Låt det komma en förändring

Jag är inte så noga med högtider och traditioner. Jag blir nog tvärtom rastlös när saker upprepas och sker som förväntat. Gillar variation, avskyr rutiner. Jag tror att rutiner får oss att fastna i beteenden utan att egentligen reflektera, de får oss att lyda blint utan att ifrågasätta om det verkligen är den här ordningen som får oss att må bra.

Idag tog jag en promenad på Skogskyrkogården. Traditionsfrånvänd som jag är insåg jag först när jag kom dit att det just nu är den stunden på året där vi extra mycket hedrar våra döda. De som gått bort och lämnat minnen efter sig. Fina och tunga, svåra och lätta att bära vidare för dem som blivit kvar. Oavsett så har alla namnen på sten efter sten en stor betydelse för någon. För mig är det bokstäver och naturmaterial, för någon annan – saknad och själ.

Och jag drabbas så plötsligt av hur kort allting är. Den här dagen är kort. Igår susade förbi. Och imorgon… jag vet inte. Kanske imorgon inte ens finns för mig.

För någon kommer imorgon inte finnas.

Jag kramar handen jag har i min och tittar ut över gravarna. Alla dessa avslutade liv. Alla ord de sagt, skratt de skrattat, tårar de gråtit. Tystnaden och lugnet.

Jag kastar ett gulnat löv i önskebrunnen vid Skogskapellet och ber tyst: låt det komma en förändring. Och så faller tanken och landar i mörkret. Hjärnan börjar ställa mig frågor om ondska och jag har inga svar. Ser ner på mina kängor i ett försök att hindra tårarna från att stiga rakt upp i ögonen. Jag är en del av ett samhälle som sågar av grenen det sitter på. Ett samhälle där det som ”inte händer här” händer precis här. En värld där vi räddhågset, fåfängt och patetiskt stänger om oss som om det ens var möjligt att inte vara en del av övrig värld, sätter upp osynliga och meningslösa gränser. Där vi vill ha kakan men ändå äta den, trots att den är så stor att vi kräks när vi gör det.

Frågorna rusar omkring i huvudet som en hysterisk fluga i panik och landar i det som är omöjligt att greppa. Lika omöjligt att förstå som att jag en dag inte längre ska ha en kropp att gå omkring med.

Jag förstår inte hatet.

Varför ägnar så många människor sina begränsade timmar på jorden till att hata andra och deras olikheter?

Varför tillåter så många människor sina egna livstimmar att slukas upp av det? Hur orkar människor bry sig om vad andra – för dem helt okända! – gör eller beter sig? På vilket sätt är det relevant hur andra ser ut eller väljer att leva sina liv? På vilket sätt är det viktigt att ändra på det som inte angår oss? På vilket sätt är det störande vem någon annan älskar, vad någon annan tror på, vad någon annan väljer att ha på middagsbordet?

Så länge det inte skadar någon och så länge ingen annan tvingar dig att leva som dem – hur kan det vara värt att lägga tid, tankar och hat på det? Vi har ju så mycket annat att stå i innan det tar slut. Vi måste skratta och prata, älska och fundera, skrika och gråta, förstå och stå förundrade.

Hur har ni tid att hata?

Jag kommer aldrig förstå.

Vi går upp mot höjden och minneslunden. Två barn cyklar levande omkring. Några enstaka ljus fladdrar i eftermiddagsljuset. Ett äldre par står tysta och ser ut över kyrkogården, de har precis lagt ned en hjärtformad sten med texten ”Jag älskar dig”.

Och jag tänker: låt det komma en förändring.

För imorgon kan det vara för sent.

Tags: , , ,
Publicerad den 26 oktober, 2015 av Frida Nilsson
1 kommentar
Frida Nilsson är redaktionschef på Motivation.se som skriver om ledarskapsområdet, motivation och medarbetarfrågor. Målet är att sprida kunskap, ge inspiration, lyfta fram goda exempel och starta dialog kring viktiga arbetslivsfrågor. Frida gästbloggar på Jämställdhetsexperten.se

Ett svar

  1. Julia skriver:

    Det här var det vackraste jag läst sen jag konfirmerades. :) Önskar de som orkar hata skulle inse det mänskliga och självklara i denna text. Tänkvärt och bra!

Kommentera

© 2016 Jämställdhetsexperten