Författararkiv Hannah Lemoine, Author at Jämställdhetsexperten

För jämställdhet är inte en kvinnofråga

Mallorca, juni, 2014. Min väninna och jag sitter på hotellbalkongen och lyssnar på ett samtal som förs på svenska några balkonger bort. Det är tre män, bröder, 60+, som sitter och pratar. Om ensamhet, om före detta fruar, om gemenskapen de har tillsammans.

Vi träffar dem dagen efter, börjar snacka med varandra, så som människor som delar språk har för vana att göra när de befinner sig i minoritet, som på en liten semesterort på en spansk ö.

Vi äter middag ihop, all-inclusive, tar en kaffe med konjak till efterrätt. Ja, varför inte, tänker min väninna och jag, låt oss dricka kaffe på äldre mäns vis. Vi börjar prata politik. Vi pratar jämställdhet. Alla älskar jämställdhet. Några ”älskar kvinnor”. Men vad jämställdhet egentligen innebär, det är ändå inte helt solklart.

”Kan du inte förklara det för mig då, du som är ung och vet?” frågar mig en av bröderna. Jag tar honom under armen och stöttar honom ut på terrassen så han kan röka medan jag förklarar.

Och jag berättar hur könsrollssamhället fungerar – hur det delar upp människor, arbeten, sysslor, sfärer, till och med färger, kläder, intressen och egenskaper, efter kön. Hur detta får konsekvenser för både män och kvinnor. Hur män blir förlorare på så många punkter i livet, tack vare detta. Hur deras värde mäts i prestation, hur de förlorar närhet med sina barn eftersom de förväntas försörja dem men inte vara med dem, hur barnen i Kamratpostens undersökning uppgav att de hellre talar med ’ingen’ än med pappa om de har problem, hur uppfattningarna om mäns sexualitet gör att vi knappt kan föreställa oss att en man skulle kunna bli våldtagen, hur män skadas och dör i arbetslivet, hur män drar sig för att söka hjälp hos läkare, hur män är så extremt överrepresenterade i självmordsstatistiken, hur mäns sociala liv ofta upprätthålls via en partner och hur ensamma de står efter en skilsmässa eller när deras fru dör, hur äldre män ofta saknar både umgänge med familj och nära vänner…

Någonstans här avbryter han mig, med misstänkt blanka ögon, harklar sig, och säger ”Ja, men det är väl inte helt bra för kvinnor heller, det här systemet?”.

Och det är det såklart inte. För varje punkt som en man har en fördel, har en kvinna en nackdel. Och tvärtom. Och ännu oftare är de inte ens motsatser utan bara en förlängning av varandra.

Men det går inte att förklara hela den samhälleliga jämställdhetsproblematiken, med alla aspekter av tvåkönsmodellen, genussystemet, de patriarkala traditionerna, det globala perspektivet, heteronormativiteten eller för den delen konsekvenserna för transpersoner, över en kaffe med konjak på Mallorca.

Där och då kan det räcka med det perspektiv som ligger närmast den man pratar med. För sanningen är ju att jämställdhet inte är någon kvinnofråga. Alla gynnas av jämställdhet. Och då kan man från gång till gång mycket väl nöja sig med att skåla för äldre bröder som varje år åker på en semesterresa ihop och talar om sina liv och sina känslor med varandra.

Och bara glädjas åt det.

Publicerad den 10 juni, 2014 av Hannah Lemoine
4 kommentarer

Men om du skickar ut jämställdshetsosäkrad reklam kan det gå fel…

I Norrköpingsmagazinet kunde man idag se följande annons:

Många har upprörts över detta solklara exempel på hederskultur, där själva marknadsföringen inte bara bygger på kvinnors rädsla för att bli våldtagna men även reproducerar en idé om att kvinnors så kallade oskuld inte bara är något synnerligen skyddsvärt men även en familjeangelägenhet (pga det jobbiga med att bli våldtagen är förstås om man råkar ”förlora” sin oskuld, förstås). Kan ni tänka er omvänt scenario, där det värnas på detta vis om en pojkes oskuld? Nej. Det händer nämligen aldrig. Och när man väljer att på detta vis säga en sak så undlåter man samtidigt att säga något annat, och båda skapar normer.

Att tilltalet dessutom går över kvinnornas huvuden och enligt marknadskoordinatorn på Taxijakt själv är utformat utifrån ”hur pappor tänker” är bara ytterligare ett klassiskt könsrollstänkande, med aktiva män och passiva kvinnor, och ofta, som i detta fall, att män ska försvara kvinnor från andra män. Hjälten, skurken, och den värnlösa prinsessan.

Till råga på allt reproducerar den bilden av kvinnor som offer och män som förövare, trots att män i mycket högre grad än kvinnor riskerar våld i offentliga miljöer, att män också våldtas, och att kvinnor dessutom mycket oftare blir våldtagna av personer de känner, inte av främmande. Det vill säga både ett osynliggörande av faktiska brott och ett förstorande av brott som sker tämligen sällan.

Och utöver allt detta är den även insinuant rasistisk, när det i ovan länkade intervju framkommer att den ”osäkra taxin” skulle vara en svarttaxi – som ofta körs av människor med utomnordisk härkomst.

Reklamen har i skrivande stund blivit anmäld till reklamombudsmannen åtta gånger.

Men låt oss inte fastna i upprördhet utan istället göra något konstruktivt av detta och lära något av misstagen. Norrköpings-Magazinets ansvarige utgivare, Bengt Ingemarsson, säger nu att det var ett misstag att reklamen publicerades. Problemet är dock inte att den publicerades, men att den lyckades gå från idé till färdig produkt utan att någon reagerade på utformningen.

Medvetenhet är första steget. Nästa gång Taxijakt ska utforma sitt marknadsföringsmaterial vill vi föreslå dem att kontakta oss först, så kan vi hjälpa dem med den biten. Vårt marknadsföringspaket kan ni titta närmare på HÄR.

För med lite normkritik och lite känsla för vilka värderingar ens varumärke tjänar på att förknippas med, kan man exempelvis lyckas vara ett så föredömligt exempel som Halebop:

Men om du skickar ut jämställdshetsosäkrad reklam kan det gå fel…

Publicerad den 8 maj, 2014 av Hannah Lemoine
Inga kommentarer

Meritokratin och kvinnolönerna

I debatter om könsfördelning på arbetsmarknaden, diskriminering i rekryteringsprocesser och karriärsmöjligheter för kvinnor och män (för ja, dessvärre har den diskussionen inte lyckats införliva transpersoner eller andra icke-cis-personer särskilt väl än) är det ett speciellt ord som ofta dyker upp av motståndare till exempelvis positiv särbehandling eller kvotering:

Meritokrati. Det vill säga att en persons kunskaper och kvalifikationer ska avgöra den sociala statusen och lönen hos den samma.

Tanken är som sådan god nog. Men när det kommer till just arbetsrekrytering blir meritokrati ett trubbigt verktyg, då allt fler jobbannonser efterlyser specifika personliga egenskaper snarare än kunskaper och yrkeserfarenhet.

I en uppsats från Personalvetarprogrammet vid Umeå Universitet, som just tilldelats Juseks Personalvetarpris, granskades och analyserades 60 jobbannonser, från de mest mansdominerade och kvinnodominerade yrkesområdena. Av sammanlagt ungefär 550 ord som beskrev antingen eftersökta kvalifikationer och personliga egenskaper var över hälften egenskaper, närmare bestämt 58% i de mansdominerade och hela 73% i de kvinnodominerade.

Hur hanterar vi frågan om meritokrati när så stor vikt läggs på personliga egenskaper? Kan dessa mätas och vägas objektivt? Handlar det inte till slut bara om rekryterarens åsikt om en person under den korta tid man eventuellt får komma till intervju?

Jag tänker på Beverly Skeggs långa studie av unga kvinnor i speciella omvårdnadsprogram riktade mot underklassen i England, beskriven i boken ”Att bli respektabel”. Hur en ung kvinna uttrycker frustration kring att utbildningen är svår. Hon hade förväntat sig att hon redan kunde det här med att ta hand om barn och gamla och sjuka. Hon var ju kvinna.

Finns det kanske ett samband mellan förmodandet att omvårdande yrken per se är ”kvinnliga” och att dessa inte kräver utbildning och andra kvalifikationer på samma vis som mansdominerade yrken? Att en slags essentiell kvinnlig vårdande hand och ”förmåga till samarbete” är viktigare än än meriter?

Och hänger detta samman med att lönerna inom samma yrkesgrupper är jämförelsevis låg, i meritokratins anda? Om kunskaper och kvalifikationer ska avgöra lönen, hur kan vi då värdera då dessa personliga egenskaper som just meriter? Hur kan kvinnor själva löneförhandla när de ska bedömas utifrån sin person och inte utifrån sin kompetens?

Om vi till detta lägger till att kvinnors texter, inklusive jobbansökningar och akademiska texter, värderas lägre än mäns, även om det gäller exakt samma meriter – tja, då börjar kanske frågan om kvotering och positiv särbehandling faktiskt handla om vad det alltid har handlat om; att undgå den negativa särbehandling som kvinnor upplever på arbetsmarknaden just nu. Trots att kvinnor är mer välutbildade än någonsin.

Jag är inte säker på att kvotering är rätt väg att gå. Men en medvetenhet om de här förutsättningarna gällande fördomar om både kvinnor och så kallade ”kvinnoyrken” och hur de värderas är definitivt nödvändig om förändring ska kunna ske.

Och kanske borde alla rekryterare ta sig en funderare över vilka meriter som de faktiskt eftersöker, och hur dessa ska kunna värderas. Även lönemässigt.

Publicerad den 24 januari, 2014 av Hannah Lemoine
Inga kommentarer

Världens mest jämställda land?

Sverige har en självbild som varandes ett av världens mest jämställda länder, men de senaste årens mätningar visar att vi blivit omkörda av nästan alla våra grannländer vid något tillfälle. Den senaste mätningen, The Global Gender Gap Index av World Economic Forum, visar att Sverige nu kommer på tredje plats, efter Norge och Finland.

Men jämställdhet handlar om mer än att räkna progressivitet baserat på en binär uppdelning av könskategorier. Och man kan fråga sig hur detta index kommer utvecklas över tid, nu när land efter land inför ett juridiskt tredje kön, nu senast i Tyskland.
Lustigt nog är de länder som hittills tagit reella juridiska steg för att rent praktiskt minska just den binära uppdelningen enligt tvåkönsmodellen länder som kommer tämligen långt ner på årets GGGI, exempelvis kommer Indien på plats 101, Nepal på plats 121 och Pakistan på plats 135 av 136 (!). Till och med världens näst sämsta land på jämställdhet, enligt GGGI, har infört ett juridiskt tredje kön.
Varför har inte Sverige gjort det? För länge sedan? Landet som (faktiskt) utan större svårigheter accepterade ”hen” som könsneutralt pronomen – varför fortsätter just vi att vidhålla att barn vid födseln absolut ska kategoriseras efter en modell som missar så otroligt många?
Jag tänker inte enbart på de som känner sig obekväma med att identifiera sig som antingen män eller kvinnor i vuxen ålder, eller de barn som känner sig ”fel” under hela sin uppväxt på grund av dessa kategorier.
Jag tänker även på de barn som föds med tvetydiga yttre könsdelar. De som man faktiskt inte enkelt kan avgöra vilket av de två tillgängliga boxarna man ska kryssa i – något man i nuläget måste. De som villrådiga föräldrar i dagsläget redan på sjukhuset måste bestämma könsidentitet åt. Att det inte ens finns en möjlighet för dessa att säga ”jamen vet ni vad, låt oss vänta och se vad hen själv känner sig”.
Att införa ett tredje juridiskt kön löser inte alla jämställdhetsproblem. Det kan vi ju se enbart utifrån att kolla på de länder som faktiskt har infört det. Inte länder som kan anses ligga i framkant på den fronten, precis.
Frågan är vad som rent praktiskt skulle ske om mer jämställda länder faktiskt tog det steget.
Och den ännu större frågan är kanske:
Varför inte?
Det är ju så enkelt.

 

Så enkelt som att konstatera att ”kön är inte binärt, så vi ska inte rent juridiskt utgå ifrån att det är det heller”.

Publicerad den 31 oktober, 2013 av Hannah Lemoine
Inga kommentarer

#Hijabuppropet

För att stå upp mot det våld som drabbar beslöjade kvinnor i Sverige, nu senast den gravida kvinna som slogs medvetslös mot en bil av en man som inte tyckte att hon och hennes religiösa uttryck passade i det här landet, startades ett initiativ. Detta initiativ, som kommit att kallas #Hijabuppropet, går ut på att kvinnor, som normalt inte bär slöja, i solidaritet med muslimska kvinnor ikläder sig Hijab under en dag, igår den 19:e augusti.

Många saker har sagts om detta, och både hyllningarna och kritiken har varit skarpa. Och någonstans, som så ofta förr, blandas symboler för förtryck ihop med förtrycket självt.

En tingest kan i sig själv aldrig vara förtryckande. Det är ALLTID kontexten som avgör, och kontexter förändras. En piska kan symbolisera slaveri, men också ridsport eller för den delen BDSM. En vigselring som förr i tiden betydde att denna kvinna har en ägare, står nu för frivilligt och kärleksfullt ingående i äktenskap. En korsett kan ge andnöd och deformerade revben – eller vara ett högt älskat klädesplagg för speciella tillfällen.

Det är inte saken i sig som är förtryckande, det är när alternativet att välja bort den i praktiken inte existerar som förtrycket överhuvudtaget uppstår.

Att aktivt välja bort en solidaritetshandling med beslöjade kvinnor med hänvisning till att plagget i sig, är en symbol för kvinnoförtryck är att lägga tillbaka om inte hela så åtminstone delar av skulden för det inträffade på kvinnorna själva.

Detta handlar om rasism och muslimhat. Inte om kvinnoförtryckande symboler. Det är inga svenskar som ger sig på muslimska kvinnor för att rädda dem ur förtrycket. För dem är slöjan en symbol för det okända, det farliga, det oönskade – och kvinnan bakom kunde de inte bry sig mindre om.

Men vi kan bry oss.

Jag minns en global aktion som startades i Kanada då en polisman uttryckte åsikten att kvinnor borde tänka på vad de hade på sig för att undvika att bli utsatta för sexuellt våld. Den aktionen kallades Slutwalk. Och ingenstans hörde jag protester mot att stayups och pushups och knallröda läppar är typiska symboler för pornification och prostitution och den heterosexuella mansblicken som ska tillfredsställas av den blottade kvinnliga kroppen.

För då var det ju gudbevars västerländska kvinnors rätt att bära vad de ville utan konsekvenser som stod på spel.

Om vi inte står upp för alla kvinnors rätt att bära vilka kläder de vill är vi mycket illa ute, jämställdhetsmässigt. Och om vi inte står upp för alla människors rätt att kunna bära symboler för sin religiösa tro offentligt utan att riskera våld är vi ännu sämre ute, demokratiskt sett.

Förtrycket sitter inte i slöjan.

Och ett symbolvärde är inte statiskt.

Det är mycket, mycket viktigt att komma ihåg.

Publicerad den 20 augusti, 2013 av Hannah Lemoine
36 kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten