vid analsex (”I’m getting fucked up the ass over here!”) vid en i spelet prekär och utsatt situation, underförstått att det är något negativt, blir den trygga miljön inte lika säker längre. När spelare som spelar via nätet i grupp konstellationer använder ett homo- och transfobiskt språkbruk blir det tydligt vad som premieras. Det är den vita, heterosexuella, mannen som är spelets målgrupp och alias, det är han som är standardfiguren och i de fall det finns att välja på man eller kvinna att spela, är det mannen som syns på omslaget och i reklamen. Oftast är han dessutom mer lämpligt klädd för att slås.

I samband med lanseringen av Dragon age: Inquisition har en rätt udda diskussion uppstått mellan spelets fans. Den tredje delen i Dragon Age serien, har lanserat två helt homosexuella spelbara karaktärer. Detta i kombination med bisexuella alternativ, gör att de samkönade alternativen är fler än de olikkönade, vilket har fått ett antal av fansen (heterosexuella män företrädesvis) att fullständigt tappa konceptet och argumentera att detta är orättvist. Eftersom de är flest ska de tydligen ha flest alternativ. Ett kanske något magstarkt argument i en spelvärld där de samkönade kärleksrelationerna är en bristvara. Detta alltså i spel som i första hand handlar om att bekämpa ondskan, där möjligheten till relationer är en valbar del i spelets mekanik. Bioware, företaget bakom Dragon Age, har en historia av att ha samkönade relationer och bisexuella karaktärer med i sina spel. Tidigare har de haft samkönade romanser bland annat i den senaste delen av serien Mass Effect, Dragon Age och Jade Empire. Dessa, framförallt i Mass Effect, har i de flesta fall varit bifigurer, i ordets dubbla betydelse. Bioware har öppet sagt att om de får möjlighet att lägga in samkönade relationer som fungerar i historien kommer de att göra det, eftersom det är just en sådan brist.

Det är ändå lite lustigt, i en värld där det finns drakar och magi som Dragon Age eller med robotar och rymdvarelser som i Mass Effect, ja egentligen där i princip vad som helst kan hända eftersom det är en form av fantasy och science fiction, borde inte en samkönad kärlekshistoria vara något som upprör någon. Om vi ska prata fantasy så förekommer det samkönade relationer till och med i Game of Thrones, där det även finns både drakar, prostituerade och korpar med tre ögon. Vi kan istället vara upprörda över att den transperson som syns i spelet Dragon Age II (och hittills den enda transperson som synts i spelserien) är en prostituerad alv. Så att hävda att du endast speglar verkligheten är kanske ett argument som fungerar om du gör just ett spel som ska spegla sin samtid. Men kultur har en normerande effekt som vi behöver ta med oss, kulturen är inte bara ett sätt för oss spegla oss själva, det är också något som skapar vår verklighet. Normer, förväntningar och osynliga regler uppstår inte av sig självt, de är skapad i relation och kommunikation mellan människor. Alltså är de föränderliga och här kan kulturen påverka. När datorspelsskapare öppet deklarerar att deras mål är att göra relationer som är som vilken som helst, som bara råkar vara samkönade och som får sluta lyckligt visar de att datorspels-studior kan jobba för en mer inkluderande värld med rätt små medel om de bara vill. Men det är väl där problemet ligger, att den köpstarka heterosexuella mansgruppen är för viktig. Resultatet blir en kultur som låser normer och positioner där de är, istället för att försöka rucka på dem och utmana sina konsumenters tankesätt och föreställningar ens i det lilla. Eller som Dusty Everman, designer på Bioware som medverkat i produktionen av Mass Effect 3 säger ” I believe that by the 22nd century, declaring your gender preference will be about as profound as saying, “I like blondes.” It will just be an accepted part of who we are. So I tried to write a meaningful human relationship that just happens to be between two men.”

I Jag finns inte i spel nämns just Bioware och The sims som positiva exempel, ett av några få. Datorspel kan, som The sims, skapa verktygen för att spelaren kan skapa en värld som den skulle kunna vara. Men oftast fastnar skaparna i att vilja återskapa en bild av den värld som omger dem och majoriteten av spelarna, eller om man ska vara cynisk, en värld som är mer som de vill att den ska vara – sexistisk och transfob där kvinnor är horor, homosexuella inte är riktiga män och transpersoner något att skratta åt. Det är synd att det är en bestämd form av värld som återskapas gång på gång, en värld som utesluter så många och skapar tydliga bilder av vem som är välkommen eller inte.

Publicerad den 16 september, 2015 av Emil Akero
1 kommentar

Kvinnor som uppfinner kickstartar Inventors Month

April är inte bara den månad då vi på en dag kan få uppleva väder från alla fyra årstider, det är även Inventors Month (uppfinnarmånaden) och hur kul är inte det? Vi vill gärna uppmärksamma det med en lista med coola uppfinningar av coola brudar. Hur många av dessa personer kände du till? Produkter som blinkers, diskmaskinen och kevlar finns med på listan, bland allt annat!

Varsågoda;

 19 Things You Might Not Know Were Invented by Women!

 

Ingen lista är dock komplett utan Hedy Lamarr eller Ada Lovelace. Eller Grace Hopper med för den delen.

  • Hedy Lamarr är Hollywoodstjärnan som tillsammans med kompositören George Antheil uppfann ett kommunikationssystem som användes av U.S.A. i andra världskriget! Idag används tekniken inom bland annat WiFi och Bluetooth.
  • Ada Lovelace var kvinnan som 1843 skrev en vetenskaplig artikel som förutsåg utveckligen av mjukvaran, artificiell intelligens och anses vara historiens första dataprogrammerare.
  • Grace Hopper var inte bara en bad-ass marinsoldat i den Amerikanska flottan, hon utvecklade även det första användarvänliga ”programmerings språket” COBOL. Grace Hopper lär även ha myntat uttrycket ‘computer bug’ efter att ha spårat ett fel i en dator till en fluga eller annan insekt som fastnat i maskineriet. Något att tänka på när du pratar med it-supporten.

Och här får du en smak på framtiden.

 

Publicerad den 1 april, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

HBTQ på museet – Varför då?

För några veckor sedan släpptes två rapporter som var för sig är intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det är dels Riksutställningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnämnda är en studie av representation vad det gäller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det är en hoppfull men samtidigt nedslående bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar på att det förekommer representation, men att den fortfarande är låg. Även om fler serier visar upp samkönad kärlek och könsöverskridande individer, så är serierna som inte gör det fortfarande så pass många att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar på 4%.

Varför är detta nu så viktigt då? Jo, för att kultur är inte ensam produkt som står fritt från samhället. Kultur är en spegling av den verklighet som omger den, men den är också med och skapar verkligheten genom att sätta normer. Kulturen är alltså både normativ (följer normer) och normerande (sätter normer). Kulturen är viktig för att vi ska kunna förstå oss själva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och använda för att förstå vår egen position.

Inom museivärlden pratar man mycket om kulturarv, alltså de kulturella uttryck som lämnas kvar och som används för att förstå historia men även samtiden. Genom att titta på det förflutna ser vi varför världen ser ut som den gör. Men vad är det för historia som berättas? Oftast en inramad historia utifrån heterosexuella män. Det finns mycket historia som aldrig återberättas, eller som tolkas utifrån en viss förståelse där alla förväntas vara heterosexuella. Detta är vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frågor. Sanningen är att det hänger på eldsjälar på museerna, och oftast görs något endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller så finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de här frågorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekräfta den här bilden. Men jag tror också att det handlar om dålig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frågan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

Därför har vi på Add Gender ett museipaket där vi studerar samlingar och utställningar utifrån queera perspektiv och gör en kartläggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det är dags för att HBTQ-personer får sina historier berättade vid fler tillfällen än vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi får ge er redskapen, verktygen och vara er guide på resan mot ett nytt sätt att arbeta. För att framtiden är jämställd.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

Några tankar inför internationella kvinnodagen: Var är brudarna?

Jag har en dröm, för den 8:e mars. Jag tror att den uppkom efter det att jag först såg Add Genders initiativ ”Stötta manligt företagande”. Tillsammans med Genusfotografen vänder vi helt sonika på perspektiven och skapar en motbild till vad vi är vana vid gällande kvinnor och män som är  entreprenörer. Samma frågor som kvinnor brukar få ställs nu till männen. Med detta enkla grepp känns frågorna plötsligt oseriösa och tidigare sanningar känns konstiga.

Därför är min dröm att medier; tidningar, radio och tv, den 8:e mars skulle vända på mediasteken. Antalet artiklar som brukar handla om män skulle nu handla om kvinnor och tvärt om. Artiklar och debattinlägg skrivna av kvinnor respektive män skulle få byta antal. Vilka bilder som publiceras, med och av vem, det skulle också få byta plats på denna dag.

Varför önskar jag något sådant? För att på ett effektivt sätt få folk att se hur, vad och vem som syns i medierna, både bakom och framför. Medierna målar den världsbild som vi ska förhålla oss till och den är inte jämställd. The Gobal Media Monitoring Project jobbar bland annat med att belysa kvinnor i media. Deras forskning visar att kvinnliga reportrar oftare utmanar stereotyper än män. För egen del tror jag inte det har att göra med att den ena skulle vara bättre än den andre, utan snarare att reportrarna som är kvinnor i större utsträckning har sett vad det innebär att skildras stereotypt och är mer benägna att bryta det mönstret. Ett sådant exempel är bland annat att kvinnor globalt porträtteras som offer dubbelt så ofta som män. Den globala statistiken visar också att av de som syns, hörs eller skrivs om var bara 24 procent kvinnor år 2010 (bild finns här). I Sverige var den siffran 32 procent och låg då på samma nivå som Norge och Filippinerna men sämre än bland annat Peru. Även om kvinnor och män deltar i produktionen av medier i samma utsträckning i Sverige så ges män traditionellt större utrymme i de olika medierna (läs artikel här eller rapporten här)

Mer om detta med Megan Kamerick i en tio-minuter lång föreläsning på Ted.com om jämställdhet och alternativa, mer jämställda, sätt att rapportera om våra vanliga och ovanliga nyheter.

Om svenska medier hoppar på mitt experiment får vi se, men jag hoppas kanske ännu mer att det inte kommer att behövas. Tills dess kan du sätta på dig dina genusglasögon när du följer med i nyheterna framöver.

Publicerad den 6 mars, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Några tankar inför internationella kvinnodagen: The Girl Effect

Så på söndag är det dags och ämnet för årets internationella kvinnodag i Europaparlamentet är “att stärka kvinnor och flickor genom utbildning”. Vi vet alla vilken makt utbildning har, kunskap är något som aldrig kan tas ifrån en.  Det möjliggör att makten över sitt liv och att forma sin framtid själv. Detta gör utbildning till något som kan uppfattas som hotfullt av vissa, vilket blev extra tydligt när talibanerna sköt Malala Yousafzai. Hon om någon har visat på utbildningens förmåga till förändring.

På hemsidan girleffect.org berättar organisationen om hur och varför de arbetar för att ge flickor verktyg för att själva kunna förändra sin framtid genom just utbildning. I en kort animerad film får vi veta hur verkligheten ser ut för många flickor runtom i världen, men där förtvivlan byts till hopp när vi får se vad utbildningen ger för effekter för varje enskild flicka. Får en flicka gå i skolan till 18 års ålder istället för att sluta vid 12 års ålder förändras hennes förutsättningar drastiskt. Hon slipper gifta sig som barn, och behöver inte bli gravid vid 15 års ålder eller riskera en komplicerad förlossning. Hon får färre barn med bättre hälsa och hennes barn i sin tur har en bättre chans till utbildning.

För verkligheten är den att i utvecklingsländer väljer fattiga familjer bort flickors möjlighet till utbildning, är det ont om pengar så är det pojkars utbildning som går först. 31 miljoner av världens flickor i grundskoleålder går inte i skolan och 17 miljoner av dem kommer aldrig att göra det heller. Länder som inte satsar på flickors utbildning får betala med att landet utvecklas långsammare och att intäkterna blir mindre (girleffect.org). Inte heller nås flickor i lika stor utsträckning av de satsningar som görs av olika organisationer, fokus ligger oftare på barn under fem år, på pojkar eller på äldre grupper än tonårsflickor som är extra utsatta. Kostnaderna för detta är enorma, bland annat beräknar girleffect.org att tonårsgraviditeter i Indien (som resultat av barnäktenskap) kostar $10 miljarder i förlorade intäkter. En flickas möjlighet till utbildning ger med andra ord ringar på vattnet och förändrar inte bara ett livsöde utan ett helt samhälle.

Som Malalaa Yousafzai så väl uttrycker det: ”We cannot succeed when half of us are held back.”

Se den inspirerande filmen här!

 

Vill du veta mer om vikten av flickors utbildning och deras kamp för denna rättighet rekommenderas även ‘Girl Rising‘.

Publicerad den 3 mars, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten