Arkiv ’diversity’

Vi är nästa generation

I september förra året höll jag en föreläsning om jämställdhet och entreprenörskap för ett gäng studenter i Växjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer väntade på mig med viss förväntan. Jag började med att prata om att jämställdhet inte kommer av sig självt, att förändringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förändring. Eller som Gandhi lär ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.

En bit in i föreläsningen visade jag dem en film om jämställd snöröjning, en film som vi på Add Gender har visat vid flera tillfällen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den här). Den påvisar att jämställdhet (eller ojämställdhet) kan finnas överallt på ett oväntat sätt.

Efter filmen frågade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förväntat mig; “Det finns väl viktigare saker att fokusera på än hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pågick så tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jämställt när vi blir äldre. När vi går ut i arbetslivet så kommer det att ändras för vi är så medvetna om jämställdhet. Vi gör ingen skillnad på kvinnor och män”.

Till slut bröt deras lärare in och hon försökte, förgäves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jämställd. Att de skulle få vara med om förändringen som skulle lämna ojämställdheten bakom sig. Studenterna såg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.

För det är så, vad vi än vill tro eller hoppas på, inget kommer av sig självt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nämnde, “Det kommer med nästa generation”? Eller, “Förändring tar tid, stressa inte!” Men när har förändring skett utan jobb, strävan, diskussioner, lobbying, utbildning?

Förändring sker när vi vågar utmana våra invanda mönster och beteenden. När vi vågar ifrågasätta  våra tankar och idéer och öppna oss för något nytt. Det kommer inte av att vänta. Det bästa exemplet på detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berättar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treåriga projektet lyckas man bryta en tusenårig tradition, tre år mot tusen, tre år av aktivt och målmedvetet arbete mot tusen år av, “såhär har vi alltid gjort”! Tre år av utbildning, verktyg och ägandet av förändringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit så framgångsrikt att kvinnlig könsstympning beräknas vara utplånad inom några år i Senegal.

Om denna förändring kan ske där 61 procent av kvinnor och 38 procent av män inte kan läsa (UNESCO). Där utbildning, information och nyheter inte är lika lättillgängliga som i Sverige, där kan riktig, påtaglig och livsavgörande förändring ske på tre år. Vad är vår ursäkt för att inte skapa förändring och bygga ett jämställt samhälle?

Publicerad den 23 februari, 2015 av Jessica Areborn
1 kommentar

Intensiv utveckling behövs – mångfald på museer.

I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren från Get to Work på Gotland och på Riksutställningars konferens Intensivdagarna där vi pratade om mångfald och rekrytering. Karin har summerat vår insats här. Jag skulle istället vilja diskutera anledningen till att vi var där och innehållet i rapporten Museerna och mångfalden. Karin, som är HR-konsult, använde nedanstående citat i sin föreläsning, hämtat från rapporten.

”De interna normerna kommer att återspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy på Queens Museum tar även upp vikten av att samhället kan se sig speglat i organisationen och tillägger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba där. De som finns där kommer nämligen inte känna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för något. Flera internationella museer intygar också att det behövs en ”kritisk massa” av oliktänkande människor för att få till en verklig förändring. En nyrekryterad individ äts snabbt upp av rådande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy är en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mångfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nätverk, språk, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats är att många museer har problem med mångfalden, det är en viss form av historia som återberättas hela tiden och den påverkar även personalsammansättningen.

Under mina år som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förändring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lätt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfälliga utställningar som drar förbi som en vind över rågåkern i juni och andra kosmetiska förändringar som inte får en riktig tyngd att bottna. Det här är en bild som delades med vår uppdragsgivare, Museer för mångfald, och en anledning till våra programpunkter. På den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet är en angelägenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det är som berättas, och vilka historier som framförallt inte berättas. På ett museum med en basutställning finns det rätt ordentligt bra förutsättningar för att få in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, det är en fråga om att granska och använda olika perspektiv i sitt berättande.

Ett exempel på detta är Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept åt och där jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gått vidare och gjort egna koncept som blandt annat används i samband med Linköpings Regnbågsvecka men även mot bokade grupper på konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhållningssätt i sina basutställningar.

Vi på Add Gender har ett Museipaket där vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrån ett mångfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering där vi tittar på samlingar, utställningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus på hur museet kan berätta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns så bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras på museer.

Vi kan inte lösa allt åt dig, men skapa förutsättningarna för ditt arbete. För att framtiden är jämställd.

 

Publicerad den 10 december, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer

Inget politiskt statement – flash i Almedalen

Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.

Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!

Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.

Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.

Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.

Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.

Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).

Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.

Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…

Publicerad den 26 augusti, 2014 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Stockholm sizzles with Pride!

Practically all of Stockholm showed up this Saturday, August 3, 2013, to support and celebrate Sweden’s LGBTQIA community. According to Stockholm Pride, the parade’s organizers, this year’s Pride Parade was the biggest ever, with 60,000 participants and 600,000 spectators. (Stockholm Pride)  Considering that Stockholm city has around 850,000 inhabitants downtown, it’s no wonder that it felt like all of Stockholm was there!

My favorite part was the ”Proud Parents of homosexual, bisexual and transgender children” group. It was touching to see so many parents supporting their gay, bi and trans children. When they walked by us in Kungsträdgården, the crowd absolutely erupted into cheers and whistles. They were by far the most popular group in our viewing area. This group is organized through RFSL, and you can read more about them here.

Having just gotten back to Stockholm from vacation in the US, this was a great way to start August. It’s exciting to see so many people come out and celebrate in the name of respect and inclusion. Good work Stockholm in supporting LGBTQIA rights!

 

Stockholm Pride Parade 2013

Publicerad den 6 augusti, 2013 av Alice Marshall
Inga kommentarer
© 2018 Jämställdhetsexperten