För några år sen blev jag plötsligt och oväntat ensam ägare av ett litet torpruckel i Sörmland. I skilsmässan vägrade jag släppa taget och bestämde mig att jag kunde själv. Motorsågen jag fick det året av min pappa i julklapp stod som symbol för vad jag tänkte bemästra – skogen, renoveringsprojekten, trädgården, pumpen, grillen. Inga domäner var ett hinder.

Torpet har lärt mig mycket. Förmodligen mer än vad jag överblicka härifrån.

Nu är jag inte ensam där längre. Men den där tiden var ovärderlig för min inre kunskapsbank. Jag insåg att jag lutat mig lite för mycket på gamla förlegade tankespår och synsätt – min tro på min egen kapacitet (eller snarare bristen på den) var marinerad i en historik som sträcker sig långt bortom ett litet hus i en skog. Jag valde alltför ofta den säkra, redan upptrampade vägen. Stannade i bekvämlighetszonen.

Jag kommer konsekvent att vägra hamna i bekvämlighetszonen igen. Men jag inser också att det inte är ett projekt jag ensam kan stå bakom. Min övertygelse är att jämställdhet är en gemensam sak där vi alla har lika stort ansvar – att lämna plats och att ta plats. Att ställa krav och bryta mönster – nå bortom slentrianmässiga beslut – det måste vi göra ihop. I vardagen, på jobbet, i köket, i skogen…

Det måste göras tillsammans.

Det börjar i det lilla och framförallt är det obekvämt. Det kräver energi att kliva över. Men vad kommer det kosta att inte göra det? Vad är priset för att inte orka gå halva vägen var?

Jag är inte rädd för motorsågen längre. Jag bemästrar den. Jag kan till och med lära andra hur man gör. Kan tricken och knepen. Har modet, har tagit platsen. Jag vågade kliva över till den sidan. Med hjälp av min pappa som öppnade den möjligheten. För jag hade kanske inte valt den själv.

Han lämnade plats. Och jag tog den.

Det är allas vårt ansvar.