Arkiv ’jämställdhet’

Vi är nästa generation

I september förra året höll jag en föreläsning om jämställdhet och entreprenörskap för ett gäng studenter i Växjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer väntade på mig med viss förväntan. Jag började med att prata om att jämställdhet inte kommer av sig självt, att förändringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förändring. Eller som Gandhi lär ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.

En bit in i föreläsningen visade jag dem en film om jämställd snöröjning, en film som vi på Add Gender har visat vid flera tillfällen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den här). Den påvisar att jämställdhet (eller ojämställdhet) kan finnas överallt på ett oväntat sätt.

Efter filmen frågade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förväntat mig; “Det finns väl viktigare saker att fokusera på än hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pågick så tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jämställt när vi blir äldre. När vi går ut i arbetslivet så kommer det att ändras för vi är så medvetna om jämställdhet. Vi gör ingen skillnad på kvinnor och män”.

Till slut bröt deras lärare in och hon försökte, förgäves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jämställd. Att de skulle få vara med om förändringen som skulle lämna ojämställdheten bakom sig. Studenterna såg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.

För det är så, vad vi än vill tro eller hoppas på, inget kommer av sig självt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nämnde, “Det kommer med nästa generation”? Eller, “Förändring tar tid, stressa inte!” Men när har förändring skett utan jobb, strävan, diskussioner, lobbying, utbildning?

Förändring sker när vi vågar utmana våra invanda mönster och beteenden. När vi vågar ifrågasätta  våra tankar och idéer och öppna oss för något nytt. Det kommer inte av att vänta. Det bästa exemplet på detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berättar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treåriga projektet lyckas man bryta en tusenårig tradition, tre år mot tusen, tre år av aktivt och målmedvetet arbete mot tusen år av, “såhär har vi alltid gjort”! Tre år av utbildning, verktyg och ägandet av förändringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit så framgångsrikt att kvinnlig könsstympning beräknas vara utplånad inom några år i Senegal.

Om denna förändring kan ske där 61 procent av kvinnor och 38 procent av män inte kan läsa (UNESCO). Där utbildning, information och nyheter inte är lika lättillgängliga som i Sverige, där kan riktig, påtaglig och livsavgörande förändring ske på tre år. Vad är vår ursäkt för att inte skapa förändring och bygga ett jämställt samhälle?

Publicerad den 23 februari, 2015 av Jessica Areborn
1 kommentar

Inget politiskt statement – flash i Almedalen

Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.

Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!

Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.

Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.

Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.

Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.

Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).

Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.

Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…

Publicerad den 26 augusti, 2014 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Det är dags att FATTA MAN

Igår, den 23:e juni, så lanserades FATTA MAN; ett initiativ från Crossing Boarders , Femtastic  och Män för Jämställdhet .

”Män och pojkar behövs i kampen mot manlighetsnormer som tillåter sexualiserat våld” står det i pressmeddelandet.

Jag tycker det här är en bra och viktig kampanj. Viktig därför att det idag, som jag upplever det, råder en väldig ojämställdhet i bedömningen av sexualbrott inom rättsväsendet.

I första hand så handlar det om det sexualiserade våldet. En typ av våld som i förlängningen skapar otrygghet och ojämställdhet i både det privata såväl som det offentliga rummet. Det finns våld i fler typer av relationer än just man-kvinna-relationer. Men statistiken visar på en förkrossande representation av män som misstänkta våldsutövare och kvinnor som brottsoffer.

Män för jämställdhets vision är ”ett jämställt samhälle utan våld.” FATTA MAN är, som jag ser det, ett steg på vägen mot ett mer jämställt samhälle.

En annan bit av detta är våldet; våldet som sker mellan män. Andrev Waldes gästskrev krönikan ”Tänk om vi inte ser skogen för alla män?” på politism.se om supporterbråket i Helsingborg som ledde till en 43-årig mans död. En tänkvärd text om mannen som norm i vårt samhälle.

Vad tycker du om FATTA MAN?

Publicerad den 24 juni, 2014 av Frederick Lidman
Inga kommentarer

För jämställdhet är inte en kvinnofråga

Mallorca, juni, 2014. Min väninna och jag sitter på hotellbalkongen och lyssnar på ett samtal som förs på svenska några balkonger bort. Det är tre män, bröder, 60+, som sitter och pratar. Om ensamhet, om före detta fruar, om gemenskapen de har tillsammans.

Vi träffar dem dagen efter, börjar snacka med varandra, så som människor som delar språk har för vana att göra när de befinner sig i minoritet, som på en liten semesterort på en spansk ö.

Vi äter middag ihop, all-inclusive, tar en kaffe med konjak till efterrätt. Ja, varför inte, tänker min väninna och jag, låt oss dricka kaffe på äldre mäns vis. Vi börjar prata politik. Vi pratar jämställdhet. Alla älskar jämställdhet. Några ”älskar kvinnor”. Men vad jämställdhet egentligen innebär, det är ändå inte helt solklart.

”Kan du inte förklara det för mig då, du som är ung och vet?” frågar mig en av bröderna. Jag tar honom under armen och stöttar honom ut på terrassen så han kan röka medan jag förklarar.

Och jag berättar hur könsrollssamhället fungerar – hur det delar upp människor, arbeten, sysslor, sfärer, till och med färger, kläder, intressen och egenskaper, efter kön. Hur detta får konsekvenser för både män och kvinnor. Hur män blir förlorare på så många punkter i livet, tack vare detta. Hur deras värde mäts i prestation, hur de förlorar närhet med sina barn eftersom de förväntas försörja dem men inte vara med dem, hur barnen i Kamratpostens undersökning uppgav att de hellre talar med ’ingen’ än med pappa om de har problem, hur uppfattningarna om mäns sexualitet gör att vi knappt kan föreställa oss att en man skulle kunna bli våldtagen, hur män skadas och dör i arbetslivet, hur män drar sig för att söka hjälp hos läkare, hur män är så extremt överrepresenterade i självmordsstatistiken, hur mäns sociala liv ofta upprätthålls via en partner och hur ensamma de står efter en skilsmässa eller när deras fru dör, hur äldre män ofta saknar både umgänge med familj och nära vänner…

Någonstans här avbryter han mig, med misstänkt blanka ögon, harklar sig, och säger ”Ja, men det är väl inte helt bra för kvinnor heller, det här systemet?”.

Och det är det såklart inte. För varje punkt som en man har en fördel, har en kvinna en nackdel. Och tvärtom. Och ännu oftare är de inte ens motsatser utan bara en förlängning av varandra.

Men det går inte att förklara hela den samhälleliga jämställdhetsproblematiken, med alla aspekter av tvåkönsmodellen, genussystemet, de patriarkala traditionerna, det globala perspektivet, heteronormativiteten eller för den delen konsekvenserna för transpersoner, över en kaffe med konjak på Mallorca.

Där och då kan det räcka med det perspektiv som ligger närmast den man pratar med. För sanningen är ju att jämställdhet inte är någon kvinnofråga. Alla gynnas av jämställdhet. Och då kan man från gång till gång mycket väl nöja sig med att skåla för äldre bröder som varje år åker på en semesterresa ihop och talar om sina liv och sina känslor med varandra.

Och bara glädjas åt det.

Publicerad den 10 juni, 2014 av Hannah Lemoine
4 kommentarer

Bortom magkänsla och fördom

För några veckor sedan intervjuades doktoranden i organisationspsykologi Sofia Sjöberg i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1 som handlade om hennes avhandling om rekryteringsprocesser och magkänsla.

Gå på magkänslan, hur ofta har vi inte hört den meningen? Tro på det som känns bra i magen, låt dina känslor guida dig när du ska rekrytera, köpa yoghurt, välja färg på kavajen. Men hur bra är det egentligen? Diskussioner kring behovet av en bra process för att säkerställa att en rekrytering inte blir godtycklig och subjektiv har pågått ett tag. För utan väletablerade processer finns en tendens att rekrytera utifrån personliga preferenser snarare än objektiv fakta som grundas på väl genomtänkta jobbspecifikationer. För vi är ju inte mer än människor, och alla har vi fördomar, förutfattade meningar, och vi kan inte låta bli att tycka att personen framför oss ju verkar riktigt trevlig. Men magkänslan, visar det sig, är inget att lita på utan kan bli kostsam. För går en på magkänslan blir det ofta fel. Att ha en tydlig, genomtänkt, rak och jämställdhetsintergrerad process vid rekrytering gör att alla de inbyggda preferenser som vi har med oss med större sannolikhet kan minskas, och vi säkrar oss mot de fördomar som en som människa naturlig bär på så att processen blir mer objektiv. ”För företaget eller myndigheten, så innebär det att vi inte får in de som presterar bäst, vilket sänker den ekonomiska nyttan” säger Sofia Sjöberg (sr.se).

En kan ju inte rå för att det kanske det vore extra kul att jobba med någon som är lika galen i opera, eller hejar på samma fotbollslag som en själv, men betyder det att det är rätt person för jobbet? Istället visar forskning att det bästa sättet för att hitta rätt person för jobbet är genom begåvningstester med problemlösningstester. Detta i sin tur ”leder till mindre diskriminering och i vissa fall miljonbesparingar för myndigheten eller företaget, jämfört med i dag, när många rekryterare istället går på magkänslan.” (sr.se)

För många kan det vara obekvämt att prata om jämställdhet, det vanligt att känna sig osäker och åtskilliga kan vara oroliga för att prata om vad de tycker och tänker i rädsla för att kallas dum eller fördomsfull. Det är svårt, omöjligt till och med att komma ifrån att vi har fördomar, men kan de tas fram och diskuteras spricker de ofta som troll i solsken. Det är när en håller de gömda i mörkret som de kan växa till sig i sin ensamhet, frodas och bli farliga. Det är där Add Gender vill finnas och vara en hjälpande hand. Att ändra sitt synsätt och sina invanda tankar är en utmaning och kräver mycket mod. Add Gender är ett stöd och kan guida på den resan så att du kan hitta den bästa och rakaste vägen samt det färdsätt som är bäst anpassat för just din specifika verksamhet. Att misslyckas betyder i alla fall att man har försökt göra något, det är farligare att inte göra något alls.

Att gå ifrån magkänslan, och istället förlita sig på att företagets nyckelprocesser har jämställdhetsintergrerats är ett stort steg på vägen mot jämställdhet. Lyckas en med att säkerställa att företagets processer, och då inte enbart rekrytering utan även befordran, lönekartläggning, löneförhandlingar, resurstillsättning vid projekt, och mycket mer,  så behöver inte jämställdhet bli ett projekt som tar för mycket tid eller oro, utan det byggs in i organisationens generella verksamhet. Och det är därför, kära vänner, som Add Gender finns här för er. Vi tror på Er!

Publicerad den 30 maj, 2014 av Jessica Areborn
Inga kommentarer
© 2018 Jämställdhetsexperten