I’m not a robot!
I dagarna två pågick en konferens i Vilnius arrangerad av EIGE, European Institute for Gender Equality om hur vi kan göra jämställdhetsutbildningar mer effektiva. Konferensen innehöll många bra poänger även om jag som praktiker upplevde den väl teoretisk och på lite fel nivå. Att tala om i vilka fördrag jämställdhetsintegrering föreslogs och spikades känns lite fel för en publik som arbetar med jämställdhet, fokusera hellre på konkreta exempel.
Jag mötte massor av spännande människor och fick mycket nya tankar. Som vanligt var det mycket fokus på utmaningar och mindre på möjligheter, jag är övertygad om att om man endast diskuterar jämställdhet och jämställdhetsintegrering som ett problem så blir det också uppfatta som ett problem. Jag ser hellre att man diskuterar det som en möjlighet, särskilt när man ser på tillväxtpotentialen i jämställdhet och på de fina siffror som jämställda företag levererar. De konkurrerar ut branschgenomsnittet inom alla områden, det spelar alltså ingen roll om det är tjänsteföretag eller tung industri, med ett aktivt jämställdhetsarbete tjänar du mer pengar.
Trots mycket bra möten, nya tankar och nya vänner lämnar jag konferensen nedstämd. Detta på grund av en händelse på konferensmiddagen där jag talar med en ung person som utbildar sig inom genus och jämställdhet och som undersöker möjligheterna till praktik. En av personerna vid vårt bord erbjuder sig att fråga runt. Så långt allt väl. Det är när studenten börjar berätta om sig själv som det blir väldigt dålig stämning vid bordet. Studenten talar flera språk, har tydliga mål och är mycket ambitiös, jag blir inspirerad och berättar om Add Genders mål att bli Sveriges bästa leverantörer av jämställdhet till 2015 och Europas bästa till 2025 och vi förenas i våra framtidsutsikter.
Här tappar vi dock vår bordsgranne, som stirrar på oss och menar på att vi är stöddiga som skryter så mycket. Han är en medelålders man och vi är två unga kvinnor. Han säger att vi inte är kvinnor vi är robotar! Unga ambitiösa människor är tydligen väldigt provocerande (vi har lyssnat till hans berättelser om val han gjort i sin karriär). Studenten säger tydligt ifrån att det inte är skryt, hon har en framtidsplan och att det känns tråkigt att bli förlöjligad över den just på en sådan här konferens. Mannen lyssnar inte längre, upprepar bara att vi är robotar. Kanske läser jag in för mycket genusproblematik i situationen men jag känner igen den så väl. Det finns tusen sätt att tysta ambitiösa kvinnor. Förlöjliga dem, förtala dem, avfärda dem som ”duktiga flickor” eller förringa värdet på deras kompetens. Självklart är härskartekniker aldrig okej, mot någon människa, men just det här mönstret har jag sett en gång för mycket.
De två robotarna tackar för sig och går och lägger sig.
Lyssnartips för utsatta: I AM NOT A ROBOT!
P.S I hissen gratulerar vi varandra till målsättningarna och önskar varandra lycka till. D.S
